Skogsprofessorer kritiserar hemkommunens skogspolitik: Det är förbryllande om Raseborg inte ser förändringen

Två framstående skogsforskare bosatta i Raseborg undrar om inte staden borde reagera på den förändring som nu pågår inom skogsbruket.

Raseborgarna ska snart bestämma sig för hur deras skogar ska tas om hand de kommande tio åren. Då är frågan om allt ska fortsätta som hittills eller om något borde förändras. Hur mycket skog ska avverkas? Måste skogen ge staden inkomster och hur mycket? Funkar kalhyggen och skogar där alla träd är lika gamla också i framtiden?

Två skogsprofessorer som bor på orten säger att skogsbruket är i förändring och det borde noteras också i Raseborg. Men stadens skogsbruksansvariga vill i stora drag fortsätta på samma sätt som tidigare. Hittills har majoriteten av politikerna också velat det.

Nu säger skogsprofessorerna de facto att skogsbruksingenjörens resonemang till alla delar inte tål faktagranskning

I den här artikeln behandlas den kritik som skogsprofessorerna framför mot Raseborgs stads skogsbrukslinje. Frågan är aktuell eftersom staden är i startgroparna med en ny tioårsplan för de tusentals hektar skogar som staden äger. Det här sker i en situation där två pågående kriser, förlusten av biologisk mångfald och klimatförändringen, utgör en del av skogsbrukets ekonomi.

Klimatfrågan och diversiteten mer på agendan nu än när gällande skogsbruksplanen skrevs

Då klimatkrisen framskrider diskuteras skogens roll som kolbindare mer än någonsin tidigare - de färskaste om än preliminära siffrorna visar att skogens roll som kolsänka har rasat. Och då artdöden fortsätter efterlyses mer mångfald också i så kallade ekonomiskogar.

Varför kan det vara en risk att fortsätta med skogsbruket som hittills?

Öppna

• Diversitetskrisen i våra skogar har inte stannat upp utan den fortsätter.

• Arter hotas eftersom det finns för lite skyddade skogar, för att vi avverkar för mycket och för att vi använder skogsbruksmetoder som försvagar diversiteten.

• Skogen räknas utgöra tre fjärdedelar av Finlands areal. Största delen av de kända hotade arterna i Finland, 833 arter, är beroende av skogen som livsmiljö. Det är 30 procent av alla hotade arter i Finland.

• Av Finlands 34 olika skogstyper är 70 procent hotade. De har förlorat en betydande del av sina naturliga drag och deras areal har krympt så mycket att det skadar mångfalden.

• Preliminära siffror från Statistikcentralen visar också att skogens kolsänkor, som en stor del av Finlands klimatkamp bygger på, har rasat eftersom träden växer mindre och avverkningarna ökar. Tidigare tog skogsmarken upp betydligt mycket mer växthusgaser än skogen släppte ut. Ännu under 2020 var skillnaden mellan upptag och utsläpp närmare 28 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Men nu verkar det som skogsmarkens kolsänka under 2021 minskade med 75 procent. Från 28 miljoner ton har kolsänkan sjunkit till mindre än 7 miljoner ton. Som jämförelse: Under hela 2000-talet låg skogsmarkens kolsänka på mellan 20 och 47 miljoner ton koldioxidekvivalenter, med andra ord mångfalt det som den preliminära siffran för 2021 visar.

• Ser man på hela markanvändningssektorn i Finland, visar samma siffror att markanvändningen – skogsbruket, jordbruket, betesmarker och förändringarna i dem – för första gången någonsin var en källa till koldioxidutsläpp då den tidigare var en betydande kolsänka.

Källor:

Finlands naturpanel. Naturpanelen är ett oberoende vetenskapligt expertorgan. Medlemmarna i Finlands naturpanel är framstående forskare i olika fält. De sammanställer forskningsdata om naturens mångfald, som beslutsfattare, experter och medborgare kan utnyttja. Professor Jaana Bäck från Raseborg är medlem i naturpanelen. I rapporten om kalhyggesfritt skogsbruk har professor Olli Tahvonen från Raseborg ansvarat för ekonomidelen.

Hangö och Lojo ändrade riktning

När det gäller skogarna och skogsbruket i Finland är mycket alltså i förändring. Det är bråda tider för såväl forskare, beslutsfattare och lobbyister.

Det är ännu inte klart hur skogspolitiken förändras men besluten kommer påverka skogsbruket i Finland, inom EU och globalt.

Lojo valde att samarbeta med universitetsforskare och beslutade sänka avkastningskravet och låta träden växa en längre tid

I slutändan landar frågeställningarna alltid också på lokal nivå. Det sker för Raseborgs del till exempel när staden låter göra upp en ny tioårsplan för sina skogar, närmare 4 000 hektar.

I grannkommunerna Hangö och Lojo har politikerna nyligen tänkt om när det gäller skogsbrukets stora linjer. Hangö valde kalhyggesfritt och sänkte för säkerhets skull avkastningskravet.

Hangö slutar kalhugga sina skogar: “Hangöborna är upplysta och ser skogarna som världens lungor”

Först i Västnyland med att ställa om sin skogsägarpolitik.

Förändringsprocessen fick sin början när invånare i Hangö för några år sedan reagerade på en plan som följde den gamla linjen. Den slutliga nya planen godkändes för några veckor sedan.

Lojo valde för sin del att samarbeta med universitetsforskare och beslutade att sänka avkastningskravet och låta träden växa en längre tid - med hopp om att i framtiden kanske till och med öka intäkterna. Ekonomiskogens andel i Lojo sjunker från över 80 till under 40 procent. Samtidigt delas skogen i fem olika klasser i stället för den tidigare tudelningen i enbart ekonomiskogar och rekreationsskogar. Dessutom togs beslut om ökad transparens. Lojoborna ska ha tillgång till all information som gäller stadens skogar.

Lojo lägger om sitt skogsbruk: Mycket mindre ekonomiskogar, mer fokus på klimat och friluftsliv

Virkesvolymen per hektar ska ändå öka på sikt.

Raseborgs inkomster från skogsbruket en droppe i havet

En sak som politikerna i Raseborg behöver ta ställning till är om de fortsättningsvis också kräver att skogen ska ge staden omedelbara penninginkomster. Ifall virket ska ge klirr i kassan, spelar det här avkastningskravet också in, vid sidan av andra typer av avkastning som skogen ger: artrikedom, klimatnytta och rekreationsmöjligheter.

Skogsbruksintäkterna i Raseborg brukar ligga på ungefär 200 000 euro per år (netto). Man kan jämföra summan med att staden i år räknar med över 200 miljoner euro i skatteintäkter och statsandelar. Skogsbrukets nettointäkter är en tusendel av det, en promille.

Två skogsprofessorer tog ställning till Raseborgs skogsbrukspolitik

Någon enkel sanning om hur man sköter skogen rätt finns inte. Det är stadens egna värderingar som ska avgöra vad staden gör med sin skogsegendom. Så säger Pojobon och skogsprofessorn, nationalekonomen Olli Tahvonen.

När Yle Västnyland träffar Tahvonen en lördag i maj, är hans kollega och hustru Jaana Bäck bortrest. Professorn slänger in ved i lidret hemma i Pojo och familjens unga katt Ruusu snurrar i knutarna. Det är en blåsig dag så intervjun måste göras inomhus. Ruusu är nyfiken och följer med.

– Pojo är min födelseort. Jag har gått i skola i Helsingfors men här har jag vistats alla somrar och sedan 2000 har familjen bott här, förklarar Olli Tahvonen parets raseborgarskap.

Tahvonen och Bäck är båda forskare och skogsprofessorer vid Helsingfors universitet. I våras gjorde de något inte alldeles vanligt: De tog ställning till sin hemkommuns skogsbruk.

Tahvonen och Bäck skrev ett kritiskt, vetenskapligt motiverat brev till tekniska nämnden i Raseborg. Nämnden skulle i april behandla ett invånarinitiativ som förespråkade skogsbruk med olikåldrig skog, utan kalhyggen.

