Bokrecension: Gurli Lindén skriver om uppbrott i ny diktsamling – ”Vad kallas frånvaron av kärlek?”

Port är en djupt berörande diktsamling om att tappa fotfästet och att slungas ut i det okända, om att förlora såväl riktning som ledsagare i livet.

”Vad kallas en tom värld / en planet som gått genom fullbordan / och dragits in i det svarta hålet // Vad kallas frånvaron av kärlek (---)” skriver Gurli Lindén i en dikt i samlingen Port, som nyligen utkommit.

Port är en smärtsam sorgesång över en relation som gått om intet, en kärlek som inte längre är besvarad.

I dikterna ger diktarjaget utlopp för en bottenlös besvikelse över en gemensam framtid som gått förlorad, en bitterhet över en oväntad, motvillig och högst ofrivillig frihet.

Dikterna pendlar mellan svartsyn och svårmod, misströstan och modlöshet, men också trots och tillit.

Ika Österblad står för illustrationen till omslaget där framsidan visar ett starkt ljus som flödar i en bred stråle över ett kavlungt hav – som ett sökarljus eller ett fyrljus. På baksidan har ljuset slocknat och fullmånen svävar ensam i den mörka rymden.

Gurli Lindén använder sig ofta av tydliga motpoler som ljus – mörker, hav – land, värme – kyla, vatten – is, storm – stiltje för att beskriva hur diktjaget kastas mellan olika ytterligheter i ett turbulent känslokaos där inget längre är sig likt.

Frihet ett annat ord för fångenskap

Förutom motpoler använder sig Gurli Lindén också ofta av olika geometriska figurer och former som pyramiden, spiralen och cirkeln för att visa på en andlig dimension i tillvaron, för att kunna orientera sig i landskapet, eller för att kunna uttyda ett språk som inte finns i orden.

I Gurli Lindéns tidigare diktsamlingar, som t.ex. i Solbäraren – mun av eld (2019), är cirkeln en omslutande och trygg plats som förenar två älskande i gemenskap och kärlek.

I den nu aktuella diktsamlingen Port är cirkeln inte så mycket omslutande och beskyddande som ett kvävande och tryckande slutet rum, eller ett bottenlöst och tomt intet.

Cirkeln/ringen som tidigare symboliserat tvåsamhet och gemenskap har blivit en börda, något man vill bryta sig ut ur och göra sig av med:

”(---) Skall segla utåt / förbi de kända grynnorna / mot ett genomskinligt tomrum / frihetens ring ska jag sänka / i det bottenlösa djupet.”

Förutom cirkeln använder sig Gurli Lindén också av porten som en central symbol – porten som skiljelinje eller förenande länk mellan olika världar, olika dimensioner, tillstånd och tidsrymder, mellan det inre och det yttre, mellan frihet och fångenskap.

Och ibland är frihet bara ett annat ord för fångenskap:

”Jag har öppnat porten / gått utanför muren / ett steg tog jag / har öppnat den tunga porten // Vad är det för en plats / vilket land har tagit mig / till sin medborgare / dömt mig till frihet.”

Ekon av Byggmästar och Södergran

Under många år levde, skapade och skrev Gurli Lindén tillsammans med sin tidigare livskamrat Eva-Stina Byggmästar – en dialog som satte olika former av spår och avtryck i bådas texter.

I diktsamlingen Port finns anspelningar på litterära bilder som Byggmästar med förkärlek använder sig av i sina dikter, som rosor, hjärta och harar – men rosens taggar river upp sår på armarna, ”på hjärtats plats byggde en / okänd fågel sitt bo”, och två harar kurar under enrisbusken: ”(d)är har de lagt din mat, dina små tillbehör / där är du ännu väntad.”

I flera dikter kan man också höra ekon av Edith Södergran och framför allt de systerdikter som Södergran skrev till Hagar Olsson – inte minst i en av samlingens mest berörande dikter där diktjaget blickar tillbaka på en tid av lekfull samvaro, en tid präglad av hemligheter, men också av frihet:

”Jag hade en lekkamrat, en syster / hon var hemlig, gömd i en annans kläder / Vi möttes i de övergivna grottorna / som ännu ekade av urtidsdjurens läten / längst in i gångarna (---)”.

Livets seger över döden

Diktsamlingen Port skildrar ett uppbrott och en sorgeprocess där diktjaget blir utslungad i en värld som håller på att falla samman.

De egna känslorna och upplevelserna av sammanbrott korrelerar med den omgivande naturen som är märkt av miljöförstörelse och klimatförändringar.

”(---) Lyssnat till det rasande ovädret / och i bottnen av natten sett / isbjörnsungen dia sin moder / på ett flak som smälter / och uppslukas. Kvarlämnad / en människa, den sista av sin art.”

Från havets bråddjup och månens baksida försöker diktjaget ta sig vidare, framåt, och bygga vingar av de vita fjällen och ”ta gnistan / från vulkanens rymdskepp”.

Bildspråket i Gurli Lindéns dikter lutar starkt åt det kosmiska, det andliga och det mystifierade med portar, skrin och nycklar, rymden, månen och stjärnor, ormar och fåglar, båtar som färdas över vatten, och inte minst änglar – både blåsvarta och vitklädda.

I Port har den ibland lätt eteriska tonen fått ge vika för en mer jordnära inramning och konkret förankring.

De avslutande dikterna präglas av ett bibliskt anslag och diktjaget pratar om ”löftet som gavs om försoning / den öppnade gravens möjligheter”. Här skildras en form av uppståndelse, en livets seger över döden.

Port är en djupt berörande diktsamling om att tappa fotfästet och att slungas ut i det okända, om att förlora såväl riktning som ledsagare i livet, om att ”hitta dig själv / och aldrig mera veta vem du är”.