Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Thomas Brunell tecknar ett ömsint porträtt av författaren som ung

Författaren Thomas Brunell.
Bildtext Thomas Brunell är aktuell med den tvåspråkiga diktsamlingen Himmel över backen - Der Himmel über dem Bühl.
Bild: Thomas Brunell

Himmel över backen är en vacker, vemodig och vindlande expedition till varats liderlighet och lätthet – till barndomens stigar och stugor, till ungdomens hetta och villa samt vuxenhetens stilla tillförsikt och förtröstan.

I öppningsscenen i Wim Wenders film Himmel över Berlin (Der Himmel über Berlin) står ängeln Damien (Bruno Ganz) och tittar ut över en stad som sjuder av liv. De vuxna har bråttom till sina jobb och hastar iväg, men barnen ser ängeln som håller ett vakande öga över dem.

I Thomas Brunells nya lyriksamling Himmel över backen är också tiden, platsen och blicken av central betydelse.

Anspelningen på Wenders film är knappast en slump, och vissa diktpartier påminner till innehåll, form och rytm om Peter Handkes kända dikt ”Lied vom Kindsein” som ingår i filmen.

I Himmel över backen blickar det vuxna diktjaget ut över landskap där barn han lekt och möter barnets blick – det oskuldsfulla och ovetande barn han en gång var:

"Jag var liten,

stod på den tomma gården och visste inte

vad jag skulle ta mig till, borde känna till.

Jag var liten, lång.

Jag var så liten,

gick i träskor över backen. Vart jag mig

än vände: skog, åker, å.

Jag var liten, lättledd. Stundvis fri.

Seendet min styrka.

Seendet en börda.

(---)"

Den utforskande blicken rör sig mellan nutid och dåtid, mellan den vuxna mannens allvetande och allseende presens och det lilla barnets preteritum, blicken sveper över landskapet och ser allt i dubbelexponering.

Omslaget till Thomas Brunells diktverk "Himmel över backen".
Bild: Tlab litteratur förlag

Diktsamlingen Himmel över backen beskrivs som en ”autopoietisk expedition till Österbotten”.

Det sociologiska begreppet ”autopoiesis” betyder att skapa sig själv eller att bevara sig själv, och under tidsresans gång tecknar diktjaget ett ömsint och medkännande porträtt av författaren som ung.

I porträttet som framkallas träder en yngling fram, en ung man som rör sig i en värld inramad av ”skogen, åkern, vägen och ån”. En nyfiken och uppmärksam ung gosse som vandrar genom ett landskap där varje bild bär på en annan bild – en annan möjlighet, en annan dimension, ett löfte om något bortom:

"(---) Bakom varje bild finns en annan bild: disigt rågångsmärke,

skogsråets barriga dans framför ljusgrå djävulsåker.

Bakom kärret källan. Bakom källan den sjudande bäcken. Bakom bäcken ån.

Ån ger platsen rörelse och riktning.

Bild bakom bild. (---)"

En självbevarande evolution och självskapande expedition

Diktsamlingen Himmel över backen är indelad i fyra avdelningar som hakar fast i varandra och bildar en sammansvetsad helhet.

I den inledande diktsviten, ”Skogen bortom Rapak”, målar diktjaget fram ett skogslandskap som skiftar färg, form och stämning – från nattens tysta mörker med okända dofter till gryningen med daggdroppar som vidgar ljuset och dagen då man kan se rostig metall och plastslamsor av bigödningssäckar sticka upp ur mossan.

Allting fanns där hela tiden. Allting finns där än.

― ur Himmel över backen

Den andra avdelningen, ”Gräggfolksbacken”, är ett slags uppväxtskildring där det sexuella uppvaknandet står i fokus – en finnig och gänglig tonåring upptäcker sin kropp: lyckan, njutningen, men också rädslan. Och inte minst spänningen och tryggheten i att bli sedd och rörd av män i byn. Att bli accepterad, välkomnad.

”Lappo å” är som ett kortfattat mellanstycke, ett interludium, där ån rinner fram genom landskapet och för med sig allt – ”(m)oln, gyttja, fjädrar, minkpiss, dy”.

Älv är för människan väl. Andning!

― ur Himmel över backen

Avdelningen ”Himmel över backen” beskriver en hemkomst och utgör ett slags inventering och kartläggning av olika byggnader och rum i huset på backen. Vad finns kvar, vad har förändrats, vad är gömt, vad är glömt?

Lager på lager av minnen väller fram – än får diktjaget syn på ynglingen som satt på utedasset med shortsen nere och kom när åskan gick, än på gossen som satt på en pall i köket och sjöng.

Utforskningen och rekognosceringen i gamla hemtrakter och i minnenas wunderkammer är en ”(s)jälvbevarande evolution. Självskapande expedition.”

Himmel över backen är en vacker, vemodig och vindlande expedition till varats liderlighet och lätthet – till barndomens stigar och stugor, till ungdomens hetta och villa samt vuxenhetens stilla tillförsikt och förtröstan.

För fem år sedan gav Thomas Brunell ut diktsamlingen Li Berlin där en del av dikterna var översatta till tyska av Peter Lüttge. Diktsamlingen Himmel över backen är helt och hållet tvåspråkig, och för tolkningen till tyska står också denna gång Peter Lüttge.