Norrena & Frantz: Är det alltid värt att hålla ihop för barnens skull?

En skilsmässa är tung och upprivande. Ifall man har gemensamma barn är tröskeln att gå skilda vägar ännu högre.

"Vi har ingenting gemensamt och är mest irriterade på varandra, men det är nog bäst att bita ihop så barnen inte blir ledsna."

Det är inte ovanligt att par resonerar så här och fortsätter att leva ihop fast kärleken ebbat ut för länge sedan.

Beslutet att lämna sin partner kan kännas orimligt stort och dramatiskt. Då är det lättare att sopa problemen under mattan och acceptera att man inte är speciellt lycklig.

Men är det alltid det bästa för barnen att föräldrarna fortsätter att leva under samma tak fast de inte kommer överens? Varför ser man en skilsmässa och exempelvis ett varannan vecka-upplägg som någonting negativt?

Nu som vuxen önskar jag att mina föräldrar hade förstått att skiljas i tid. Stämningen hemma hos oss var alltid konstig när jag växte upp, inte hotfull eller så men det fanns liksom ingen glädje. När pappa var på arbetsresa var mamma däremot rolig och glad. I dag är de skilda, men de väntade helt för länge.

― Anneli 37

Stämmer det att barnen mår bäst när föräldrarna är ett par?

Det frågar vi den här gången dig som har erfarenhet av saken, både du som varit föräldern och du som varit barnet.

Om du just nu funderar på att skilja dig men tänker på barnens bästa: hur resonerar du? Vad är du rädd att ska hända om ni går skilda vägar?

Om du har skilt dig tidigare: hur ser du på saken i dag? Hur gick det? Hur mår du, ex-partnern och barnen i dag?

Och du som varit barn till föräldrar i en olycklig relation: vad skulle du ha föredragit att de gjorde? Önskar du att dina föräldrar ska bli ihop igen? Eller blev livet bättre när de väl flyttade isär?

Du är alltid anonym när du skriver till Relationspodden, ditt svar kan komma att läsas upp i podden och publiceras i redigerad form här på svenska.yle.fi.

Att hålla ihop för barnens skull - det enda rätta?