Grattis Tom Cruise 60 år – du har bevisat att medelåldern faktiskt kan vara gyllene!
Det är lätt att hylla en stjärna som efter femtio roller under fem decennier fortfarande toppar alla framgångslistor. Men hur många har följt honom även genom rykten, skandaler och förlöjliganden?
Bästa Tom,
Sannolikheten för att dessa rader skall nå dig må vara små, men jag känner ändå ett starkt behov av att gratulera dig på din födelsedag och samtidigt informera dig om att vi faktiskt haft en lång relation du och jag.
En intensiv sådan – om än något ensidig.
Jag var 13 år när du gled in i mitt liv iklädd tubsockor och kalsonger i rollen som Joel i Risky Business. Och sedan dess har ingenting varit sig riktigt likt – vilket efter nästan fyrtio år antagligen kan anses vara lätt bekymmersamt.
Du var hur som helst sjukt sexig den där dagen 1983, men eftersom filmen visade sig vara sjukt sexistisk var jag lite osäker på om jag skulle rodna av åtrå eller indignation där jag satt i den mörka biosalongen.
Trots förvirringen beslöt jag mig för att ge dig en ny chans närTop Gun hade premiär några år senare. Jag minns hur jag åkte buss den långa vägen från landet för att ensam gå på en matinéföreställning inne i stan.
Även denna gång var du sjukt sexig, men filmen dessvärre sjukt militaristisk. Vilket gjorde det lite svårt för en hängiven fredsaktivist att vidkännas den eufori som tänts i hettan från jetmotorerna.
Men skam den som ger sig tänkte jag och såg till att ha biljetten redo inför premiären av Cocktail 1988. Den här gången tjoade den kvinnliga publiken högt redan när ditt namn dök upp under förtexterna - och jag insåg att jag funnit min flock.
Och så fortsatte det genom åren. Filmerna avlöste varandra och jag löste glatt ut nya biljetter. Även om det skall medges att jag kände mig lite vilsen när en del av Stockholmspubliken dök upp iklädd vampyrutstyrsel när Interview With The Vampire hade premiär 1994.
I det skedet hade jag hunnit bli vuxen och studerade filmvetenskap. Vilket innebar att man skulle tala ganska lågmält om dig och lite mera högljutt om Ingmar Bergman.
Och OM man nu nödvändigtvis ville tala om dig skulle det helst handla om scientologins faror och vilka skitfilmer du gjorde. För du ansågs i princip vara helt värdelös på att spela något annat än amerikanska collegekillar med keps och baseballjacka.
Den enda bra med Born on the Fourth of July (1989) var följaktligen Oliver Stone, det enda fina med A Few Good Men (1992) Jack Nicholson och det bästa med Jerry Maguire (1996) Cuba Gooding Jr.
Och det enda positiva med din Oscarsnominerade roll i Magnolia (1999) var helt enkelt att den var så liten att du inte kunde förstöra helheten.
Ungefär sådär lät det. Och inte blev det bättre av att du spelat irländsk bonde mot din fru Nicole Kidman i Far and Away (1992) eller envisades med att förstöra det fina Mission Impossible-brandet (1996).
Jag lovar att jag har försökt försvara dig genom åren! Många gånger! Genom att hävda att du var bra i The Firm (1992), ännu bättre i The Edge of Tomorrow (2014) och rent av strålande i både Collateral (2004) och Knight and Day (2010).
Men var det någon som lyssnade på mig? Nej, alla hade minsann fullt upp med att skratta åt hur du skuttade omkring i Oprah Winfreys soffa. Och ärligt talat – vad tog det åt dig egentligen?
Eller det där konstiga utfallet mot Brooke Shields som ätit antidepressiva mediciner i samband med sin förlossningsdepression … vad hade du egentligen med den saken att göra?
Kort sagt – det har stundvis varit hårt att vara ett hardcore fan.
Men 2011 började det långsamt vända. Då fick Samuli Edelmann vara med i Mission Impossible: Ghost Protocol – och då var det plötsligt helt okej att tycka att du var helt okej.
Och så kom våren 2022 och dagen då Maverick siktade mot stjärnorna efter en paus på 36 år. En fin dag för en fin nostalgikick i en underhållande film – och en comeback jag gärna unnar dig.
Men sedan dess har jag gått omkring med en känsla av förvirrad förundran inför hur alla andra beter sig. Plötsligt har den kollektiva klagovisan om hur dålig och patetisk du är ersatts av en jubelkör som sjunger din lov i alla tänkbara tonarter.
För nu är du en gång för alla den ultimata framgången personifierad. En riktig övermänniska till superstjärna. Snarare retro än gammalmodig. Och definitivt modig.
Nu har de flesta glömt det där med scientologin. Och att den förra Top Gun-filmen fungerade som en effektiv värvningsvideo eftersom det på många håll gick att anmäla sitt intresse för en militär karriär redan på väg ut från biografen.
Hipp, hipp hurra!
Ärligt talat tycker jag inte att du skall lyssna på de där svekfulla jubelidioterna som applåderar på kommando utan istället lita på mig som alltid funnits där. För jag har nämligen en liten önskan att framföra såhär födelsedagsfirandet till ära:
Snälla Tom – nu när du blivit vuxen på allvar hoppas jag att du vågar tacka ja till lite vuxnare roller. Kanske i någon småskalig indieproduktion? Eller ett lågmält relationsdrama? Mot … tja, Emma Thompson?
Det skulle göra mig väldigt glad. Annars kan jag nog hålla till godo med någon mörk mördarskildring också. Eller en lättsam komedi.
Bara inte fler actionstunts där du bryter armar och ben. Eller barbringade beachvolleyscener i slowmotion. Det hjälps liksom inte att du fortfarande är sjukt sexig - nu är det dags att varva ner, knäppa på en gåva i toner och se till att hålla kaffehurran varm. Som alla vettiga 60-åringar.
Med vänliga hälsningar,
en trogen tittare
