Berättelse 18: Låt det ta tid!
Jag såg ingenting. Ingenting. Och så här i efterhand kan jag inte förstå hur det ens är möjligt att bara falla handlöst ner i den där enorma gropen av panikångest, depression och rädsla.
Det var juli 2010 och jag var 23 år. Vi hade precis flyttat till min hemstad, jag och min fästman, och det var en stor lättnad för min del, som hade vantrivts i Vasa de senaste åren. Tillbaka till tryggheten och hemsoporna i småstaden där min älskade familj fanns nära. Vi bodde till och med grannar med mina morföräldrar i höghuset.
Våren hade varit extremt välfylld med slutarbete om bröllopsbryderier och på sidan om det den sista praktikperioden på ett trädgårdscenter där jag också skulle jobba i skifte resten av sommaren. Glömde jag att nämna att vi gifte oss i juni och köpte hus en vecka senare? Ni förstår kanske att burnouten kom som ett brev på posten.
På midsommarafton kom den första panikångestattacken, och jag förstod ingenting. Var det blodsockret som var sjukt lågt? Var det en extrem svindel från axlarna? Vad var det här för något som gjorde mig andfådd, vinglig och panikslagen? När allt lättade stod jag ändå i kassan på jobbet resten av dagen, med tankarna på husannonsen vi hade sett på morgonen. Vi hade sagt att vi inte skulle börja leta hus förrän efter bröllopet, och nu hade vi ändå varit gifta en hel vecka.
Några veckor och ett par panikångestattacker senare kom den där dagen när jag inte ens kom ut genom dörren. Varje gång jag gick till hallen började jag gråta. Det gick bara inte. Samma dag fick jag tid till en läkare och blev sjukskriven några veckor. Två veckor blev två till, och när ingenting blev bättre och världen runt om kändes så skrämmande att jag bara grät, kontaktade jag mentalvårdsbyrån. Trots semestertider togs jag på allvar, och fick en tid omgående.
Jag tog med mig både min man och min mamma till väntrummet på mentalvårdsbyrån, men in till terapeuten gick jag själv. Spänd som en båge i hela kroppen, jag andades bara i bröstkorgen, och självklart grät jag mig genom hela timmen. Mellan psykologbesöken bloggade jag öppet om hur det kändes, och försökte verkligen sätta ord på känslorna. Hur jag än sökte så fanns det ingen annan som skrivit om hur det kändes att vara utbränd, så då kändes det ännu viktigare för mig att dela med mig av min upplevelse.
Hela hösten kämpade jag dag för dag med att helt enkelt klara av vardagen. Jag släppte ALLA krav på mig själv och struntade i vad samhället tyckte. Ändå kom jag till en punkt när jag insåg att jag behövde hjälp på traven för att få panikångesten ur min kropp och orka kämpa vidare. Det var då jag fick citalopram utskrivet, och på det också en ångestdämpande medicin som jag kunde ta när jag fick panikångest. Den sistnämnda ville jag konstant ha i kroppen den första tiden, men småningom kunde jag trappa ner ordentligt i samma takt som jag ökade den antidepressiva medicinen.
Ingen dag var den andra lik. Ibland kändes livet faktiskt rätt okej, och jag kunde till och med känna mig glad. Men oftast kändes det alldeles hopplöst och jag trodde att jag aldrig skulle kunna ta mig ur gropen och klättra ifrån de där hemska känslorna av rädsla, ångest och misslyckande. Jag funderade över livsval och förstod inte hur jag någonsin skulle kunna ha ett arbete. I något svagt ögonblick tror jag till och med att jag bestämde mig för att aldrig någonsin ha barn. Det där med att välja bort barn var troligtvis baserat på att en lyckad graviditet för en diabetiker som jag förutsätter en hel del jobb med att hålla blodsockerbalansen i oklanderligt skick.
Det blev ändå bättre. Vändpunkten kom en dag när jag lyckats ta mig hem från hälsovårdscentralen. Att ta sig från punkt A till punkt B på egen hand var nämligen ingen självklarhet när jag själv kände mig som en pytteliten fågelunge, och världen kändes som en stor öppen plattform fullt med dreglande gamar cirklandes ovanför. Jag kom hem, och började höststäda på gården. Sedan kom kreativiteten tillbaka, den som varit försvunnen ett halvår. Ni kan tro att det var en skön känsla, trots att det blev aningen överväldigande med alla idéer som konstant dök upp.
Idag, 5 år senare skulle jag nästan friskförklara mig själv. Det tog nästan ett år innan jag var tillbaka i arbetslivet, och då bara på deltid för att inte rutscha tillbaka ner i gropen. Ännu två år senare hade jag en liten son att ta hand om. Idag har jag också en 1-årig dotter.
Jag inser att det så här i skrift kan verka väldigt ambitiöst och nästan onödigt stressigt med tanke på att 5 år är en ganska kort tid. Men så lärde jag mig väldigt mycket när jag var utbränd också, och framför allt lärde jag mig var min gräns går. I dagsläget är jag superbra på att sätta ner foten och hejda mig själv när det börjar gå för långt.
Jag känner när jag är stressad och accepterar i mån av möjlighet att bara göra sånt som ger mig energi. Disken står ofta odiskad och dammet yr runt hörnen när barnen kryper runt. Men att prioritera är A och O om man som jag är känslig och har låg stresströskel.
Mitt råd till er som på ett eller annat sätt känner igen er. Låt det ta sin tid, gör roliga saker och umgås med dem ni tycker om. Och våga vara öppen och sårbar. Skriv blogg, om så bara för dig själv eller dina närmaste. Det hjälper mer än man tror.
#hurmårdu
Berättelse 67: Tappat tron på vården
Måste jag försöka ta mitt liv för att få hjälp?
Våga prata om hur du mår
Tack för alla berättelser som kommit till #hurmårdu.
Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"
Ge den deprimerade utrymme och se bakom fasaden.
"Vi missar den manliga depressionen"
Manlig depression fortfarande stigmatiserat.
Deprimerad eller bara lite smådeppig?
"Ta dig i kragen! En rask promenad gör nog susen!"
Anhöriga behöver också stöd
Skuld och skam drabbar ofta de närstående.
Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan
Mycket kunde göras i skolan för att stärka elevernas hälsa.
Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre
Svenska Yles publik har valt musiken för #hurmårdu i radio.
Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade
Social- och hälsovårdsministern: skäms inte över depression.
Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor
Det kändes som om jag aldrig var good enough.
Motion lindrar depression
Forskning visar att motion har berydelse för deprimerade.
Depression: En oavslutad sorg
Avstannad sorgeprocess bakom depression
Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det
Samtalsterapi är effektivast vid lindriga depressioner
Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad
Tack vare terapeuten började jag må bra igen,
De unga kvinnorna nödropar
Prestationskraven och skammen förstör oss.
Markos depression kunde ha kostat honom livet
Minnen från det förflutna tog Marko på en vansinnesfärd.
Depression skördar unga - allt fler i förtidspension
50 procent fler unga sjukpensioneras på grund av depression.
Berättelse 60: Depressionen var nödvändig
Mår bättre nu, men var ohållbart att inte krascha.
Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk
Inget slutdatum för att tillfriskna från en depression.
Hasse tog sig ur den djupa depressionen
Starkt socialt kapital hjälpte Hasse bli frisk.
Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren
Människor som förstår är det viktigaste.
Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är
Har som vuxen börjat känna mig sorgsen.
Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!
Arbetshälsopsykologens tips till dig som känner dig nere.
Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!
Våga prata om depression.
Berättelse 55: Lär dig prioritera
Man måste våga be om hjälp och prioritera rätt.
Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv
Vetskapen om att folk bryr sig hjälper.
Berättelse 53: Snart kollapsar jag
Har tunga år bakom mig, försöker orka för barnens skull.
Berättelse 52: En vän räddade mig
Berätta för någon att du mår dåligt
Berättelse 51: Känns inte som det ska
Hur vet man om man är deprimerad eller inte?
Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk
Ingen förståelse för sjukdomen, vilket knäckte mig psykiskt.
Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till
Ångrar att jag inte berättade för vänner.
Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden
Fick inte den rätta hjälpen förrän jag bytte ort.
Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är
Familjeterapin gav äntligen den hjälp jag behövde.
Depressionerna blir dyra för samhället
Var femte finländare insjuknar i depression.
Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader
För långsamt och byråkratiskt att få hjälp.
Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket
Bland annat min hund hjälpte mig få ordning på livet igen.
Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var
Har mått dåligt sedan jag var barn och känner sorg över det.
Berättelse 43: Sök hjälp i tid
Att tala med kuratorn hjälpt emig då jag mådde som sämst.
Berättelse 42: Ätstörning och depression
Efter år av ätstörningar insåg jag att jag var deprimerad.
Berättelse 41: Ett fejkat leende
Efter två år svängde det äntligen!
Berättelse 40: Medicinen räddade mig
Det var svårt att få den hjälp jag behövde.
Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en
Livet är stundvis nästan outhärdligt svårt.
Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig
Att skriva och berätta om mitt mående har hjälpt.
Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation
Ta tag i situationen och be om hjälp.
Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret
Att bli lämnad gjorde mig sjuk, men är på bättringsvägen.
Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas
Viktigt stoppa mobbningen, den förstör många!
Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt
För mycket byråkrati för att få hjälp.
Berättelse 33: Förlamad av depression
Återkommande depression gör att jag inte kan jobba.
Berättelse 32: Spelar en roll inför andra
Döljer mitt liv som bipolär.
Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig
Blev utsatt för mobbning i lågstadiet och mår ännu dåligt.
Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig
Det var mitt förhållande som gjorde mig deprimerad.
Vill förmedla hopp åt deprimerade
Grundade förening för att bryta tabun kring psykisk ohälsa.
Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp
Säg aldrig ryck upp dig till en deprimerad.
Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt
Det gör ont att tänka att psykisk ohälsa är så tabubelagt.
Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp
Jag tror att terapin ska hjälpa fast det är tufft.
Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!
Sök professionell hjälp om du inte lyckas styra dina tankar.
Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad
Terapi och mediciner blev min räddning.
Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år
Svåra kamratrelationer gjorde livet svårt.
Berättelse 22: Ingen förstod mig
Fick hjälp efter självmordsförsök.
Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin
Viktigt med fungerande vård och att inte skambelägga.
Berättelse 20: Idag är jag lycklig
Från absoluta botten till ett lyckligt liv.
Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå
Insikten om att jag var sjuk hjälpte mig.
Berättelse 18: Låt det ta tid!
Stora livshändelser gjorde mig sjuk.
Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem
Jag hoppades på stroke istället för mentala problem.
Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"
Jag var duktig flicka och kunde aldrig ta det lugnt.
Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad
Ta de första tecknen på allvar och var självisk.
Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka
Stress under studeíetiden gjorde mig utbränd.
Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig
Det viktigaste är att känna sig sedd och älskad.
Berättelse 12: Träning håller mig flytande
Antidepressiva mediciner och träning hjälper en del.
Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad
Hemma är jag ett gråtande vrak med hjärtklappning.
Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte
Trodde att hag aldrig skulle bli frisk igen.
Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt
En uppgång med cirka 40 procent sedan år 2000.
Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden
Min depression upptäcktes på en rutinkontroll.
Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp
Det bästa man kan göra är att prata öppet.
Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är
Jag hade behövt hjälp redan som 18.
Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig
När jag blev bättre var det som om någon tryckt oå en knapp.
Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga
Medicinerna hjälpte mig ur en djup depression.
Berättelse 4: Ge aldrig upp!
Jag var 18 år och hade inga drömmar i livet.
Berättelse 3: Sluta skämmas för att du mår dåligt
Ju mindre vi pratar om det, desto större blir skamkänslorna.
Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal
Jag insåg att jag inte behöver prestera för att duga.
Berättelse 1: Våga be om hjälp
Man får inget pris för att man kämpar i ensamhet.
Livskriser höjer risken för depression
Kriser i olika livsskeden kan leda till depression.