Ännu en bitter nionde plats för medaljjagande Kristiina Mäkelä – frustrerad över jobbiga trenden: "Aaaa! Varför kan det inte lyckas?"

Inför VM sade Kristiina Mäkelä att det enda hon siktar på är medalj. Det gick inte vägen. Hon lyckades inte upprepa sin fina kvalinsats och slutade nia.

Det positiva: Hon stod för sin bästa placering i VM- eller OS-sammanhang utomhus. Men det värmde inte Kristiina Mäkelä särdeles mycket.

Både före och efter kvalet var Mäkelä tydlig: hon ska ta medalj. Efter en imponerande karriär som strålande kvalhoppare skulle hon äntligen lyckas också i själva finalen. Icke.

40 s

Kristiina Mäkelä fick inte till det i finalen. - Spela upp på Arenan

Mäkeläs serie var jämn, men toppen hon presterade i kvalet saknades. I kvaltävlingen hoppade hon personligt rekord 14,48 i första omgången – i finalen radade hon fram resultaten 14,18, 14,15 och 14,10.

– Så irriterande! Varför kan jag inte lyckas två gånger, inte alltid bara en? Jag måste väl bara fortsätta tro att det klickar en vacker dag, säger en till synes arg Mäkelä efteråt.

– Jag är kanske inte arg, men frustrerad. Frustration är det bästa ordet. Aaaaa! Varför kan det inte lyckas? Allt har gått så bra hittills.

Hon höll fast vid åttondeplatsen, som skulle gett en plats till de tre avslutande omgångarna, ända till den sista hopparen i omgång nummer tre. Men när Thea LaFond slog till med 14,43 fick Mäkelä packa väskan.

– Jag tycker jag hade återhämtat mig helt okej från kvalet, men löpningen fungerade bara inte. Och funkar inte löpningen så funkar ingenting. Det riktigt sista snäppet saknades och utan det är man inte en av världens bästa. Det där lilla som är skillnaden mellan bra och jättebra.

Få finländska friidrottare slår Mäkelä på fingrarna i jämnhet i internationella stortävlingar. Hon hoppar nästan uteslutande till final, men finalresultatet har också nästan uteslutande varit sämre än kvalditot.

– Inte vet jag om det är en förbannelse, det finns nu bara åtta bättre trestegshoppare i världen för tillfället. Men tänk, ändå bara åtta, konstaterar Mäkelä.

– Jag har helt enkelt inte lyckats hitta det där flytet i finalerna. Tydligen måste jag fortsätta banka huvudet i väggen. Som tur är får jag en ny chans om en månad.

Mäkelä syftar på EM i München i augusti. I VM-finalen hade hon endast en europé framför sig, tävlingens åtta Patricia Mamona från Portugal.

Känslosamma utläggningen

På frågan om hon ska testa något nytt för att bryta den dystra trenden i München svarar hon med en lång utläggning, där orden formligen väller ur Mäkeläs mun. Här i sin helhet:

– Inte börjar jag testa någonting. Testa är inte rätt ord. Min karriär har varit sådan att jag hela tiden trissat upp målsättningarna. I statistiken kan det se tråkigt ut, att jag alltid stannar på samma ställe och aldrig kommer vidare. Först var målet bara final, nu att nå framgång. Jag har haft knäoperationer, jag har bytt tränare, och först nu börjar jag känna att hej, jag har kontroll över det här.

– Länge handlade det om att överleva. Och jag har alltid överlevt, vägen fram till hur jag känner mig i dag har varit lång. Nu har jag verktygen, nu har jag tillräckligt med kraft, och nu måste jag bara hitta den rätta känslan. Det är det allra svåraste, den kommer om den kommer, du kan inte tvinga fram det.

– Om vi tittar på helheten kan man alltid säga att tänk om jag hittat Tuomas (Sallinen) som tränare tidigare, kanske något sämre år fallit bort, men det ger mig inget att vara efterklok. Jag måste fokusera på nuläget. Jag har helt otroligt mycket erfarenhet och kunskap för den här grenen, jag måste bara tro att det någon gång träffar rätt två gånger i följd och inte bara en.

Yulimar Rojas vann guld med världsårsbästat 15,47, medan Shanieka Ricketts tog silver med 14,89 och Tori Franklin brons med14,72. Senni Salminens finländska rekord är 14,63.