Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Från 2015

Publicerad 16.11.2015 11:25. Uppdaterad 27.11.2015 14:25.

Jag var alltid en person som var med på allt och hade ett finger i varje syltburk. Vid sidan av studierna var jag aktiv i flera föreningar, satt på styrelseposter, var aktiv i politiken både allmänt och studentpolitiken och studentkåren i synnerhet. Jag tänkte aldrig på att det blev för mycket,

Inte ens när jag under flera månaders tid inte haft en enda nykter dag.

Alkoholen blev ett sätt att stänga av hjärnan vid slutet av dagen, få stopp på tankarna. Jag vet inte om någon annan märkte att något höll på att gå snett, jag märkte det i alla fall inte. Jag märkte ingenting innan jag en dag i bussen på väg till ett möte kom på mig själv med att planera min egen död. Jag var trött på det här nu.

Då insåg jag att något var fel och bestämde mig för att genast nästa dag försöka få hjälp.

Som studerande vände jag mig till studenthälsan där jag fick veta att det var flera månaders kö till psykolog men jag fick i alla fall prata med en sjuksköterska. Vi gjorde något test och tog några prover och sedan gick jag hem.

Två dagar senare small det.

Studierna för terminen var redan avklarade och till sista uppträdandet med kören var det bara en timme kvar. Då small det till i huvudet och allt började snurra. Jag fick hjälp hem och sov största delen av två dygn. Efter det blev jag körd till sjukhus där jag blev bannad för att jag inte kommit tidigare, alla tecken tydde
nämligen på stroke. Det gjordes en massa tester men inte hittades det några fysiska tecken på stroke. Min hjärna hade helt enkelt gått i strejk.

De första månaderna spenderades mestadels i mitt rum med dörren stängd och lampan släckt eftersom jag inte kunde hantera stimuli över huvud taget. Om någon smällde i en skåpdörr i andra ändan av huset exploderade mitt huvud i yrsel. Det var ingen rolig tid alls men här var jag inte ännu deprimerad, eller jag kände mig i alla fall inte deprimerad, jag var för trött för att känna. Depressionen kom senare, när utmattningen efter ett halvår börjat lägga sig.

Jag gick redan på antidepressiv medicin men självmordstankarna återkom allt oftare och i starkare anfall. Efter att ha sett mina resultat i depressionstesterna skjuta i höjden riktigt ordentligt på kort tid konstaterade psykiatern att det är dags att testa byta medicin. Det blev vändpunkten för mig. Jag visste inte hur det skulle kännas när en medicin fungerar, jag trodde ju att de tidigare fungerat helt okej. Antidepressiva mediciner fungerar olika på olika personer, man måste hitta en som passar.

Vägen tillbaka är verkligen inte över än men jag har precis börjat studera igen i ett mycket försiktigt tempo. Lätt är det inte och jag är utmattad efter varje föreläsning, men det känns som ett steg i rätt riktning. Det jag är mest arg över är att det fick gå så långt innan jag fattade att jag behövde hjälp.

Tänk om jag kunnat undvika en stor del av de senaste två åren om jag sökt hjälp tidigare. Jag är irriterad på mig själv som inget märkte. Jag är irriterad på stigmat som gjorde att jag låg i sjukhussängen och hoppades att det faktiskt var stroke jag hade istället för något mentalt problem. Det var först efter att jag började tala öppet om mina problem som jag insåg hur ofattbart vanligt det är och hur många i min bekantskapskrets som kämpar med ångest, depression, panikattacker och allt möjligt annat.

Vi måste bli bättre på att tala om saker som är jobbiga. Jag heter Fredrik och jag lider av depression. Jag är stolt över det eftersom jag inte har förlorat, jag lever fortfarande. Sök hjälp i tid, gör inte samma misstag som jag gjorde.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

#hurmårdu

Berättelse 67: Tappat tron på vården

Våga prata om hur du mår

Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"

"Vi missar den manliga depressionen"

Deprimerad eller bara lite smådeppig?

Anhöriga behöver också stöd

Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan

Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre

Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade

Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor

Motion lindrar depression

Depression: En oavslutad sorg

Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det

Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad

De unga kvinnorna nödropar

Markos depression kunde ha kostat honom livet

Depression skördar unga - allt fler i förtidspension

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Hasse tog sig ur den djupa depressionen

Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren

Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är

Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!

Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!

Berättelse 55: Lär dig prioritera

Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Berättelse 52: En vän räddade mig

Berättelse 51: Känns inte som det ska

Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden

Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är

Depressionerna blir dyra för samhället

Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader

Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket

Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var

Berättelse 43: Sök hjälp i tid

Berättelse 42: Ätstörning och depression

Berättelse 41: Ett fejkat leende

Berättelse 40: Medicinen räddade mig

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig

Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation

Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret

Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas

Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt

Berättelse 33: Förlamad av depression

Berättelse 32: Spelar en roll inför andra

Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig

Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig

Vill förmedla hopp åt deprimerade

Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp

Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt

Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp

Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!

Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad

Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år

Berättelse 22: Ingen förstod mig

Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin

Berättelse 20: Idag är jag lycklig

Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå

Berättelse 18: Låt det ta tid!

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"

Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad

Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka

Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig

Berättelse 12: Träning håller mig flytande

Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad

Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte

Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt

Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden

Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp

Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är

Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig

Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga

Berättelse 4: Ge aldrig upp!