Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:30.
kvinna går i naturen
Bild: YLE/Petter Sandelin

Som tjugo-nånting var jag deprimerad. Till en början såg jag endast de fysiska symptomen, mådde illa, huvudvärk o.s.v. Via företagshälsovården började jag gå på blodtryckskontroller, eftersom något annat egentligt fel inte hittades. Då sa jag själv sa att jag psykiskt mådde hur bra som helst.

Till sist kunde jag erkänna för mig själv och sedan också hälsovårdaren att jag behövde hjälp, att jag inte orkade längre. Jag var ledsen konstant och tyckte att världen skulle vara en bättre plats utan mig. I mina tankar var jag bara till besvär för familj och vänner, jag tillförde ingenting till någon. Till min lycka fick jag gå till en psykoterapeut som var helt tyst då jag kom in. Hon inväntade mig och lyssnade.

Redan efter första samtalet sa hon att jag är utbränd. Sedan fortsatte jag gå hos henne en gång i veckan och rensade i min fritid. Jag jobbade hela tiden utan problem, för min utbrändhet berodde helt enkelt på att jag aldrig hann andas ut på fritiden. "Duktig flicka" kunde heller inte ta det lugnt hemma, för det fanns hela tiden en massa "måsten". På den här tiden var det ännu tabu med utbrändhet, så de enda som visste om det var sambon och mina föräldrar.

Sambon var ett stor ett stöd och mycket förstående. I praktiken lärde jag mig säga nej och slappna av. Första gången jag skulle vara hemma utan att göra någonting gick det inte, fem minuter var t.o.m. för lång tid, jag kunde inte, fick fysiska symptom som hjärtklappning. Det tog nästan ett år innan jag var helt återställd och har varit mycket mer medveten att lyssna på kroppen efter det här.

Då jag efter flera år hemma med barnen återvände till jobbet, gick jag på nytt till samma terapeut p.g.a. omställningen. Det borde fler få möjlighet till. Det är så nyttigt och hälsosamt att ha en utomstående som lyssnar och frågar. För min del berodde min depression alltså på en utbrändhet.

Jag är själv på sätt och vis orolig att mina egna barn, speciellt döttrarna, ska bli "duktiga flickor". Det är viktigt att barn uppfostras med en bra självbild och ett sunt, men positivt självförtroende. Dessutom borde vi bli bättre på att se depressioner och utbrändhet som sjukdomar och inte döma ut medmänniskor.

Har man själv varit där, så vet man ett självmord inte är en självisk handling, utan tvärtom. Personen har försökt "rädda" nära och kära. (Säkert inte alla, men en stor del). Det är vid diskussioner om självmord som jag oftast kommer på vad jag varit med om. Då andra kan anklaga den avlidne, så kan jag själv känna medlidande.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle