Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 18: Låt det ta tid!

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:31.
anonym kvinna i naturen
Bild: YLE/Petter Sandelin

Jag såg ingenting. Ingenting. Och så här i efterhand kan jag inte förstå hur det ens är möjligt att bara falla handlöst ner i den där enorma gropen av panikångest, depression och rädsla.

Det var juli 2010 och jag var 23 år. Vi hade precis flyttat till min hemstad, jag och min fästman, och det var en stor lättnad för min del, som hade vantrivts i Vasa de senaste åren. Tillbaka till tryggheten och hemsoporna i småstaden där min älskade familj fanns nära. Vi bodde till och med grannar med mina morföräldrar i höghuset.

Våren hade varit extremt välfylld med slutarbete om bröllopsbryderier och på sidan om det den sista praktikperioden på ett trädgårdscenter där jag också skulle jobba i skifte resten av sommaren. Glömde jag att nämna att vi gifte oss i juni och köpte hus en vecka senare? Ni förstår kanske att burnouten kom som ett brev på posten.

På midsommarafton kom den första panikångestattacken, och jag förstod ingenting. Var det blodsockret som var sjukt lågt? Var det en extrem svindel från axlarna? Vad var det här för något som gjorde mig andfådd, vinglig och panikslagen? När allt lättade stod jag ändå i kassan på jobbet resten av dagen, med tankarna på husannonsen vi hade sett på morgonen. Vi hade sagt att vi inte skulle börja leta hus förrän efter bröllopet, och nu hade vi ändå varit gifta en hel vecka.

Några veckor och ett par panikångestattacker senare kom den där dagen när jag inte ens kom ut genom dörren. Varje gång jag gick till hallen började jag gråta. Det gick bara inte. Samma dag fick jag tid till en läkare och blev sjukskriven några veckor. Två veckor blev två till, och när ingenting blev bättre och världen runt om kändes så skrämmande att jag bara grät, kontaktade jag mentalvårdsbyrån. Trots semestertider togs jag på allvar, och fick en tid omgående.

Jag tog med mig både min man och min mamma till väntrummet på mentalvårdsbyrån, men in till terapeuten gick jag själv. Spänd som en båge i hela kroppen, jag andades bara i bröstkorgen, och självklart grät jag mig genom hela timmen. Mellan psykologbesöken bloggade jag öppet om hur det kändes, och försökte verkligen sätta ord på känslorna. Hur jag än sökte så fanns det ingen annan som skrivit om hur det kändes att vara utbränd, så då kändes det ännu viktigare för mig att dela med mig av min upplevelse.

Hela hösten kämpade jag dag för dag med att helt enkelt klara av vardagen. Jag släppte ALLA krav på mig själv och struntade i vad samhället tyckte. Ändå kom jag till en punkt när jag insåg att jag behövde hjälp på traven för att få panikångesten ur min kropp och orka kämpa vidare. Det var då jag fick citalopram utskrivet, och på det också en ångestdämpande medicin som jag kunde ta när jag fick panikångest. Den sistnämnda ville jag konstant ha i kroppen den första tiden, men småningom kunde jag trappa ner ordentligt i samma takt som jag ökade den antidepressiva medicinen.

Ingen dag var den andra lik. Ibland kändes livet faktiskt rätt okej, och jag kunde till och med känna mig glad. Men oftast kändes det alldeles hopplöst och jag trodde att jag aldrig skulle kunna ta mig ur gropen och klättra ifrån de där hemska känslorna av rädsla, ångest och misslyckande. Jag funderade över livsval och förstod inte hur jag någonsin skulle kunna ha ett arbete. I något svagt ögonblick tror jag till och med att jag bestämde mig för att aldrig någonsin ha barn. Det där med att välja bort barn var troligtvis baserat på att en lyckad graviditet för en diabetiker som jag förutsätter en hel del jobb med att hålla blodsockerbalansen i oklanderligt skick.

Det blev ändå bättre. Vändpunkten kom en dag när jag lyckats ta mig hem från hälsovårdscentralen. Att ta sig från punkt A till punkt B på egen hand var nämligen ingen självklarhet när jag själv kände mig som en pytteliten fågelunge, och världen kändes som en stor öppen plattform fullt med dreglande gamar cirklandes ovanför. Jag kom hem, och började höststäda på gården. Sedan kom kreativiteten tillbaka, den som varit försvunnen ett halvår. Ni kan tro att det var en skön känsla, trots att det blev aningen överväldigande med alla idéer som konstant dök upp.

Idag, 5 år senare skulle jag nästan friskförklara mig själv. Det tog nästan ett år innan jag var tillbaka i arbetslivet, och då bara på deltid för att inte rutscha tillbaka ner i gropen. Ännu två år senare hade jag en liten son att ta hand om. Idag har jag också en 1-årig dotter.

Jag inser att det så här i skrift kan verka väldigt ambitiöst och nästan onödigt stressigt med tanke på att 5 år är en ganska kort tid. Men så lärde jag mig väldigt mycket när jag var utbränd också, och framför allt lärde jag mig var min gräns går. I dagsläget är jag superbra på att sätta ner foten och hejda mig själv när det börjar gå för långt.
Jag känner när jag är stressad och accepterar i mån av möjlighet att bara göra sånt som ger mig energi. Disken står ofta odiskad och dammet yr runt hörnen när barnen kryper runt. Men att prioritera är A och O om man som jag är känslig och har låg stresströskel.

Mitt råd till er som på ett eller annat sätt känner igen er. Låt det ta sin tid, gör roliga saker och umgås med dem ni tycker om. Och våga vara öppen och sårbar. Skriv blogg, om så bara för dig själv eller dina närmaste. Det hjälper mer än man tror.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle