Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå
Jag var mobbad genom lågstadietiden för att jag var en ”svag” och ”underlig” kille. Jag tyckte inte om fotboll och jag var för känslig.
Jag lärde mig snabbt att stänga av mina känslor och bara titta på människorna omkring mig. Jag började använda böcker som en slags flykt redan vid tidig ålder.
Några år senare hittade jag online spel-communities. Jag var tretton år, och för första gången kändes det som om jag hörde hemma någonstans. De här spelen tog all tid jag hade. På den tiden var tid allt jag hade, egentligen. Skolan gick skit, eftersom jag varje natt hade problem med att somna. Jag hade sådan ångest över nästa dag.
Många år såg ut så här. Skolan och spelen. Helt plötsligt var jag 23 år gammal och jag studerade vid ett universitet. Nu hade jag fått kompisar igen. Folk kom till mig med sina problem. Jag var glad att hjälpa, det kändes bra att vara behövd. Men jag berättade aldrig åt någon hur jag mådde. Jag bara hjälpte dem, mina vänner, att reda ut sina liv.
Jag minns att jag satt på en föreläsning som handlade om hur en ”osäker barndom” skapar mentala problem i det vuxna livet. Efter den här föreläsningen visste jag vad som var fel med mig. Jag var psykiskt sjuk. Ända fram till den här insikten hade min bild av psykisk sjukdom kommit från olika böcker och filmer; föreställ er ”Gökboet" och ni kan kanske tänka er min tvekan kring att söka hjälp.
Jag funderade över min psykiska hälsa i kanske ett år. Jag försökte diagnostisera mig själv, ända tills min familj och mina vänner märkte att jag inte alls mådde bra. Så jag sände ett mejl. Jag fick recept på medicin och jag fick terapi. Jag minns fortfarande hur lättad jag kände mig efter min första terapisession – för första gången bar jag inte på min ångest ensam. Även om jag fortfarande är deprimerad så känns det som om det blir bättre. Men det är fortfarande en lång resa kvar.