Film: Thor: Love and Thunder – utflippad, underhållande men också lite av en upprepning

Det är mycket kärlek och ännu mer dunder och brak i den fjärde filmen med Thor i huvudrollen. Det är fyndigt, färggrant och fartfyllt men regissören Taika Waititi når tyvärr inte upp till samma nivå som förra gången.

Att se Thor: Love and Thunder är en upplevelse som påminner om en heldag på Borgbacken. Man åker i för många attraktioner, äter för mycket sockervadd för att sen drabbas att en lätt yrsel av allt adrenalin och socker i kroppen.

Samma hyperaktiva känsla har man då man lämnar biografen efter att ha sett den senaste Thor filmen. Dessutom känner man sig lite rörd.

Filmen börjar också väldigt allvarligt, ja till och med sorgligt.

Alla gudar skall dö

Skurken i filmen heter Gorr (Christian Bale) och i filmens inledning får vi se hur den stackars Gorr förvandlas till Gorr the God Butcher en bitter, arg och otroligt blek varelse som vill att alla gudar skall dö.

Den här allvarliga inledningen gör att det tar en stund innan filmen hittar den mer humoristiska sidan och den lätt självironiska tonen.

Den spinkiga och stygga Gorr the God Butcher visar sig ändå vara en passande skurk för den muskulösa och malliga Thor (Chris Hemsworth).

Thor som egentligen tänkt lämna allt krigande och bråkande bakom sig men som nu måste avbryta sin ledighet och ta upp kampen. Men han behöver inte göra det ensam, med sig har han sina trogna vänner Valkyrie (Tessa Thompson) och Korg (rösten av Taika Waititi).

Den som sett trailern till filmen vet också att Thors ex-flickvän Jane Foster (Natalie Portman) dyker upp, fast nu kommer hon i full stridsutstyrsel och svingande självaste Mjölnir.

Mer än så tänker jag inte avslöja av handlingen.

Däremot kan jag avslöja att filmen kommer utrustad med många kärleksfulla referenser till 1980-talet. Det syns i neonfärgerna, hörs i soundtracket och känns i vissa actionsekvenser.

Energinivån är det heller inget fel på.

Humorn den bästa superkraften

Efter den framgångsrika nystarten med Thor: Ragnarok (2017) var det ganska klart att den nyzeeländska regissören, manusförfattaren, komikern och skådespelaren Taika Waititi bara måste få fortsätta regissera en Thor-film till.

Waititi har en imponerande rad med framgångsrika filmer och serier bakom sig, till exempel Hunt for the Wilderpeople (2016) och Oscarsvinnaren Jojo Rabbit (2019).

Waititis geniala drag i Thor: Ragnarok var att ge Thor superkraften humor och självironi. Och samtidigt visade det sig också att Chris Hemsworth har en komisk ådra.

Självironi är också ett bra drag att få oss i publiken att godkänna all den ologiskhet som finns i Marvels superhjälteuniversum. Slutresultatet blev en film som kändes uppfriskande och genuint rolig. Den lyckades dessutom göra Thor till en betydligt intressantare hjälte att följa än i de tidigare filmerna.

Men där Thor: Ragnarok var en fullträff så når Thor: Love and Thunder inte riktigt upp till samma nivå av självironi och humor. Visst är det underhållande men det hela känns stundvis också lite som en upprepning av det som var roligt i den förra filmen.

Kärleken övervinner allt

Som filmtiteln redan avslöjar är kärleken ett centralt tema i filmen, vid sidan av all dundrande action. Här finns scener som till och med kunde passa i en klassisk romantisk komedi.

Det är också skildringen av kärlek i alla dess former som ger filmen en speciell känsla. Det svåra i att uttrycka sina känslor, hur tungt och tomt livet är utan kärlek.

Och kanske det viktigaste av allt, att kärlek är en kraft du inte skall underskatta.

Den förvandlar till och med Thor och ger honom en helt ny roll på slutet.