– Jag har studerat de här sakerna i 30-40 år och det har jag gjort med skattemedel. Jag upplevde det som en skyldighet att ta ställning när det på hemorten väcktes diskussion om just de frågor som man har forskat i, förklarar Olli Tahvonen.

Initiativet är nu slutbehandlat och Raseborg valde inte helt oväntat att att tacka nej till kalhyggesfritt skogsbruk.

Men i sak är professorernas synpunkter fortfarande högaktuella eftersom staden nu ska göra upp en ny tioårsplan för sina skogar.

I brevet till Raseborg går professorerna ganska hårt mot det som kallas beredningen: den information som tjänstemännen serverar politikerna så att politikerna ska kunna ta kloka och välmotiverade beslut, i det här fallet om kalhyggesfritt olikåldrigt skogsbruk.

Pojoprofessorerna: Sluta blicka bakåt

Huvudpoängen i professorernas skrivelse är att Raseborgs stad i sitt skogsbruk verkar blicka mer bakåt än framåt.

Det var stadens skogsbruksingenjör sedan 1980-talet, Carl-Johan “Calle” Jansson, som hade skrivit beredningen. Du kan läsa beredningstexten och bilagorna här, paragraf 80.

Jansson var också på plats när politikerna både i tekniska nämnden och senare i stadsstyrelsen diskuterade skogsinitiativet. Jansson är överlag den som alla skogsvägar i Raseborg leder till. Frågar man en annan tjänsteman eller en politiker något som gäller skogen i Raseborg, är svaret ofta: Fråga Calle Jansson.

Janssons erfarenhet, expertis och åsikter har vägt tungt när Raseborgs stad har beslutat om sitt skogsbruk. En majoritet av politikerna brukar stödja det Jansson föreslår.

Men nu säger skogsprofessorerna de facto att Janssons expertis och resonemang och därmed politikernas beslut till alla delar inte tål faktagranskning.

Professor Tahvonen sammanfattar kritiken i brevet så här:

– Beredningen verkade inte känna igen den förändring som nu pågår: Skogspolitiken förändras. Klimatuppvärmningen borde bromsas upp. Betydelsen av diversiteten och naturens mångfald ökar konstant.

I brevet delar de upp kritiken i några huvudpunkter. Citaten är hämtade ur brevet och översatta av redaktören.

• Beredningen "saknar förståelse om problemen som uppstår för mångfalden när man idkar skogsbruk med kalhyggen."

• Den "bedömer skogsbruksmetodernas ekonomiska effekter felaktigt."

• Den "beskriver skogens roll som kolsänkor och kollager ensidigt. Samma gäller för beskrivningen av beredskapen inför klimatkrisen och skogsskadorna."

• "Hänvisningarna till forskningsresultat är ensidiga och partiska och slutsatserna som dras av dem är delvis helt missvisande."

Calle Jansson har ansvarat för Ekenäs och Raseborgs skogar i decennier

Öppna

Carl-Johan Jansson är Raseborgs stads skogsbruksingenjör. Han har ansvarat för skötseln av stadens skogar sedan 1980-talet. Jansson fick sin utbildning vid Ekenäs forstinstitut som numera utgör en del av Yrkeshögskolan Novia.

Calle Jansson deltar aktivt i debatten om skogsbruket med bland annat insändare och han brukar då försvara den så kallade traditionella skogsbruksmetoden som kallas likåldrigt skogsbruk.

Jansson lyfter ofta fram betydelsen av de naturvårdsåtgärder som branschen tagit i bruk, till exempel att man lämnar högstubbar i skogen vid en kalavverkning.

Calle Jansson uppger att han i mitten av 1980-talet gjorde upp en ramplan för stadens skogar - enligt den skulle skogen skötas på ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart sätt och avvägningen mellan de här tre aspekterna skulle vara vettig.

Som ung skogsbruksingenjör trodde Jansson hårt på kalhyggesfritt skogsbruk som då var förbjudet. Nu säger han att tiden och erfarenheterna har visat att olikåldrigt skogsbruk oftast inte fungerar i praktiken.
Stadens rekreationsskogar, där avkastningskravet är litet, har däremot till stora delar skötts som olikåldrig skog. Jansson säger att det inte fungerar ekonomiskt och därför kan stadens ekonomiskogar inte skötas enligt den principen.

Jansson har för avsikt att gå i pension när den nya tioårsplanen är upphandlad och godkänd. Han hoppas att staden anställer en efterträdare till honom och inte säljer ut skogsbruket till någon utomstående aktör som kunde tänkas ha mer kortsiktiga ekonomiska intressen.

Jansson fick nyligen ett skogspris för sitt engagemang och för "långsiktigt och målmedvetet arbete för ett hållbart skogsbruk". Priset delades ut av Nylands skogsråd, ett organ som ska främja samarbetet mellan skogsnäringarna och skogssektorn.

Calle Jansson: Kalhyggesfritt fungerar inte ekonomiskt

När det gäller kalhyggesfritt olikåldrigt skogsbruk, brukar Carl-Johan Jansson understryka att han stöder metoden där den funkar. Men enligt Jansson funkar den sällan. Nästan aldrig.

– Det är inte omöjligt att få det att fungera. Men att få det att fungera så att det finns någon ekonomi i det – det är på många platser helt hopplöst, säger Jansson.

Jansson är både övertygad och övertygande när han visar redaktören runt på några skogsfigurer och förklarar att skogen inte kan förnyas på naturlig väg utan behöver plantskogsvård och annan hjälp av människan om träden ska växa ordentligt och bli värdefulla stockar.

Sådan hjälp innebär kostnader så det handlar om pengar.

Jansson betonar också att olikåldrig skog per automatik inte skapar det som efterlyses för mångfalden i skogarna – död ved och kullfallna träd. De måste avsiktligt lämnas i skogen oberoende vilken skogsbruksmetod man använder.

Att lämna träd i skogen innebär förlorade euron så det handlar om pengar.

Det finns ändå skogsägare som är övertygade om att lönsamheten kan vara lika bra eller bättre med kontinuerligt skogsbruk och olikåldriga skogar. Här kan du läsa mer om det.

– Det är inte omöjligt att få det att fungera. Men att få det att fungera så att det finns någon ekonomi i det - det är på många platser helt hopplöst

Carl-Johan Jansson, skogsbruksingenjör, Raseborgs stad, om olikåldrigt skogsbruk

Den gamla finländska skogspolitiken utgick från hur man maximerar virkesvolymerna. Men skogen och skogsbruket handlar också om annat

Olli Tahvonen, nationalekonom, professor vid Helsingfors universitet, om vad som ska styra skogsbruket

För skogens ekosystem är kalhyggen en drastisk handling - det påverkar såväl det liv som finns ovanpå jordytan och det liv som finns under jorden.

Naturpanelens Janne Kotiaho: Vid ett kalhygge dör största delen av alla levande organismer

Allt inom skogsbruket drabbar skogsnaturen, säger Kotiaho.

Jansson säger att stora naturkatastrofer som bränder gör samma sak, men tillägger sedan snabbt att allt virke vid bränder blir kvar i skogen.

För den biologiska mångfalden är skillnaden betydande: Vid skogsbränder blir virket kvar och många stora tallar klarar sig levande. Vid kalhyggen fälls träden och virket forslas bort.

När det gäller artrikedomen är det sant att en likåldrig skog under sin omloppstid kan hysa många arter eftersom till exempel ljusförhållandena ändrar: först är det ljust och småningom, när träden växer, blir det skuggigare.

Ändå kräver ingen hotad art kalhyggen för sin överlevnad. Den kala perioden efter ett kalhygge kan gynna ljuskrävande arter. Men de mest hotade skogsarterna i Finland behöver mer gammal skog med stora träd, både levande och döda. Behovet av död ved i olika skeden av förmultningsprocessen är större än vad man vid en avverkning av diversitetsskäl brukar lämna i skogen.

Jansson tror inte på lönsamhetskalkylerna – Tahvonen: Det finns öppna frågor men mer kalhyggesfritt behövs ändå

Stadens skogsbruksingenjör Carl-Johan Jansson kritiserar också de lönsamhetskalkyler som visat att olikåldrigt skogsbruk till och med kan vara mer lönsamt än likåldrigt skogsbruk. Jansson menar att kalkylerna bygger på “rena simuleringar med antaganden som många forskare ifrågasatt”.

Tahvonen och Bäck svarar i sitt brev:

"De ekonomiska simuleringarna är inga dubiösa antaganden utan de bygger på riklig empirisk och referentgranskad forskning."

Referentgranskning betyder att oberoende andra forskare inom samma ämnesområde har förhandsgranskat den studie som ska publiceras. Granskarna kontrollerar att det inte finns fel i den granskade studiens metoder och att studien håller en tillräckligt hög vetenskaplig standard.

Jansson: Mycket hänger på skogsmaskinsförarens yrkeskunnande

Calle Jansson är också oroad över vad som händer när man i olikåldrigt skogsbruk kommer så långt att det är dags att avverka. Det sker med ungefär 20 års mellanrum.

Metoden som används är plockhuggning: man plockar ut de stora fina träden och lämnar kvar resten så de också kan växa och bli stora stockar.

Jansson befarar att de växande plantorna och yngre träden skadas när skogsmaskinen kommer. Han säger att mycket i det skedet hänger på maskinföraren.

Jobbet är annorlunda än när man slutavverkar en likåldrig skog och sveper bort allt på en gång. I olikåldrigt skogsbruk ska de yngre träden fortsätta växa.

Avverkningen är en utmaning men inte en omöjlighet, menar Jansson.

– En stor skogsmaskin kan till och med lyfta stammarna och flytta på dem innan de faller omkull. Man kan lämna första stocken stående: Man kapar av trädet på fem meters höjd och flyttar först bort toppen. Rotbiten tas till sist. Knepen är många men det beror på förarens yrkeskunnande.

Tahvonen påpekar att plockhuggning också behövs i likåldrigt skogsbruk och kan då orsaka skador också där.

Jansson tror hur som helst att olikåldrigt skogsbruk inte är möjligt på mer än några enstaka procent av Raseborgs stads skogar.

I praktiken kunde det enligt Jansson fungera till exempel på dikade torvmarker. I likåldrigt skogsbruk kräver de här markerna dikesrensning och det leder i sin tur till riktigt stora utsläpp av metan ur torvmarken. Metan är en ännu kraftigare klimatbov än koldioxiden. Dessutom är dikesrensning en kostnad.

Janssons skepsis till olikåldrigt skogsbruk bygger också på uppfattningen att träden växer sämre i olikåldrig skog.

– Tillväxten blir minst 40 procent sämre.

Jansson hänvisar till Naturresursinstitutets tillväxtstudier samt till den extra tillväxtboost som användningen av förädlade plantor i likåldrigt skogsbruk ska ge.

Tillväxten handlar om kubikmeter virke och enligt den traditionella skogsbrukssynen betyder färre kubikmeter mindre intäkter. Så det handlar om hur man ser på pengar och lönsamhet.

Professor Olli Tahvonen säger däremot att den traditionella kubikmeterlogiken enligt forskning inte alls är ett vettigt sätt att se på lönsamheten i skogsbruket.

Och nyttan med förädlade plantor vet man ännu inte tillräckligt mycket om utan studierna är inte klara.

Tahvonen: Ett totalförbud mot kalhyggen en dålig strategi

Tahvonen förespråkar – om än försiktigt – att andelen olikåldrigt skogsbruk borde öka. Men han tycker att det har varit en dålig strategi av naturskyddarna att hoppas på ett totalförbud mot kalhyggen.

– Ett sådant förbud är för lätt att döma ut. Man borde vara mer nyanserad i sin argumentering. Att föra kampanj för ett totalt kalhyggesförbud är en dålig strategi, säger Tahvonen.

Tahvonen: Det finns ingen slutlig sanning om skogsbruket - lyssna på vad raseborgarna vill

Och nu kommer vi in på hur staden tänker om sitt skogsbruk överlag.

Olli Tahvonen vill understryka att det inte finns någon entydig sanning om hur skogarna ska skötas fast man i Finland länge trodde så.

– Den gamla finländska skogspolitiken utgick från hur man maximerar virkesvolymerna. Då behövs egentligen inget annat än naturvetenskaplig fakta.

Men skogen och skogsbruket handlar också om annat, säger Tahvonen.

– Hur man gör beror på skogsägarens mål och värderingar, påminner Tahvonen.

Studier från de gångna 10 - 15 åren ger starka signaler om att skogen kan skötas utan kalhyggen

Olli Tahvonen, nationalekonom, professor

Att göra upp en tioårsplan är ett krävande jobb säger professorn. Det sämsta alternativet är att Raseborgs nya skogsbruksplan görs upp av någon som tänker i de gamla banorna och i första hand vill maximera virkeskubiken. En sådan lösning går enligt Tahvonen inte överhuvudtaget att motivera.

För honom är det klart vems åsikt som ska väga tyngst.

– Man kan inte göra upp en tioårsplan utan att höra vad raseborgarna har för åsikter och värderingar om sina skogar.

Tahvonen: Det är tragiskt om Raseborg följer 40 år gamla modeller

Tahvonen väger sina ord noggrant när han talar om den nyare forskningen som visat att skogsbrukssanningar från senare halvan av 1900-talet inte längre gäller.

Han återkommer till den pågående förändringen och anser att också Raseborg borde se den.

– Det är förbryllande om Raseborg inte ser förändringen. Det är tragiskt om Raseborg agerar enligt modeller som är 40 år gamla eller äldre.

Efterkrigstidens välfärdsbygge i Finland grundade sig i hög grad på skogen, pappersindustrin, och en skogsbruksmodell som mättade de hungriga fabrikerna. I praktiken var målet maximala virkesmängder och den enda tillåtna metoden var kalhyggen, planterade skogar, gallringar och sedan kalhyggen igen.

När de ekologiska och sociala aspekterna nu fått mera tyngd i skogsdiskussionerna, brukar Calle Janssons och många andra röster höjas för att det ekonomiska inte får glömmas bort.

Men också när det gäller ekonomin i skogsbruket efterlyser nationalekonomen Tahvonen en uppdatering av tänket.

Mångfalden och klimatet ligger inte alls utanför den ekonomiska sfären, säger han.

– Det är lätt att tänka att ekonomin är begränsad till vissa områden. Men så tänker man inte alls inom ekonomivetenskapen.

Tahvonen hänvisar till den uppmärksammade Dasgupta-rapporten "The Economics of Biodiversity" ("Biodiversitetens ekonomi", redaktörens översättning) som regeringen i Stor-Britannien beställde av Sir Partha Dasgupta, professor vid universitet i Cambridge.

– Han är miljö- och naturresursekonom. Rapporten behandlar naturens mångfald som enligt Sir Partha Dasgupta är en del av ekonomin. I miljö- och naturresursekonomin begränsas alltså inte ekonomin till något som är till exempel kommersiellt, säger Olli Tahvonen.

Människan och naturen är enligt rapporten beroende av varandra. Ekonomin kan inte fungera utan att naturen mår bra. Det här har vi länge blundat för då vi har använt naturresurserna som om de var både gratis och oändliga. Dasgupta-rapporten visar att naturen måste ligga i centrum för allt ekonomiskt tänkande.

Här hittar du mera information om Dasgupta-rapporten.

Här kan du titta på Dasgupta när han talade i Finland i maj.

Samma syn har Finlands Naturpanel där professor Jaana Bäck är medlem och som Olli Tahvonen hjälpt med sitt skogsekonomiska kunnande.

Det man enligt Tahvonen ofta menar med ekonomi är penningintäkterna, i det här fallet Raseborgs stads penningintäkter. Man kanske menar hur skogen borde skötas så att det blir klirr i kassan för Raseborgs stad, gissar Tahvonen.

– Att försöka maximera virkeskubiken ger inte de bästa intäkterna, upprepar Tahvonen.

Det är just det här som han och hans forskningsgrupp har studerat.

– Det gäller att ta med alla kostnader, virkespriserna, räntenivån. Ur den synvinkeln är det motiverat att fråga om kalhyggen är det enda alternativet för att få goda intäkter. Studier från de gångna 10 - 15 åren ger starka signaler om att skogen kan skötas utan kalhyggen. I vissa situationer kan det ge större penningintäkter än kalhyggesbruket.

