Bokrecension: Det bästa med Anna Möller-Sibelius nya essäsamling är alla frågetecken

I boken "Förvandlad, sönderströdd" tar sig Anna Möller-Sibelius an sju finlandssvenska författare som på olika sätt skriver om människans plats och roll i moderniteten. En samling levande och läsvärda essäer.

Vad är det bästa med Anna Möller-Sibelius nya bok? Jo, alla frågetecken!

I en av essäerna i boken, en text som handlar om Matilda Södergrans poesi, konstaterar Anna Möller-Sibelius att hennes frågeställning är överväldigande stor (texten undersöker hur Södergran gestaltar människan i sin poesi med avseende på tre relationer, dvs. kvinna-man, människa-djur och individ-kultur) men att anspråken är ”mer essäistiskt trevande än analytiskt systematiska”.

Och det är just denna trevande, sökande och frågande blick på de olika författarskapen/texterna/dikterna som gör essäerna levande och läsvärda.

Anna Möller-Sibelius är inte tvärsäker i sina resonemang. Hon är generös med att hon inte gör anspråk på att servera läsaren en uttömmande analys eller en vattentät tolkning, tvärtom!

Till vardags är Anna Möller-Sibelius lyrikforskare, kritiker och docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och texterna i essäsamlingen Förvandlad, sönderströdd. Människan, moderniteten och poesin i sju finlandssvenska författarskap från 1920 till 2020 består av sammanlagt sex essäer av vilka fyra texter publicerats tidigare i tidskrifter och antologier som Finsk Tidskrift, Historiska och litteraturhistoriska studier och Joutsen/Svanen, årsbok för forskning i finländsk litteratur.

Tidsspannet på hundra år bildar en intressant båge från Kerstin Söderholm via Solveig von Schoultz till samtida författare som Tua Forsström, Catharina Gripenberg, Ulrika Nielsen, Hannele Mikaela Taivassalo och Matilda Södergran.

För fyra år sedan gav Anna Möller-Sibelius ut boken Dikt och ideologi där hon tog en närmare titt på Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons lyriska produktion under 1960- och 70-talen. Frågor som engagerade diktarna vid den här tiden var framför allt förhållandet mellan det politiska och det poetiska, mellan det privata och det allmänna, mellan kollektivet och jaget.

I Dikt och ideologi var samtliga lyriker och studieobjekt män, men i den nu aktuella essäsamlingen Förvandlad, sönderströdd är alla författare (och de flesta forskare och teoretiker) som Möller-Sibelius tar fasta på och hänvisar till kvinnor – något som Möller-Sibelius konstaterar i första hand är en slump och ett resultat av hennes personliga och osystematiska sållning:

”Jag hoppas att mina essäer framför allt ska läsas som spridda försök att förstå vad det kan innebära att vara människa i moderniteten och vilken kunskapsform poesi är. Att kvinnor har intressanta synpunkter på dessa allmänna teman har jag tagit för givet. I övrigt antar jag att varje läsare ser olika samband, ger olika viktning åt saker och gör sina egna reflektioner.”

Svåröverskådliga sammanhang och språkspel

I samtliga texter i den aktuella essäsamlingen Förvandlad, sönderströdd. Människan, moderniteten och poesin i sju finlandssvenska författarskap från 1920 till 2020 kretsar Anna Möller-Sibelius kring frågan om människan i moderniteten:

”människans förhållande till naturen och andra djur, till kunskap och teknologi, språk och skrivande, kön och sexualitet, ja, överhuvudtaget till skilda och svåröverskådliga sammanhang.”

Lyrik är inte alltid så lätt att få grepp om, också en lyrikforskare som Anna Möller-Sibelius kan brottas med att förstå sammanhang och mening i verk som Catharina Gripenbergs senaste lyrikbok, Handbok att bära till en dräkt.

Ibland kan det vara bra att få lite hjälp av en forskarkollega för att dyrka upp låset, och Möller-Sibelius får en handräckning av den norska litteraturvetaren Toril Moi som i sin forskning hänvisar till Ludwig Wittgenstein och hans begrepp sprachspiel (språkspel). Enligt Wittgenstein kan vi inte förstå ett ord om vi inte förstår hur det används i praktiken i specifika situationer.

Och när Möller-Sibelius beslutar sig för att närma sig Gripenbergs text genom att fokusera specifikt på ordet ”handbok” och handbokens betydelse, plats och funktion i Gripenbergs diktsamling börjar det hända grejer – nya lager frigörs, intressanta inter- och utomtextuella sammanhang stiger till ytan och olika tolkningsmöjligheter träder fram.

Teori och forskning ger nya perspektiv

Ibland kan teoretisk och vetenskaplig forskning gifta sig med en skönlitterär text på ett ypperligt sätt och verkligen lyfta texten till nya, intresseväckande och oanade nivåer – som i läsningen av Solveig von Schoultz poesi där Anna Möller-Sibelius för in ett ekofeministiskt och ekoteologiskt perspektiv på von Schoultz författarskap.

Ibland kan en forskning och teoretisk analysmodell i sig vara intressant, även om den kanske inte sitter helt sömlöst vid en analys av ett skönlitterärt verk.

Som i fallet med Hannele Mikaela Taivassalos genremässigt gränsöverskridande prosaverk I slutet borde jag dö, en historia om förhinder och begränsningar, om gränslöshet och lockelse, om hemlighetsmakerier och förljugenhet.

Huvudpersonen i I slutet borde jag dö har haft ett förhållande med en gift man – en relation som präglats av passion och djup kärlek, men också av smärta och lidande.

I sin läsning av Hannele Mikaela Taivassalos bok tar Anna Möller-Sibelius hjälp av den marockanska sociologen Eva Illouz som i sin forskning fokuserat på kärlek i senmoderniteten och på hur den influerats av ”den kapitalistiska marknadsekonomins perspektiv och hur den styrs av dess principer om konkurrens, utbud och efterfrågan, avreglering, valfrihet och konsumtion.”

Även om Eva Illouz teser inte alltid går hand i hand med Hannele Mikaela Taivassalos text lyckas Anna Möller-Sibelius vaska fram tänkvärda och intresseväckande perspektiv på texten.

Lyriken öppnar världen

Litteraturvetaren och lyrikforskaren Anna Möller-Sibelius går i dialog med andra forskare och prövar sina egna teser och tankar mot deras teorier och analysmodeller. Ibland stryker hon medhårs, ibland mothårs – hon lyfter fram andra perspektiv och betonar vissa element framför andra, alltid med en nyfiken, vaken och sökande blick.

I den inledande essän låter Möller-Sibelius också två författare gå i dialog med varandra när Kerstin Söderholm möter Ulrika Nielsen i en dialog där 1920-talet möter 2010-talet och modernismen möter postmodernismen.

Resultatet är en inkännande text om människans roll och plats i världen och inte minst i relation till naturen i tider av stora samhälleliga förändringar. Såväl Söderholm som Nielsen ger uttryck för en vantrivsel och ett illabefinnande i civilisationen, då som nu.

I essän om poesin som kunskapsform i Tua Forsströms diktsamling Tallört konstaterar Anna Möller-Sibelius att hon ”alltid funnit det naturligt att arbeta induktivt, att börja med den enskilda dikten eller primärmaterialet. Och därifrån närma mig de övergripande frågor som jag ändå tar sikte på och som min egentliga drivkraft gäller. Diktanalysen har för mig främst varit en förståelse- och bildningsprocess, något som öppnat världen, gett kontexter, synliggjort idésammanhang, fått estetiska och etiska premisser att framträda.”

Som läsare får man vara glad att man fått följa med en bit på denna vindlande förståelse- och bildningsväg.