Bokrecension: Sanningen om Esbo i Johanna Holmströms nya novellsamling Handbok i klardrömmar

Innan jag skriver något om Johanna Holmströms nya novellsamling Handbok i klardrömmar måste vi tala om Esbo.

Esbo, "staden som icke är" (fritt efter Edith Södergran). Esbo, "en märkvärdig stad" (Wikipedia). Esbo, helvetes första krets i Dantes La Divina Commedia som kallas för Limbo. Och det är just i ett limbo människorna Holmström skriver om befinner sig.

De blir varken upphämtade till himmelriket eller kastade i skärselden. De upplever det värsta utan att någon ser, hör eller hjälper dem.

Bokens figurer är marionetter som hänger i trådar som heter öde, instinkt eller hat. Jätteofta hat, faktiskt.

Mamma hatar pappa med ensam styrka. Hon hatar pappa i varje knapp som trilskas i varje ensamt knapphål. I varje ensam kaffekopp vid en ensam morgonmacka. Hatar honom genom teveprogrammen och kvällarnas hopbitna tänder då hon våldför sig på yogamattan

ur Johanna Holmströms novell Regnar fåglar

De lever i en tillvaro utan närvaro eller samvaro. De är ensamma, utstötta, fördömda.

De heter Elina, Silja, Desiré, Milena, Sandra, Line, Julia eller Terese. Alla är de kvinnor. De blir utsatta för våld eller våldför sig på andra. De är offer eller förövare. Ibland både och.

Förorternas förort

De bor alla i förorten. Åtminstone till en början. De flesta i Esbo, förorternas förort. De bor i egnahemshus eller 60-tals lådor. Miljön är lika artificiell som deras liv. Gräsmattorna är robotklippta. Mitt på gräsmattan ett alibiträd, "esbogranen" (Alma Lüttge).

De få skogsdungar som finns kvar klassificeras som trädbestånd eller grönområde. Grannarna känner man egentligen inte alls. På sin höjd vet man efternamnet på den man möter eftersom det står på dörren eller postlådan: Helminen, Koskinen, Vuorinen, Harjunen.

Kvinnorna, "esbomammorna" (Johanna Holmström) är klädda i "esbobeige" (dito). Barnen bär färggranna kurakläder som konstigt nog gör att de alla liknar varandra. Det färggranna är barnens beige.

Ruskigt bra

Handbok i klardrömmar är en ruskigt bra bok (minus den något bleka titeln). Johanna Holmströms tredje novellbok visar att hon är en mästarinna i grenen. Varje berättelse har ett eget liv, en egen story, men ger också nytt liv till följande berättelse som tar vid där den förra slutar. Eller när bifiguren ur novellen innan blir huvudfigur i nästa novell.

Holmström skriver in sig i skaran av de stora skräcknovellisterna: E.T.A. Hoffmann, Edgar Allan Poe, Mary Shelley, H.P. Lovecraft eller Roald Dahl.

Det som den franska författaren Marcel Proust sa om Poes noveller kunde man också säga om Holmströms: Hon försöker "nå det vackra genom en eliminering av moraliska motiv i sin konst".

Holmström tycks älska sina hemska skapelser lika mycket som Shelley älskade Frankenstein. Skulle bara fattas annat eftersom det var ju Holmström som skapade dem.

Det finns inga pekfingrar. Det människor gör, kan vem som helst göra, och det de blir utsatta för kan vem som helst uppleva. Ja, det kan kännas djuriskt, hemskt och det blir också allt mer socialdarwinistiskt ju längre samlingen framskrider.

Framtidens Esbo

Och den framskrider i rasande fart. Nutidens Esbo blir framtidens Esbo. Framtidens Esbo är genomartificiell. Den består av stora glaskupor där människor bor i eftersom världen utanför har blivit en ogästvänlig ort.

Esbo heter inte längre Esbo utan Abiogenesis. Den rena naturen finns inom glasväggar och tak. Den är abiogenesiskt, som betyder: inte skapad genom levande organismer.

Julia anlände samma dag som de sista fåglarna föll från skyn. Efter det skulle inga fler fåglar någonsin rapporteras ha fallit. Den åttonde maj, alla fåglars dag, 2091

ur Johanna Holmströms novell Barnträdgården

Det är alltså människan som, utan naturens hjälp, har skapat den sköna nya världen. Den har många likheter med Aldous Huxleys Brave New World som han skrev år 1932. Men också förvånansvärt många likheter med dagens Esbo.

Det är till och med så att jag kan tycka att Abiogenesis är ett lite bättre ställe än dagens Esbo. Att den är bättre konstruerad än dagens Esbo, att man har undvikit de fel som man gjorde när man planerade bygget av Finlands näst största “stad”.

Esbo är nämligen i boken i det närmaste ett skräckexempel för nutidens finländska suburbia. Den föder människor som är monstruösa. De befolkar sedan Helsingfors bourgeoisa banlieue där de sitter fast i medelklassens limbo. Tack, Johanna Holmström, också för det!