Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Kolumn: Finländsk friidrott har lämnat bottenträsket – siffrorna visar att EM-medaljskörden kan bli den största sedan 1970-talet

Uppdaterad 25.07.2022 09:20.
Wilma Murto hoppar stav.
Bildtext Både Wilma Murto och finländsk friidrott har vind i seglen.
Bild: Lehtikuva / Vesa Moilanen

Bredden syns ännu inte på VM-nivå, men finländsk friidrott mår bättre än på länge. Till EM i München reser landslaget med sällsynt delikata medaljutsikter, skriver Yle Sportens Janne Isaksson från Eugene.

"Nämen det kan inte stämma. Så ska ju det inte vara."

SVT-profilen blir förvånad när jag underrättar henne om den finländska medaljtorkan i friidrotts-VM. Tero Pitkämäki är fortfarande den senaste att beträda prispallen med sitt spjutbrons från Peking 2015.

Hon har givetvis helt rätt. Så ska det ju inte vara. Misstag har begåtts inom finländsk friidrott och flera orsaker listade jag i en kolumn från de sorgliga EM-tävlingarna i Berlin 2018.

Fyra år senare åker Finland i augusti till EM i samma land med totalt annorlunda förväntningar. Och med en totalförvandlad aura runt landslaget.

Tror ni mig inte? Då låter vi siffrorna tala.

Finlands friidrottsframgång i OS & VM sedan 2011

(medaljer / topp-8 / topp-15 / truppen)

VM 2011 Daegu: 0 – 0 – 4 – 13
OS 2012 London: 1 – 2 – 5 – 17
VM 2013 Moskva: 1 – 2 – 3 – 11
VM 2015 Peking: 1 – 3 – 7 – 17
OS 2016 Rio: 0 – 1 – 4 – 16
VM 2017 London: 0 – 1 – 4 – 12
VM 2019 Doha: 0 – 1 – 2 – 22
OS 2021 Tokyo: 0 – 3 – 10 – 21
VM 2022 Eugene: 0 – 4 – 9 – 36

Finland håvade in fyra topp-8-placeringar i Eugene. Senast det blivit fler på VM- eller OS-nivå var i hemma-VM i Helsingfors 2005. I 2010-talets tre sista mästerskap var placeringarna bland de åtta främsta en enda.

Finland hade sin största VM-trupp på benen sedan Stuttgart 1993. Även om också andra orsaker än endast kvaliteten på finländsk friidrott spelade in är siffran på 36 idrottare respektingivande.

Medaljerna uteblev och det blev en topp-15-placering färre än i OS i Tokyo förra året, men en jämförelse med 2010-talets slut visar igen med all önskvärd tydlighet den uppåtgående trenden. Finland har fördubblat antalet topp-15-idrottare speglat mot det senaste decenniet.

Dessutom var Eugene ingen hundraprocentig fullträff. Topi Raitanen, Kristian Pulli och Aku Partanen var alla topp-9 i Tokyo, men misslyckades i Eugene. Av möjliga topp-15-namn saknades Sara Kuivisto, Nooralotta Neziri, Annimari Korte och Maria Huntington på grund av skadeproblem.

Åldersstrukturen är hoppinvigande. Av de elva finländarna som placerade sig i topp-16 i Eugene är endast tre äldre än 26 år: nestorn Lassi Etelätalo med sina 34 år samt 29-åringarna Kristiina Mäkelä och Aleksi Ojala.

En stor del av den vassaste inhemska eliten kan befinna sig i trakterna av sin karriärs absoluta topp kring OS i Paris 2024.

Åldern på Finlands topp-16-idrottare i Eugene

24 – Wilma Murto, stav (placering: 6)
34 – Lassi Etelätalo, spjut (placering: 6)
19 – Silja Kosonen, slägga (placering: 7)
25 – Oliver Helander, spjut (placering: 8)
29 – Kristiina Mäkelä, tresteg (placering: 9)
24 – Krista Tervo, slägga (placering: 10)
22 – Viivi Lehikoinen, 400 mh (placering: 13)
29 – Aleksi Ojala, 35 km gång (placering: 13)
26 – Senni Salminen, tresteg (placering: 14)
24 – Alisa Vainio, maraton (placering: 16)
22 – Saga Andersson, stav (placering: 16)

Vad ligger då bakom lyftet? Vi återvänder till Berlin. Jag vill framför allt lyfta fram en aspekt som flera idrottare klagade på för några år sedan. Vi kan slarvigt kalla det sammanhållning.

I Berlin 2018 saknades en trygg omgivning för idrottarna. Kommunikationen var bristfällig, tilliten till förbundsledningen saknades och teamandan knakade. Flera idrottare vittnade om att de upplevde att förbundet snarare bromsade än stödde deras väg mot världseliten.

Nu har pendeln svängt.

Vi ger två mångfaldiga mästerskapsidrottare ordet:

– Vi har faktiskt pratat om det flera gånger under de senaste veckorna, att lagandan är helt vansinnigt bra. Vi har sjukt roligt ihop och jag tror att det också har betydelse för hur du klarar av att prestera, sa Wilma Murto efter stavfinalen.

– Jag började min stortävlingsbana då det pratades om lågvattenmärke efter lågvattenmärke inom finländsk friidrott. Nu känns det som att vi har genomgått ett lyckat generationsskifte och är på väg uppåt.

Camilla Richardsson.
Bildtext Ingen panik i det blåvita lägret den här gången, säger Camilla Richardsson.
Bild: Lehtikuva

Camilla Richardsson:

– Jag har varit med på ganska många VM och det är annorlunda nu, det är en väldigt avslappnad stämning. Alla umgås med alla och peppar varandra, också utanför den egna grengruppen. Tidigare har det varit lite så att sprintrarna hållit sig för sig, kastarna lite för sig och så vidare, sa Richardsson inför sitt fjärde VM.

– När det är mer avspänt behöver man inte gå in med känslan att 'oj nej, nu är det VM, nu måste alla prestera jättebra', utan inställningen har varit att alla gör sitt bästa och det räcker. Mer än det kan vi ju inte göra. Det är ingen panik i luften, ingen är rädd för att misslyckas även om sådant förstås också händer, och jag tycker verkligen att det har betydelse på banan.

Klart över hälften av finländarna i Eugene placerade sig bättre än sin position i VM-statistiken. Procenttalet är i och för sig helt i linje med tidigare mästerskap, till och med lägre än motsvarande i Berlin. Skillnaden hittas i idrottarnas kvalitet.

Finländarnas placeringar i Eugene

(inom parentes: placering i förhandsstatistiken)

6. Wilma Murto, stav (15)
6. Lassi Etelätalo, spjut (19)
7. Silja Kosonen, slägga (18)
8. Oliver Helander, spjut (4)
9. Kristiina Mäkelä, tresteg (11)
10. Krista Tervo, slägga (7)
13. Viivi Lehikoinen, 400 mh (17)
13. Aleksi Ojala, 35 km gång (15)
14. Senni Salminen, tresteg (15)
16. Alisa Vainio, maraton (22)
16. Saga Andersson, stav (26)
18. Toni Keränen, spjut (16)
18. Ella Junnila, höjd (14)
19. Mikko Paavola, stav (24)
20. Aleksi Ojala, 20 km gång (31)
20. Elisa Neuvonen, 35 km gång (ingen statistiktid)
21. Sini Lällä, höjd (20)
21. Heta Tuuri, höjd (20)
22. Tommi Holttinen, stav (30)
23. Reetta Hurske, 100 mh (26)
23. Tuomas Seppänen, slägga (27)
23. Suvi Koskinen, slägga (25)
26. Elina Lampela, stav (21)
26. Salla Sipponen, diskus (25)
26. Kristian Pulli, längd (29)
26. Sanne Erkkola, spjut (24)
27. Aaron Kangas, slägga (26)
28. Kristiina Halonen, 400 mh (36)
29. Enni Nurmi, 20 km gång (28)
32. Eveliina Määttänen, 800 m (31)
35. Elmo Lakka, 110 mh (36)
37. Nathalie Blomqvist, 1500 m (37)
37. Topi Raitanen, 3000 mh (24)
38. Anniina Kortetmaa, 200 m (46)
DNF. Camilla Richardsson, 5000 m (30)
DQ. Veli-Matti Partanen, 35 km gång (26)
DQ. Tiia Kuikka, 35 km gång (22)

Personalbyten inom förbundet har utan tvekan bidragit till de friskare vindarna. På träningsledningssidan finns namn som Jarkko Finni och Tuomo Salonen som åtnjuter stort förtroende bland idrottarna, medan styrelseordförande Sami Itani med sina nya, ibland uppseendeväckande, tankar blåst liv i diskussionen kring friidrotten.

Itani har sagt att han avgår ifall Finland blir utan medalj i sommarens stortävlingar. Från VM åkte Finland hem tomhänta – men knappast från EM.

Europa har på många håll hamnat på efterkälken inom internationell friidrott. I Eugene vann ingen europeisk nation mer än ett guld, och saldot hos tidigare jättar som Frankrike (1–0–0) och Tyskland (1–0–1) var direkt uselt.

För Finland öppnar sig läckra vyer inför EM i München den 15–21 augusti. Ifall vi plockar bort de icke-europeiska idrottarna från Eugenes resultatlistor hade Finland i detta "EM" vunnit fyra medaljer. Därtill hade tre idrottare slutat på fjärdeplats och ytterligare fyra på placeringarna 5–6.

Topp-6 bland européer i Eugene:

(VM-placeringen inom parentes)

2. Kristiina Mäkelä, tresteg (9)
3. Lassi Etelätalo, spjut (6)
3. Silja Kosonen, slägga (7)
3. Wilma Murto, stav (6)
4. Aleksi Ojala, 35 km gång (13)
4. Senni Salminen, tresteg (14)
4. Alisa Vainio, maraton (16)
5. Oliver Helander, spjut (8)
5. Krista Tervo, slägga (10)
6. Viivi Lehikoinen, 400 mh (13)
6. Aleksi Ojala, 20 km gång (20)

Finland har inte tagit fyra medaljer i ett friidrotts-EM sedan Aten 1982. Senast det blev fler än fyra var i Prag 1978 med sex pallplatser.

Att dra vattentäta paralleller mellan VM-placeringar i Eugene och EM-framgång i München går inte, men en tydlig fingervisning ger siffrorna: Förutsättningarna finns för finländsk friidrott att kliva upp på en nivå där den inte funnits på årtionden.

Åtminstone ska bottennappet med den tragiska nollan från Berlin 2018 undvikas.

Finlands EM-medaljer sedan 1970-talet

1971 Helsingfors: 2–0–0 = 2
1974 Rom: 4–1–5 = 10
1978 Prag: 1–2–3 = 6
1982 Aten: 1–0–3 = 4
1986 Stuttgart: 0–1–0 = 1
1990 Split: 1–0–0 = 1
1994 Helsingfors: 1–1–0 = 2
1998 Budapest: 0–2–1 = 3
2002 München: 1–1–1 = 3
2006 Göteborg: 2–1–0 = 3
2010 Barcelona: 0–0–1 = 1
2012 Helsingfors: 0–0–1 = 1
2014 Zürich: 1–0–1 = 2
2016 Amsterdam: 0–0–1 = 1
2018 Berlin: 0–0–0 = 0

Vi ger Tuomo Salonen sista ordet i egenskap av toppidrottens träningschef. Förutom stämningen pekar han bland annat på en ökad satsning på tränare och friidrottscentrum i större städer, där idrottare erbjuds omständigheter värdiga en elitsatsning.

Grunden finns, men för att ta följande steg in bland globala medaljnationer krävs exceptionella talanger. Det inser också Salonen.

– När man pratar om medaljer på VM-nivå så pratar man inte så mycket om laget, utan om individer. Det är väldigt, väldigt tufft att få fram dem i ett litet land som Finland bland nästan 200 deltagande VM-nationer.

Tuomo Salonen.
Bildtext Tuomo Salonen tror på framgång i München.
Bild: Lehtikuva

Vi ger honom en tankelek. Väljer han hellre Finlands landslag med 36 idrottare och noll medaljer, eller ett landslag med tre idrottare och tre medaljer? Närmast exempelnationen kommer Grenada vars tre idrottare i Eugene tog två medaljer plus en femte plats.

– Ett pyttelitet lag med tre medaljer skulle förstås också bygga för framtiden, med hajpen medaljerna ger. Men för själva friidrotten som gren så tror jag mer på ett stort lag som folk där hemma kan följa med på bred front. Jag tror att det ger mycket mer som helhet, svarar Salonen.

– Men förstås, målet är framgång. Vi vill ha båda, och i München samt under de två, tre kommande årens stortävlingar kommer vi också att ta medaljer. Vi har ännu inte nått vår topp.

Diskussion om artikeln