Tahvonen sticker ändå inte under stol med att det finns öppna frågor om det som kallas kontinuitetsbruk eller kalhyggesfritt skogsbruk.

Som forskare i allmänhet ser han inte frågan som svartvit.

– Det är inte alltid intäkterna blir större men ofta nog. Och när intäkterna blir lägre, kan skillnaden till förmån för kalhuggna skogar vara ganska liten.

Det här kan vara en viktig sak att tänka på. Kan Raseborgs stad som skogsägare leva med möjligen lägre intäkter om man får andra fördelar i stället?

Tahvonen är hoppfull.

– Jag kan tänka mig att det i Raseborg finns många områden där man kan sköta skogen utan kalhyggen utan att de ekonomiska förlusterna blir stora.

Professorerna: Det är en myt att likåldrigt skogsbruk binder koldioxid bäst

Tahvonen och Bäck analyserar i sitt brev också skogsbruksingenjörens klimatargument enligt vilket likåldrig skog, alltså kalhyggesskogar, binder koldioxid mer effektivt än olikåldriga skogar.

Carl-Johan Jansson säger att ett tapp i virkeskubik, innebär ett lika stort tapp i kolbindningen:

– Om vi tänker på klimatpåverkan, så innebär 40 procent mindre virkesproduktion också 40 procent mindre kolbindning.

Tanken är enligt Tahvonen en förenkling och dessutom är den släkt med strävan att maximera virkesproduktionen.

– Forskningsresultaten stöder inte argumentet att man binder kol på ett vettigt sätt så här: När skogen fälls, kommer koldioxiden snabbt ut i atmosfären igen eftersom en övervägande del av virket går till produkter där koldioxiden inte stannar. Därför är det enda vettiga sättet att sköta skogen så att kolbindningen i skogen ökar.

– Vill vi motarbeta klimatkrisen måste träden i skogen få växa en längre tid. Och ibland innebär det att skogen sköts enligt kontinuitetsbrukets metoder.

Tahvonen och Bäck påminner också om brådskan när det gäller att stävja klimatkrisen. De nya plantorna binder kol när de växer men det sker för sent med tanke på klimatkampen, skriver de i sitt brev.

Tahvonen: Skog som påminner om plantager är en risk när klimatet värms upp

Klimatuppvärmningen medför mer extrema väderförhållanden, mer växtsjukdomar och fler skadeinsekter i skogarna i Finland. Det är ett hot för likåldriga enartsskogar.

Calle Jansson ser ändå inga problem med likåldrigt skogsbruk när det gäller klimatet eller diversiteten.

– Egentligen inte, det är en väldigt enkel och beprövad metod. Den lyckas i princip till hundra procent. Den är sist och slutligen ganska problemfri, säger Jansson.

Olli Tahvonen säger att fortsatt likåldrigt skogsbruk utgör en stor risk i framtiden.

– Forskarna är rätt eniga om att det nu gäller att öka det heterogena i skogsbruket. Trädbestånd med endast en art som påminner om plantager är en risk när klimatet värms upp. Det här verkar Raseborg inte tänkt tillräckligt mycket på.

Granen tar över?

Calle Jansson och många andra tror att kontinuitetsbruket, alltså skogsskötsel utan kalhyggen, leder till att granen tar över också på platser som inte lämpar sig för gran.

Olli Tahvonen känner till problemställningen.

– Tidigare resultat från min egen forskargrupp visade att det är svårt att sköta tallskogar med kontinuitetsbrukets metoder. Men nu har vi nya ekologiska modeller för hur tallbestånd i Finland växer och förnyas och modellerna visar att det kunde fungera.

Som forskare vill han ändå reservera sig.

– Jag anser att kontinuitetsbruket inte är någon patentlösning. Vi vet ännu inte tillräckligt.

Katten Ruusu har under den långa intervjun somnat i korgstolen bakom redaktörens rygg. Efter intervjun ger Tahvonen redaktören några tips på närbelägna skogar dit man kan ta sig med cykel. Det är uppenbart att han känner sina Pojoskogar väl. "Där brukar vi dricka kaffe, där finns en forngrav, där har allt avverkats, här kan du ta en genväg". När Yle Västnyland cyklar iväg fortsätter professorn slänga in sin ved i lidret.

Vad är en större risk – att fortsätta som hittills eller att ändra kurs?

Raseborgs nya tioårsplan kommer inte att rädda eller förstöra världen eller ens Raseborgs ekonomi. Att ändra på invanda mönster är ofta obekvämt och innebär risker. Men hur borde man göra nu när det också är en risk att fortsätta som hittills?

Hur vi hugger ner skog är viktigt. Men minst lika viktigt, troligtvis ännu viktigare, är hur mycket skog vi hugger ner. Här har politikerna också makten att bestämma.

Jansson hoppas på konsensus utan stora förändringar

Calle Jansson hoppas att den nya skogsbruksplanen blir hans testamente.

– Jag skulle ha fått gå i pension redan i juni i fjol men jag har klängt mig fast vid den här vakansen för att kunna vara med och styra upp skogsbruksplanen på ett vettigt sätt.

Skogarna ligger på tekniska sektorns bord i Raseborg. Men Jansson berättar att den nya planen ska göras upp i samråd med miljösidan.

– En gemensam ledningsgrupp ska sköta styrningen av projektet. Gruppen går igenom förnyelseåtgärderna och hur skogarna ska skötas. Gruppen gör också upp anvisningar om vad som ska göras utöver vad som normalt gäller.

– Jag hoppas vi når konsensus, säger Jansson.

I praktiken är det varken tekniska sektorn eller miljötjänstemännen i Raseborg som gör upp planen utan arbetet ska konkurrensutsättas och köpas av den aktör som kommer med det bästa anbudet.

Det kan därför vara avgörande vad staden skriver i beställningen när offertförfrågan skickas ut. Förutom priset på jobbet kan och ska många andra faktorer finnas med i den beställningen.

Carl-Johan Jansson ser inget behov av förändring i stadens skogsbruk under den kommande tioårsperioden på grund av klimatförändringen eller mångfaldskrisen.

Jansson noterar ändå att avverkningsmängderna kommer att minska. Det beror på exceptionellt stora avverkningar under den gångna perioden. De i sin tur förklaras av “kraftigt rötskadade skogar i Svartå”.

I övrigt känner han att rekreationstrycket har ökat och det borde synas också i skogsvården: avverkningar kanske kan vänta också i det som kallas avverkningsmogna skogar såsom i Västerby. Men det är politikerna som bestämmer, poängterar Jansson.

Rekreationsbruket är en sak där Jansson och Tahvonen närmar sig varann. Tahvonen påminner om att staden behöver tänka på sin konkurrenskraft.

– Raseborg ligger nära huvudstadsregionen. Tanken att sköta skogarna med virkesproduktionen i fokus avslöjar att man missat att skogarna också innebär annat än enbart virkesproduktion.

Vad skulle du göra med Raseborgs stads skogar om det inte fanns ett ekonomiskt avkastningskrav, Calle Jansson?

– Då skulle jag försöka sköta dem så att de är rekreationsvänliga. Det skulle kanske se annorlunda ut. Det skulle naturligtvis finnas mera äldre skogar, funderar Jansson.

Nu gäller det för politikerna att fundera på vad de vill och vad raseborgarna som röstade in dem vill. Och vilka argument som håller bäst.

Professorer kritiska: Raseborgs stads skogsbruk är omodernt

20:54

Artikeln bygger på beredningen och beslutet i tekniska nämnden i Raseborg i april 2022 och på professorerna Jaana Bäcks och Olli Tahvonens brev till nämnden samt på intervjuer med Olli Tahvonen i maj 2022, en e-postintervju med med skogsbruksingenjör Carl-Johan Jansson i maj och en liveintervju med Jansson i juni 2022.

Bilderna, om annat inte sägs, är tagna på olika håll i Raseborg under våren och sommaren 2022. Bilderna med Calle Jansson är tagna i stadens skogar.