De trivs med att inkvartera ukrainska flyktingar: "Jag ser det som att jag fått tre nya vänner"

I ett blått trähus i Nickby, Sibbo, delar familjen Levälahti sin vardag med tre ukrainska kvinnor. Att bo så kräver kompromisser och ett öppet sinne, men kan också ge insikter och vänner för livet.

Villan i Sibbo rymmer förutom Minna Levälahti, hennes man, två barn och de tre ukrainska kvinnorna Katerina Mazurova, Valentina Mazurova och Anna Danitskaya också två omtyckta katter.

– Vi älskar katter. Vi hade katter i Ukraina men de bor nu hos min mormor tillsammans med våra hundar. Nu har vi de här katterna, säger Katerina Mazurova som är 18 år gammal.

Hon, hennes mamma och hennes moster har bott hos familjen Levälahti sedan mars. De hade kommit i kontakt med en bekant till Levälahti som visste att familjen erbjudit sig att inkvartera. Han trodde att de skulle komma bra överens.

– När han föreslog att vi skulle flytta hem till en familj blev vi mållösa, vi undrade hur det skulle fungera. Men när vi kom hem till Minna och hennes familj insåg vi direkt att vi skulle trivas, säger Mazurova.

– De frågade genast när de fick flytta in, säger Levälahti.

För ukrainaren Katerina Mazurova är de gemensamma middagarna hos familjen Levälahti guldglimtar i vardagen. “Vi är glada här.”

7:11

Besvärligt med köksturer – "Vi äter gärna tillsammans"

De ukrainska kvinnorna har fått ta över övervåningen i huset.

– Vår 13-åriga dotter var tvungen att flytta ner från sitt stora rum på vinden. Nu bor hon i det som var mitt lilla arbetsrum – vi har tillräckligt många rum för vår familj här nere.

På övervåningen har ukrainarna ett eget badrum medan alla delar på utrymmen som tvättstuga och kök.

– Det var en grej som kom upp i början, att de var oroliga för hur det skulle gå till att dela kök. De undrade om vi skulle ha specifika tider då de fick vara i köket. Vi tänkte däremot att det kan bli ganska besvärligt med olika turer och att vi gärna äter tillsammans.

Nu turas familjerna om att laga mat och de äter oftast middag ihop.

– Vi dricker också väldigt mycket te på kvällarna, mer än jag gjort tidigare, säger Levälahti.

Hon hade trott att det skulle krävas mer regler och arrangemang men säger att allt har gått förvånansvärt smidigt och att den ukrainska kulturen trots allt inte är så olik den finländska.

– Sen är det ju en bonus att just de här tjejerna är så härliga. Anna är till exempel utbildad konditor och bakar jättegoda tårtor.

"Egentligen är det också därför vi bor i ett hus som är lite för stort"

Det är inte första gången familjen Levälahti har inneboende. De har tidigare inkvarterat en asylsökande från Afghanistan.

– Jag försöker tänka mig in i situationen: Om vi skulle råka ut för något motsvarande och blev tvungna att flytta till ett annat land – hur skulle vi då vilja bli bemötta? Och så försöker jag agera på det sättet.

– Egentligen är det också därför som vi bor i ett hus som är lite för stort för vår familj, för att folk ska kunna bo här hos oss, säger Levälahti.

Hon säger att de länge haft den här mentaliteten.

Det är kanske svårast för barnen som till exempel kan dra sig från att gå in i köket när någon annan är där

Minna Levälahti

– Min man kanske har glömt bort det men när vi var nygifta drömde han om att vi skulle bo i ett kollektiv. Han har alltid haft tanken att man kan bo tillsammans med andra än de som hör till ens omedelbara familj.

För barnen kan det ändå vara utmanande att dela hem.

– Det blir såklart en lite annan dynamik i familjen när det alltid finns någon annan i huset. Det är kanske svårast för barnen som till exempel kan dra sig från att gå in i köket när någon annan är där.

– Men vi har pratat om det och det har blivit bättre, och de förstår ju också situationen, att det är det här vi har bestämt att vi vill göra.

Heminkvartering passar inte nödvändigtvis alla – "kräver ett öppet sinne"

Familjen Levälahti har ställt in sig på att ukrainarna kan komma att bo hos dem i upp till ett år.

Att många ukrainare som bott privat behöver nytt boende efter mycket kortare tid än så tänker Levälahti att beror på att folk inte riktigt insåg vad de gav sig in på. Hon tror att det finns en stor vilja att hjälpa, men att de flesta tänkt att kriget skulle vara över snabbt och att det skulle gå att återvända till Ukraina.

Det kan säkert också vara utmanande att ha utomstående personer i sitt hem, funderar hon.

– Vi människor är ju så olika, vissa vill att allt går till på just det sättet som de är vana vid och då kan det vara svårt när någon kommer in och gör på ett annat sätt.

Andra svårigheter kan handla om kommunikation. Levälahti tror att det att hon bott utomlands är en bra förutsättning för att kunna kommunicera med folk med olika kulturell bakgrund.

Hon ser det som ett problem att de personer som skulle ha erfarenhet av olika kulturer och språk ofta bor i större städer där de sällan har utrymme för inkvartering, medan folk på landet som har kanske har utrymmet istället har mindre internationell erfarenhet.

– Om jag får generalisera, inflikar hon.

Heminkvartering kräver ett öppet sinne. Levälahti ser det som en möjlighet att lära sig nya saker, utvecklas och knyta nya band.

– Jag har fått fyra goda vänner. Den fjärde har flyttat men vi håller kontakt över nätet. Och så planerar vi att åka till Ukraina och hälsa på när det är möjligt igen.

De tre kvinnorna ser fram emot att visa den finska familjen runt i hemlandet. Mazurova saknar särskilt frukterna som enligt henne är av helt annan kaliber än de i Finland.

Alternativt boende svårt att hitta

Ifall Katerina Mazurova och hennes familj inte skulle bo hos familjen Levälahti skulle de sannolikt bo på en flyktingförläggning.

– Av bekanta har jag hört att maten där är äcklig och att man inte har något eget utrymme, säger Mazurova.

Trots att kvinnorna trivs bra som det är nu längtar de efter att flytta till något eget. Men det är inte helt lätt.

– Folk hade hoppats på att Migrationsverket skulle ordna med boende, men här i Sibbo säger kommunen att det inte finns lägenheter, säger Levälahti.

Många ukrainare på jakt efter nytt boende när heminkvarteringen upphör – "Man kanske inte visste vad det innebär att ha folk boende i sitt hem"

Risk att få flytta runt från plats till plats.

Hon är också besviken på Migrationsverket när det kommer till deras informationsflöde.

– Det är frustrerande att försöka hitta information om jobb, vad de har tillgång till och vad som kostar vad, och vilka kurser i finska de ska gå.

Mazurova har tidigare gått kurser i svenska och hon klarar av att följa med i konversationen. Nu ska ändå både hon och hennes släktingar studera finska, för att ha bättre förutsättningar att få jobb.

Mazurova vill börja på universitetet här i Finland. Hon jobbar på en restaurang i Söderkulla och har letat efter ett eget boende. Hon vill gärna flytta bort från Sibbo men det är knepigt – hon skulle behöva hitta ett nytt arbete och hon vill samtidigt vara nära sin familj.