Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin

Från 2015
Uppdaterad 23.11.2015 08:34.
kvinnas händer
Bild: YLE/Petter Sandelin

Jag insjuknade i en djup och allvarlig depression när jag var 19 år gammal. Jag hade också då blivit svårt utbränd. Jag var sjukskriven i två hela år.

Vården jag fick var mediciner; antidepressiva och ett samtal på 45 min per vecka hos en sjukskötare. Samtalen handlade mest om min vardag, som en slags uppföljning. Vi gick inte djupare och diskuterade orsakerna till problemen. Jag upplevde att ingen förstod hur allvarlig min situation var.

Upplevde att jag lämnades ensam med allt. Läkarna föreslog aldrig t.ex. psykoterapi eller nån slags rehabilitering eller avdelningsvård. Jag fick bara ligga hemma och knapra mina mediciner. Till sist fick jag nog, och föreslog rehabiliterande avdelningsvård vilket jag beviljades. Jag blev småningom lite bättre men kände mig ändå långt ifrån frisk. Efter detta nekades jag även psykoterapi.

Idag sju år senare kämpar jag fortfarande med vardagen och ibland känns livet bara som en kamp för överlevnad. Jag har givetvis haft bättre perioder och dagar. Men frisk är jag inte. Idag går jag också i psykoterapi finansierad av FPA, men upplever inga stora revolutionerande förändringar. Stödet hemifrån har varit nästan obefintligt. Familjen förstår mig inte och det finns också mycke känslor av skam kring ämnet. Det är väldigt tabubelagt så vi pratar inte om det.

Det känns tungt då depression i medierna alltid klassas som något som "kommer och går." Som att det finns hjälp att få och sen är allt frid och fröjd. Själv har jag inte den erfarenheten utan tycker att det finns helt otroliga brister inom psykiatrin, brist på kunskap och resurser. Det krävs mycket mer forskning och resurser för att kunna hjälpa alla. Det är bra att vissa upplever att dom blivit hjälpta. Men vad säger vi till dem som kämpat med depression i tiotals år eller mer eller mindre hela sitt liv?

Jag upplever att A och O ändå är att man har nån som försöker förstå, nån som finns där och orkar lyssna. Ensamheten är det tyngsta. Det jag tror att också skulle underlätta situationen är att man kan prata öppet om problemen inom familjen. Tyvärr är psykiatrin väldigt individfokuserad och den övriga familjen glöms bort. Att också få information om sin sjukdom och situation är också till stor hjälp. Tyvärr får man ofta söka den informationen själv.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle