Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Från 2015
Uppdaterad 27.11.2015 14:25.
#hurmårdu

Jag var alltid en person som var med på allt och hade ett finger i varje syltburk. Vid sidan av studierna var jag aktiv i flera föreningar, satt på styrelseposter, var aktiv i politiken både allmänt och studentpolitiken och studentkåren i synnerhet. Jag tänkte aldrig på att det blev för mycket,

Inte ens när jag under flera månaders tid inte haft en enda nykter dag.

Alkoholen blev ett sätt att stänga av hjärnan vid slutet av dagen, få stopp på tankarna. Jag vet inte om någon annan märkte att något höll på att gå snett, jag märkte det i alla fall inte. Jag märkte ingenting innan jag en dag i bussen på väg till ett möte kom på mig själv med att planera min egen död. Jag var trött på det här nu.

Då insåg jag att något var fel och bestämde mig för att genast nästa dag försöka få hjälp.

Som studerande vände jag mig till studenthälsan där jag fick veta att det var flera månaders kö till psykolog men jag fick i alla fall prata med en sjuksköterska. Vi gjorde något test och tog några prover och sedan gick jag hem.

Två dagar senare small det.

Studierna för terminen var redan avklarade och till sista uppträdandet med kören var det bara en timme kvar. Då small det till i huvudet och allt började snurra. Jag fick hjälp hem och sov största delen av två dygn. Efter det blev jag körd till sjukhus där jag blev bannad för att jag inte kommit tidigare, alla tecken tydde
nämligen på stroke. Det gjordes en massa tester men inte hittades det några fysiska tecken på stroke. Min hjärna hade helt enkelt gått i strejk.

De första månaderna spenderades mestadels i mitt rum med dörren stängd och lampan släckt eftersom jag inte kunde hantera stimuli över huvud taget. Om någon smällde i en skåpdörr i andra ändan av huset exploderade mitt huvud i yrsel. Det var ingen rolig tid alls men här var jag inte ännu deprimerad, eller jag kände mig i alla fall inte deprimerad, jag var för trött för att känna. Depressionen kom senare, när utmattningen efter ett halvår börjat lägga sig.

Jag gick redan på antidepressiv medicin men självmordstankarna återkom allt oftare och i starkare anfall. Efter att ha sett mina resultat i depressionstesterna skjuta i höjden riktigt ordentligt på kort tid konstaterade psykiatern att det är dags att testa byta medicin. Det blev vändpunkten för mig. Jag visste inte hur det skulle kännas när en medicin fungerar, jag trodde ju att de tidigare fungerat helt okej. Antidepressiva mediciner fungerar olika på olika personer, man måste hitta en som passar.

Vägen tillbaka är verkligen inte över än men jag har precis börjat studera igen i ett mycket försiktigt tempo. Lätt är det inte och jag är utmattad efter varje föreläsning, men det känns som ett steg i rätt riktning. Det jag är mest arg över är att det fick gå så långt innan jag fattade att jag behövde hjälp.

Tänk om jag kunnat undvika en stor del av de senaste två åren om jag sökt hjälp tidigare. Jag är irriterad på mig själv som inget märkte. Jag är irriterad på stigmat som gjorde att jag låg i sjukhussängen och hoppades att det faktiskt var stroke jag hade istället för något mentalt problem. Det var först efter att jag började tala öppet om mina problem som jag insåg hur ofattbart vanligt det är och hur många i min bekantskapskrets som kämpar med ångest, depression, panikattacker och allt möjligt annat.

Vi måste bli bättre på att tala om saker som är jobbiga. Jag heter Fredrik och jag lider av depression. Jag är stolt över det eftersom jag inte har förlorat, jag lever fortfarande. Sök hjälp i tid, gör inte samma misstag som jag gjorde.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle