Bästa finländska damplaceringen i VM på 17 år – tonåringen Silja Kosonen levererade i första stora finalen, missräkning av Krista Tervo

Silja Kosonen lyckades fint i sin första mästerskapsfinal och slutade sjua i damernas slägga i VM i Eugene. Krista Tervo klarade inte av att upprepa den lyckade kvalinsatsen och var tia.

Placeringar i topp-8 är inte vardagsmat för finländska friidrottare, i synnerhet inte kvinnor. Den senaste före Kosonen var Paula Tarvainen, som slutade sexa i spjut i hemmatävlingarna i Helsingfors 2005.

17 år senare var det dags igen – genom 19-åringen Silja Kosonen.

– På riktigt? Okej. Nice, säger Kosonen när hon får höra om den långa väntan i intervjuzonen efteråt.

Kosonen stod för en helgjuten serie, utan en tydlig topp. Resultatkurvan var uppåtgående under de fyra första omgångarna: 69,46 - 70,32 - 70,49 - 70,81. I de två sista lyckades hon inte längre förbättra sitt resultat och tappade en placering. Hon hade haft den sjätte platsen från och med omgång två.

– Jag var inte alls lika nervös som inför kvalet. Det kändes som om jag inte hade något att förlora, jag kände mig som en vinnare redan tack vare finalplatsen, säger Kosonen.

– Det känns som om jag hade chanser till ett ännu längre kast. Det femte var kanske det bästa, men träffade nätet. Jag satte allt på spel, och då ökar också risken för misstag. Men jag är nog jättenöjd, det känns stort att vara sjua och ta en poängplacering i sitt första VM.

Kosonen var den klart yngsta deltagare i finalen. Världseliten i damslägga genomgår en generationsväxling för tillfället och juniorvärldsrekorddamen Kosonen leder den unga framrusningen tillsammans med bland annat dagens 23-åriga silvermedaljör Camryn Rogers. Tervo och Italiens Sara Fantini är ett år äldre.

– Visst förväntar jag mig alltid mer av mig själv och hade velat sluta ännu högre, men man måste trots allt komma ihåg att jag är bara 19 år. Jag har tid, säger Kosonen.

– Min serie var jättebra med fyra kast över 70 och jag lyckades hålla min egen nivå i en så här pass stor tävling. Det berättar åtminstone att jag lyckas prestera ganska bra under press. Jag har goda tävlingsnerver och klarar av att vara avslappnad och njuta under tävlingar.

Guldet gick till hemmanationens Brooke Andersen, som kastade tävlingens klart längsta kast i den sista omgången: 78,96. Alla medaljer gick till Nordamerika då Kanadas Rogers knep silver med 75,52 och USA:s Janee' Kassanavoid brons med 74,86.

Silja Kosonen var tävlingens tredje bästa europé, Krista Tervo femte.

Tervo fick inte till det

Krista Tervo gick in i finalen som kvaltrea och med startfältets sjätte vassaste årsbästa. Men ingenting fungerade, varken före eller under finalen.

– Jag visste att konkurrensen är hård och satte inte upp några supertuffa mål, men topp-8 borde jag ju nog ha kunnat nå. Det var fel i kvinnan i dag, säger Tervo som skulle varit tvungen att förbättra sitt finländska rekord med över en meter för att ta medalj.

Hennes båda uppvärmningskast fastnade i buren, och samma upprepade sig i tävlingsinledningen. Andra omgångens 69,04 gjorde att hon behövde förbättra i tredje för att ta sig vidare till de tre sista omgångarna.

– Att båda uppvärmningskasten far i buren gör det besvärligt. Det gör en väldigt osäker när man gör sitt första tävlingskast, att hur ska jag få ut den där släggan. Och när det inte lyckades i första blev också det andra kastet väldigt försiktigt och spänt, sade Yle Sportens expert Mikael Ylöstalo efter andra omgången.

Tervo fick inte ordning på tekniken heller i sitt tredje kast och släggan rasslade igen in i buren. Tervos slutliga placering var tia. I sin fjärde stortävling tog 24-åringen sin första finalplats, men hade hoppats på ännu mer.

– De egna förväntningarna blev trots allt till slut för stora. Det här var igen en lärdom för henne. Att hon tog sig vidare från kvalet var ändå en stark utveckling, konstaterar experten Ylöstalo.

Siktar på EM-medalj

Tervo är Finlands rekorddam i grenen efter att ha kastat 74,40 i mars. I Eugenekvalet kastade hon 73,83 och var trea.

– Jag fick det helt enkelt inte klaffa, det var inte min dag i dag. Också andra kastet var egentligen jättedåligt. Till tredje gick jag in med allt-eller-inget-attityd och gav allt jag hade, men tekniken föll samman. Så går det ibland.

– Det var ändå en fin erfarenhet att få tävla i en VM-final och kanske jag igen lärde mig något av att se världstopparna från närhåll. Det som tröstar mest är att det är VM igen nästa år. Nu är jag igen lite mer redo för det. Och om en månad siktar jag på medalj i EM.

Tervo har tidigare öppet berättat att hon haft utmaningar med nervkontrollen. På sistone har hon tagit hjälp av en mental tränare och jobbet med psyket har gett resultat.

– Jag kände mig helt avslappnad inför tävlingen, det var inte det som det föll på. Det är helt enkelt så att när tekniken inte är hundra procent säker, så går det så här ibland, säger Tervo.