Finlandssvenska akutvårdaren Emma Parkhe kämpar mot hettan i London: "Vi klarar oss med fläktar och kalla bad"

Den gångna veckans rekordvärme har inte varit lätt att hantera, säger Emma Parkhe i London. Parkhe, nu mammaledig med sin nyfödda dotter, är anställd som akutvårdare i en ambulanshelikopter som möter de allra mest kritiskt sjuka och skadade patienterna.

Varken i rollen som mamma eller i rollen som akutvårdare är temperaturer på 40 grader särskilt trevliga, konstaterar Emma Parkhe.

Parkhe, 31, kommer ursprungligen från Jakobstad men har studerat i Helsingfors och bott utomlands i flera repriser. För åtta år sedan flyttade hon och maken till London.

– Vi ville pröva på nya utmaningar och det lyckades så att vi fick jobb. Sedan dess har jag jobbat som akutvårdare i olika roller. Det har varit en kontrast till livet i Helsingfors och Österbotten, säger Parkhe.

Just nu tillbringar hon dagarna i hemmet med fyra veckor gamla dottern Asha, vars babyjoller hörs i bakgrunden på telefonlinjen. Trots att Parkhe är utbildat medicinskt proffs tycker hon inte att det hjälper i omvårdnaden av dottern just nu i värmeböljan. Tvärtom så är hon bara alltför medveten om vad hettan i värsta fall kan leda till och oroar sig för om Asha får i sig tillräckligt med vätska.

Hittills har allt ändå gått bra.

– Asha är duktig och vi kommer genom det, allt är bra. Men vi är verkligen inte vana vid sådana här temperaturer, säger Parkhe.

I familjens hemknutar pendlade temperaturen utomhus under tisdagen och onsdagen mellan 38 och 40 grader, en nivå som fick det brittiska väderinstitutet Met Office att för första gången utfärda en röd varning för extrem hetta.

Parkhe är tacksam för att hemmet är en ovanligt sval lägenhet.

– Igår var det 29 grader inomhus tyvärr, men vi klarar oss med fläktar och kalla bad. Och idag verkar det bli bara en 25-gradersdag, det tackar vi för, skrattar Parkhe.

Möter de svårast skadade och sjuka

Under de senaste åren har Parkhe jobbat för välgörenhetsorganisationen Air Ambulance Charity Kent Surrey Sussex, en ambulanshelikopter utanför London. Hon är specialiserad på kritisk vård och möter svårt skadade eller sjuka patienter i de tre grevskap som KSS täcker.

– Min vardag är att hoppa in och ut ur helikoptrar och flyga ut till kritiskt sjuka patienter över hela södra engelska kusten. Oftast flyger vi in patienterna till de centrala sjukhusen i London, säger Parkhe.

Hon beskriver det hela ungefär som om hon skulle vara med och flyga in svårt sjuka patienter från Esbo eller Vanda till specialistvård vid något sjukhus i centrala Helsingfors.

Intresset för att arbeta med dylika uppgifter har hon haft länge och därför vidareutbildat sig för att kunna få den här typen av jobb.

– Jag har alltid varit intresserad av de mest kritiskt sjuka patienterna. Det handlar om hur vi kan hjälpa dem under den första timmen av deras skadeprocess och hur viktigt det är att förebygga långsiktiga problem med hjälp av väldigt snabba interventioner.

Parkhe trivs bra på sin post berättar hon, även om det är svåra fall och krävande uppgifter.

– Vi jobbar som ett team. Det är jag, en läkare och två piloter, så vi jobbar tillsammans och försöker göra vårt bästa för patienten. Det är ett väldigt utmanande jobb men också mycket givande.

Beroende av donationer

KSS ryckte ut i 3 051 nödsituationer under 2021, vilket var nytt rekord under organisationens 32 år långa historia. Hjälpen är tillgänglig dygnet runt, sju dagar i veckan. För att kunna fungera måste organisationen varje år få in omkring 17,5 miljoner euro i donationer och understöd.

– Därför är det oerhört viktigt att vi har allmänhetens stöd. Och som tur är så har vi ett otroligt stöd här i södra England. Det är ett nätverk av både gamla patienter och anhöriga, men också människor som aldrig har behövt oss, berättar Parkhe.

Många stöder också organisationen genom volontärarbete, och Parkhe berättar att hon regelbundet får träffa människor som hon varit med och räddat livet på.

– Det är kanske den mest givande delen av mitt jobb, att få träffa patienter och deras anhöriga efteråt. Som team kan vi få vara del av ett system som räddar liv, det känns väldigt värdefullt.

Att organisationen ordnar så att parterna får möta varandra gör samtidigt att man kan bygga vidare på verksamheten och i bästa fall även utöka den.

Ingen respit från värmen i helikoptern

Även om Parkhe under den här värmeböljan varit hemma och fokuserat på att ta hand sin dotter så har hon sedan tidigare erfarenhet av att jobba i höga temperaturer. Under utryckningar finns väldigt få möjligheter att komma undan värmen.

– Det är definitivt en extra svårighet i våra dagliga sysslor. Det blir ännu varmare för oss i och med att vi flyger till olycksplatsen och ur brandsäkerhetssynvinkel måste vara klädda i flera lager. Och vi kan inte förlita oss på luftkonditionering som man kan på ett sjukhus till exempel.

Under coronapandemin har det dessutom krävts extra skyddsutrustning.

– Det kan nog vara en utmaning, på motorvägar med bilar runtom oss, i diket eller var man nu hamnar.

Enligt Parkhe har hennes arbetsgivare ändå förberett sig väl för de här omständigheterna.

– Vi har två team som är redo att rycka ut dygnet runt, så vi kan växla om ifall det ena teamet blir för utmattat eller inte får dricka i tid.

Parkhe medger att man är rejält trött efter en bråd arbetsdag i värmebölja.

– Ofta går man från vattenflaska till vattenflaska för att återhämta sig, och så behövs det en god natts sömn också.

För traumapatienter är paradoxalt nog kyla ett större problem. Under den prehospitala vården kämpar Parkhe och hennes kolleger med att försöka hålla sina patienter varma. Men värmeböljan leder förstås till ett större tryck på vården i allmänhet då särskilt äldre och sjuka riskerar fara illa och Parkhe är orolig inför framtiden.

– Det är en oroande bild som växer fram med den här klimatförändringen och allt som det kan innebära för oss. Vi är inte vana med dessa temperaturer i Storbritannien och vi saknar infrastruktur som stöder det mera än för någon enstaka dag. Vi måste jobba systematiskt för att bli bättre förberedda, säger Emma Parkhe.