Lurens Sju bröder är rå, outspädd teaterglädje
Aleksis Kivis roman Sju bröder har fått ett rockigt sväng på Lurens sommarteater utanför Lovisa. Med små medel har man åstadkommit en fantastisk föreställning. Det är något så ovanligt som stor konst, anser Pontus Kyander.
Det börjar genast med ett råkurr, för de sju bröderna må vara tajta sinsemellan och dela allt i vått och torrt, men de har nära till vedklabben när känslorna stormar. För minsta anledning vill bröderna genast slåss och rädda sin heder.
Impulskontrollen är begränsad, konsekvenstänkandet minimalt. Om någon retar dem, det må vara klockaren eller prästen själv, så far näven i luften. Bittrast är det när de får på nöten av det rivaliserande gänget från Toukola.
Inför tillvarons prövningar drar de ständigt det kortare strået eller biter i det längre gräset; hur som helst slutar det med att de springer till skogs.
Detta är magi, alkemi, att ur det enklaste och råaste material skapa guld. Teaterguld.
Pontus Kyander
Numera skulle vi förse åtminstone hälften av bröderna med en neuropsykiatrisk diagnos och vederbörlig medicin och terapi. Men Aleksis Kivis Sju bröder (1870) lever bortom räckvidden för sin egen tids vård- och kontrollapparat.
Inte ens klockarens försök att lära dem alfabetet tränger igenom deras tjockskalliga motstånd. Civilisationsprocessen får inget grepp om dessa vilda naturbarn, så länge de själva inte vill låta sig civiliseras.
Lurens gör stor konst
Lurens sommarteater i Pernå utanför Lovisa har tagit sig an Aleksis Kivis romanklassiker som inte bara var den första romanen av betydelse på finska, utan även etablerade en hörnsten i finskt självmedvetande.
Skogen och bastun är dess element, puukkokniven dess universalverktyg. Finnen är enligt denna schablonbild innerst inne ett otyglat men godsint naturbarn som om inte förr kommer ut när brännvinet kommer in. Att fördomen ibland bekräftas gör den inte till en sanning.
Men Lurens gör något mer av detta, när man med drastisk humor, rapp dialog, ett mycket fysiskt utspel och samtida rockmusik åstadkommer något på sommarteatrarna så sällsynt som stor konst. Det här är en teaterupplevelse som går bortom det mesta jag varit med om. Det är rå, outspädd teaterglädje.
Det märkliga är att detta sker med så till synes enkla medel. Inledningsscenens sjaskiga gård med förspikade fönster (1700-talsherrgården Lurens baksida) är fylld med just sådan bråte som man kan hitta bakom ett nergånget hus någonstans i grannskapet, brödernas klädsel förefaller upplockad från botten av någon tvättkorg eller från en säck med sådant som secondhandbutiken inte velat ta emot.
Skådespelarna är övervägande lokala amatörer, de sjunger för full hals även om det är osäkert om det alltid sker i samma tonart. Någon kommer av sig och tar om – och det känns bara så rätt, just där och just då.
Det finns spelrum för missar, för detta är en anarkistisk men inte respektlös uppsättning.
De sju bröderna – spelade av både män och kvinnor och i skiftande åldrar – är just sådana vid första anblicken hjälplösa och avsigkomna ungdomar som förekommer både på landsbygden och i förorten. Härifrån har det sista tåget gått, tjejerna är antingen redan på smällen, fasthakade i en barnvagn eller på väg att dra till storstan. Att bli gift och fast på bygden med någon av bröderna står inte på deras önskelista.
Sju bröder uppfattas av en del finlandssvenskar som en utpräglat finsk roman. Här kommer ett tillfälle att trotsa en helt onödig litterär språkgräns. Utanförtematiken är inte språkspecifik utan allmängiltig.
Hoppingivande upplevelse
Lurens Sju bröder är som att höra landsbygdens samlade vrede över att lämnas bakom när ”utvecklingen” drar vidare någon annanstans, uppgivenheten som väldigt många – unga som gamla – kan känna.
Men här finns också något annat: den obändiga viljan att styra sitt eget liv, och tron att trots allt någonting kan göras. Detta är ingen hopplös föreställning, utan en väldigt hoppingivande teaterupplevelse.
Detta om något är en lagseger, ett samspel som går utanför det mesta jag tidigare sett
Pontus Kyander
Aldrig har väl Lurens roterande publikplattform utnyttjats så till det yttersta som denna gång. Plattformen roterar i en riktning, bröderna springer i en annan eller i samma, plattformen vänder och mer eller mindre dansar och knirkar medan rockmusiken brölar från den enkla ljudanläggningen.
Det är så svettigt och fysiskt att ett ögonblick känns det som om en slagskugga av teaterlegenden Jouko Turkkas Guds teater vilade över spelplatsen (hans version av Sju bröder är en milstolpe i finsk TV- och teaterhistoria).
Musiken är medryckande, och masskörerna med de över tjugo medverkande skådespelare har en intensiv energi.
Jag känner fortfarande glädjetårar välla fram när jag tänker på Lurens uppsättning av Sju Bröder
Pontus Kyander
Mot bröderna står förutom Toukolaborna de välartade och väletablerade i samhället, de som i tid funnit sig i att regleras, styras och civiliseras. De går i ljusgrå och blekrosa mysdräkter, höjer knappt rösten annat än för att skälla på bröderna och kör sin barnvagn i sävlig mak.
Brödernas väg till att bli samhällsmedborgare är lång och kantad av katastrofer. Efter att ha flytt klockarens undervisning genom det krossade skolfönstret slutar flykten till skogen i att bastun brinner ner.
Den berömda scenen i romanen där bröderna jagats upp på en bergknalle av hotfulla nötkreatur gestaltas här genom att de flyr till en stapel med ensilagesäckar av plast. Herrgårdens fyrtio fina kor slaktas och förtärs i en enkelt och långsamt gestaltad scen, där de många statisterna (kor och körmedlemmar) bara avkläds sina horn och rockar.
Liksom boken är denna uppsättning episodisk. Pikareskroman kallas genren i litteraturhistorien, här blir varje scen en starkt utmejslad enskildhet som till sist knyts samman av brödernas egen vilja att ta plats i samhället. Dit når man endast genom att lära sig ABC-boken.
Det kan låta enkelt, banalt, men när det gestaltas med så total utlevelse som på Lurens blir det stor teater. Det finns ingen orsak att lyfta fram någon enskild skådespelare, för detta om något är en lagseger, ett samspel som går utanför det mesta jag tidigare sett. Men Oskar Silén bör nämnas för sin föredömliga dramatisering och regi.
Jag trodde aldrig att en tiominuters biltur från hemmet i Hommansby till Lurens i Pernå skulle ta mig så långt och så högt. Jag känner fortfarande glädjetårar välla fram när jag tänker på Lurens uppsättning av Sju Bröder. Detta är magi, alkemi, att ur det enklaste och råaste material skapa guld. Teaterguld.
Sju bröder. En stenhårt rockande flock
Lurens sommarteater, Pernå
Regi och dramatisering: Oskar Silén
Musikalisk ledning: Patricia Antman
Koreografi: Susanna Karvinen
Scenografi: Petra Sundqvist
Dräkter: Frida Hultcrantz
I rollerna: Joonas Vartiainen, Tage Stam, Petra Sundqvist, Patricia Hirn, Katarina Nikkanen, Tom Pallas, Emilia Tenhunen med flera.
Översättning av Sju bröder från finskan: Thomas Warburton (1987).
Pågår till 6.8.2022.