Bokrecension: Mårten och Kjell Westö väjer inte för det pinsamma eller det plågsamma i gemensam bok
Det är ont om skvaller och sensationer i bröderna Westös bok Åren, men det betyder inte att texterna skulle sakna sting eller stuns, friktion eller fränhet.
Det skiljer sex år mellan Kjell och Mårten Westö, men i övrigt är det mycket som förenar de två bröderna, och det kan rentav se ut som om Mårten vandrat fram i den av Kjell upplogade fåran.
Båda har studerat journalistik, och båda jobbade som journalister på Hufvudstadsbladet och Ny Tid innan de debuterade som författare – Kjell år 1988 med diktsamlingen Tango Orange och Mårten år 1990 med diktsamlingen Vid tröskeln.
Rätt så snart övergick Kjell till att skriva breda historiskt förankrade romaner, medan Mårten fortsatt att skriva poesi samt noveller. Därutöver har han ägnat sig åt översättningsarbete.
Förutom journalistiken och litteraturen är intresset för idrott och musiken något som förenar de två bröderna – de har spelat, och spelar fortfarande, i samma band, de har åkt på konserter tillsammans och de är stora musikkonsumenter.
I en intervju i kulturmagasinet ”Kulttuuriykkönen” i Yle Yksi den 25 juli berättade bröderna att det fanns en tanke på att skriva om olika minnen och episoder ur livet med avstamp i specifika låtar och musikstycken, men att man rätt snabbt avfärdade den idén.
Musiken utgör dock en central del av texterna i den nyutkomna boken Åren. Två bröder berättar. Vi får läsa om musiker som kommit att göra skillnad och låtar som för alltid etsat sig fast i minnet och som blivit ett slags hållhakar och tidskapslar som i ett slag, i en takt och en ton, för en tillbaka till en viss tid, en specifik plats, en oförglömlig händelse.
Eller, så som Mårten konstaterar: ”något som du Kjell ibland framhållit, nämligen att vi alla bär ett emotionellt klanglandskap inom oss, ett slags ursprungssound från våra tidigaste barndomsår. Ja, kanske från tiden då vi ännu skvalpade omkring i en livmoder.”
50 texter som talar med varandra
Hösten 2019 utkom boken 7+7. Brev i en orolig tid där författarkollegorna Kjell Westö och Juha Itkonen skrev brev till varandra.
Den boken var uttryckligen skriven i dialogform och breven kretsade i hög grad kring privatlivets vedermödor, glädjeämnen och tillkortakommanden samt dagsaktuella samhällspolitiska ämnen (som #metoo och manlighet, klimat- och miljöfrågor, främlingsfientlighet och rasism) och inte minst frågor som berör författarskapets villkor.
Åren. Två bröder berättar består av texter som är skrivna som separata, självständiga stycken. Det oaktat talar texterna med varandra – en del enskilda händelser belyses ur olika perspektiv, vissa teman går igen och rent stilmässigt ter sig texterna rätt lika. Skulle man inte ha kännedom om vem av bröderna som skrivit vilken text skulle det ibland vara svårt att avgöra om det är Kjell eller Mårten som fört pennan s.a.s.
Rent form- och stilmässigt kan de sammanlagt 50 texterna karakteriseras som kåserier och essäer, korta prosastycken och kolumner, några dikter ingår också.
Moderns depression påverkade hela familjen
Texterna utgår ofta från en konkret plats, ett minne som skaver eller en känsla som ristat sig in i själen – ett minne från en höstlig bilfärd i faderns nyanskaffade Taunus, synen av Urpolas kiosk vid Bredviksplatsen i Munksnäs eller ett skivkonvolut i ett skyltfönster kan sätta igång en mosaik av associationer.
Skribenten spinner sina tanketrådar kring en episod som kan vara i ljust minne bevarad, eller så händer det att textförfattaren drabbas av eftertankens kranka blekhet.
Ibland slår det mig hur starkt vi präglades av att växa upp med två föräldrar som hade så skilda sätt att se på livet. Mamma som stod till hälften vänd mot det förflutna, pappa som ständigt hade siktet inställt på framtiden.
Mårten Westö i "Åren. Två bröder berättar"
Rent tidsmässigt rör vi oss från 1960-talets slut till 2020-talets början – de allra flesta texterna handlar inte särskilt förvånande om de s.k. formativa åren, dvs. 1970- och 80-talen, samt de två senaste decennierna.
Den numera avlidna moderns kroniska depression är ett ämne som både Kjell och Mårten återkommer till ett flertal gånger – under brödernas uppväxt fanns det nämligen en ständig oro, en sorg och ett mörker kring mamman som kom att påverka hela familjen på olika sätt.
I bakgrunden fanns också krigsåren som lämnade djupa spår i såväl moderns som faderns familj med stupade fäder och en livslång sorg över allt man gått miste om.
I en text om mamman konstaterar Mårten:
”Att jag står ut med osäkerheten och mörkret beror på att jag vet att det finns en annan person under all ångest och vanmakt, den där människan som glimtar till ibland, då man går på restaurang eller konsert eller ses över en kaffe ute på stan, de där stunderna när det är som om mamma var på semester från sig själv, livsbejakande och spirituell, nyfiken och rolig.”
Inget snaskigt sensationsskvaller
Rätt så få texter i boken tar fasta på 1990-talet, något som enligt Kjell Westö handlar om att hans starkaste minnen från just den tiden är förknippade med familjen och att han inte velat skriva om sina nu levande familjemedlemmar i offentligheten (enligt den tidigare nämnda intervjun i ”Kulttuuriykkönen”).
Den som eventuellt hoppats på några smaskiga eller sensationella skvallerhistorier kan med andra ord känna sig lite snopen.
Men avsaknaden av direkt skvallermaterial betyder inte att texterna skulle sakna sting eller stuns, friktion eller fränhet. Man väjer inte för det pinsamma eller plågsamma, det som skaver och sänder svallvågor genom årtiondena.
Kjell och Mårten framhåller att de är goda vänner, men att vara bröder och att jobba i samma bransch har emellanåt varit utmanande och en källa till konflikter – i ena stunden är man en lyhörd, stöttande och sporrande kollega, i andra stunden en missunnsam och snarstucken konkurrent/bror.
Men med tiden och stigande ålder verkar det som om taggarna har slipats ner och att den ömsesidiga förståelsen och uppskattningen mognat och djupnat.
Texter som bollplank
Bröderna Kjell och Mårten Westös vandringar i minnets labyrinter och krokiga korridorer är å ena sidan en rannsakan av såväl olika tillkortakommanden och misslyckanden liksom en närmast förbryllad förundran över de egna framgångarna, å andra sidan ger texterna en insyn i olika teman och frågeställningar som båda två burit med sig in i sina författarskap.
Kjell skriver bl.a. om hur han använt sig av en ångestfylld och misslyckad födelsedagsfirning i en scen i romanen Den svavelgula himlen, men gjort om den för att passa in i helheten:
”Kanske är det så romaner sakta blir till. Erfar. Upplev. Iaktta. Läs. Och lyssna. Lyssna när människor berättar om sina liv; inte de långa bågarna, inte förklaringarna eller rättfärdigandena, utan ögonblicken. Små eller stora, hjärtskärande eller roliga; ögonblicken som etsat sig fast. Använd dem aldrig rakt av, låt dem gro inuti dig. Långsamt, långsamt ska en insikt växa fram. Vad varelsen Människan är. Behjärtansvärd och fullkomligt raseriframkallande. Komplexiteten i oss, motsägelserna, idiosynkrasierna. Men också försöken till värme, försöken att nå fram. Det dröjer, men en dag, när man lärt sig bära sin sorg och att balansera sitt mörker mot sin glädje (den finns!), får allt smälta samman. Då kan man skriva, kanske skapa sig en egen värld.”
Texterna i Åren. Två bröder berättar utgår från Kjell och Mårten Westös högst personliga erfarenheter och minnen, men samtidigt fungerar de som ett slags bollplank för läsarens egna hågkomster och tillbakablickar – i synnerhet om man tillhör samma generation, har motsvarande referensramar och erfarenheter.
Och även om vi rör oss i förfluten tid finns vår samtid ständigt där – som en påminnelse om att vi ständigt rör oss mellan olika tidsskikt, och att historien inte är något statiskt, förgånget och oföränderligt utan något vi skapar, omformar och tolkar tillsammans.
I Kulturpodden (som publiceras på Arenan 20.8) diskuterar vi kreativa syskon i kulturbranschen med avstamp i bröderna Westös bok Åren:
