"Jag har aldrig känt mig sedd som konstnär i Vörå" – 88-åriga Paul Hägglund har sålt tavlor i Helsingfors men hemmavid går det sämre

Vöråmålaren och fotografen Paul Hägglund tycker att han aldrig har varit populär i sin hemkommun och att folk inte har accepterat honom som en konstnär.

I årtionden var Hägglunds fotoaffär en institution i Vörå. Det var Erik Hägglund som började med affären 1910 och 1961 övertog sonen Paul affärsverksamheten och drev den till 1995 då han gick i pension. Efter pensioneringen ägnade han sitt liv åt det andra stora intresset han hade, måleriet.

Paul Hägglund växte upp i en konstnärligt lagd familj. Både fadern och de tre bröderna målade på sin fritid. Men det var Paul Hägglund som tog måleriet på allvar och kan titulera sig både fotograf och konstnär.

– Jag började måla redan vid 15-, 16-års ålder. Min far målar ju och båda mina bröder. Så det var som givet att man skulle försöka det här. Inte var det så allvarsamt då ännu.

En skicklig autodidakt

Paul Hägglund är en autodidakt men det märks att han inte är helt självlärd, eftersom hans tavlor vittnar om både konstnärlighet, skicklighet och konstnärsskap. Han är definitivt ingen hötorgsmålare.

– Medborgarinstitutet i Vörå hade anställt konstnärer från Vasa som varje vinter gav kurser här på kvällarna. Och jag gick de här kurserna och avverkade tre konstnärer från Vasa.

Bland hans lärare fanns kända akademiskt utbildade målare från Vasa, bl. a. Per Olov Hjortell och Carl Wargh. Det här syns i både hans oljemålningar och hans akvareller. Han är också en skicklig träskulptör.

Motiven då? Ja, de är i högsta grad rurala: gårdar, interiörer, landskap, redskap, gamla yrken – livet på landet, helt enkelt.

– Jag försöker dokumentera det här bondelivet som jag har runtom mig här. Det har varit en drivkraft att skildra böndernas "kämpasi" med det här jordbruket.

En produktiv målare

Hela hans ateljé och tillika galleri är sprängfylld med bilder, de flesta mycket fint inramade men så hade han ju också en inramningsaffär vid sidan om fotostudion. Hur många tavlor har han månne målat i hans liv?

– Jag kan inte svara på det. Jag har ju skänkt över hundra till kommunen som är där i en skrubb. Och nu är det hundra här i ateljén också, kanske mera.

Definitivt mera! Det finns ett stänk av besvikelse i hans röst när han berättar om bilderna han har skänkt till kommunen. Och han tycker att han aldrig på riktigt ha känt sig sedd som konstnär av de som bor med och runt omkring honom.

En förbisedd konstnär

– Jag har inte varit pop i Vörå. Det har varit lite bevärligt att folk inte har accepterat mig. Men jag tänker kanske som så att någon annan generation tar det till sig. För att jag tycker det finns en äkthet i de här bilderna som borde leva kvar.

Paul Hägglund är minsann ingen profet i sin egen hemby. Annat var det i Helsingfors.

– Jag har försökt ha utställningar på olika ställen. Jag har varit i Helsingfors och det gick bra. Jag sålde fjorton tavlor där på Gallerie Hörhammer.

Det var inte illa och Galerie Hörhammer är ju inte heller vilket galleri som helst i Helsingfors. Kanske skulle det ha varit en möjlighet för honom att leva som en yrkeskonstnär i Huvudstaden?

– Kanske det eftersom där finns en krets som är intresserad. Men inte här på landsbygden. Det finns inte pengar, eller jag vet inte, intresset är väl borta, i den stilen.

Synd, eftersom han är ju en bra och intressant målare. Hur länge ska han fortsätta att måla?

– Jag har nog nästan slutat måla för jag har huset fullt av tavlor och idéerna börjar ta slut.

Synd, än en gång. Men när man är 88 år gammal är det kanske dags att pensionera sig en andra gång, nu från måleriet. Och det finns ju tavlor så det räcker och blir över. Det är bara att komma till Vörå och ta för sig. Du hittar hans ateljé mellan City Cafe och Blomstertjänsten.