Norrena & Frantz: "Jag kanske bara aldrig är den snyggaste tjejen i rummet" – om singelskap
Varför letar en del förgäves efter kärleken år ut och år in? Varför är en del så kallade evighetssinglar?
Det frågade Relationspodden här om veckan och fick genast flera påpekanden av lyckliga singlar som frivilligt valt att leva utan partner. Ni letar inte efter en drömprins eller drömprinsessa, utan har funnit drömtillvaron i ert eget sällskap.
Flera av er har märkt att er singelstatus tycks vara provocerande i omgivningens ögon, och att de återkommande kommentarerna i stil med "du har bara inte hittat den rätta ännu" känns arroganta snarare än uppmuntrande.
Och det är ju vansinnigt, att leva som singel ska ju inte ses som ett sämre alternativ än att leva i en relation. Och den som är en nöjd singel ska inte behöva förklara sig.
Ännu flera var ni som skrev till oss eftersom ni skulle vilja ha en partner, men av en eller annan orsak inte haft en relation på länge.
En del har blivit brända i tidigare förhållanden och blivit rädda.
Andra har tröttnat på dejtingappar och krogen och gett upp.
Somliga konstaterar själva att de blivit ganska kräsna och hittar fel i alla potentiella partner.
I podden funderar vi bland annat på om man kan säga till en vän att hennes burdusa sätt skrämmer bort alla beundrare? Och hur går det med evighetssingeln Hannahs dejtande?
Singel för evigt - önskedröm eller skräckscenario?
Blir provocerad av tvåsamhetsnormen
Har de sista 10 åren varit själv och är mycket mer harmonisk inombords.
Tänker att jag inte ska ha någon partner och det finns bara en enda anledning - för att jag inte vill.
Det ger inget mervärde att släpa på en karl, jag trivs så himla mycket bättre med livet när jag är själv, jag känner mig som en mera hel, värdig stark person.
Relationer är överskattade, tror många hänger upp sina liv för mycket på andra människor och glömmer att utvecklas själva som individer.
Maria 57
Jag drar mig undan hellre än att bli avvisad
Jag kan bli störtkär på första dejten, men sedan få kalla fötter och vilja dra mig undan några dejter senare.
Det här är ett mönster som har upprepat sig gång på gång, jag tycks ha en överdriven rädsla för att bli avvisad. Autopiloten i min hjärna ser till att jag distanserar mig från min dejt för att undvika smärtan som ett avvisande skulle innebära.
För cirka 10 år sedan då jag inledde en relation bestämde jag mig för att gå emot alla impulser som sade åt mig att fly. Samtidigt spelade jag med öppna kort och berättade om mina rädslor och negativa tankar för min nya partner.
Det var tuffa tider med mycket gråt, men min partner stöttade mig alltid. Resultatet blev en åtta år lång relation med många viktiga lärdomar.
Mats
Jag kanske bara aldrig är den snyggaste tjejen i rummet
Mina tjejkompisar säger ofta "jag kan inte fatta att du är singel!".
Jag lever inte ett hejvilt singelliv, jag trivs med hemmakvällar och en lugn vardag med fasta rutiner. Att springa på krogen känns inte kul och kortvariga kontakter på Tinder har jag tröttnat på.
När jag väl träffar folk på fester och dylikt är jag mycket social, men ändå går jag alltid hem ensam utan att ha knutit någon ny kontakt, som skulle vara mera än vänskap.
Jag är självsäker men har inte den bästa självkänslan. Kanske lyser det igenom. Eller så är jag bara aldrig den snyggaste tjejen i rummet.
Friendzoned 30
Apparna ställer till det!
Jag tror att ett problem är alla dejtingappar. Jag har kommit på mig själv med att se alla profiler och leenden ansikten där som varor i en affär. Och om jag inte är 100 % nöjd med min vara så kan jag alltid ta den tillbaka och byta ut den.
Det är helt fel sätt att se på en levande människa, men det är det som dessa appar reducerar oss till.
Jag menar, jag och många andra har svajpat vänster av helt löjliga orsaker som "hon har en katt och jag gillar hundar" eller "hon gillar fotboll, men det gör inte jag".
Dessa personer kanske annars skulle synka jättebra med mig och mina vänner, trots att vi inte gillar samma saker!
Euroshopper 41
Väninnorna är komplicerade och har orealistiska tankar om kärlek
Jag har flera väninnor som varit singlar väldigt länge. De ser alla bra ut och är intelligenta och socialt begåvade.
En annan sak de har gemensamt är att de är rätt så komplicerade. De stressar mycket över småsaker och är otroligt noggranna med vad de äter och hur de lever överlag.
Jag har en känsla av att de går och väntar på att en prins ska dyka upp på häst och att allt borde vara otroligt perfekt och romantiskt. Vi som har hittat en partner har kanske haft tur, men eventuellt har vi också varit lite mer realistiska.
Vardagen är ju ingen dans på rosor och ofta är det inte de mest romantiska männen som är de mest pålitliga.
Felicia 36
Kvinnor i staden, männen på landet
Jag har flera singelvänner med liknande profil; högutbildade, smarta, trevliga, sportiga kvinnor i 30+ åldern. De flesta har varit singlar länge.
Tror en orsak är att många av de män som skulle passa dem helt enkelt redan är upptagna.
Det är lite som Sex and the city i miniatyr: överutbud på utbildade kvinnor i städerna medan männen stannar på landsbygden.
Sex and the city 33
Jag trodde jag var för trist, men i själva verket var jag för framgångsrik
Jag var en evighetssingel. Jag var blyg och ibland olyckligt kär. Jag har ett jobb som i perioder tar musten ur mig och då orkade jag inte ens fundera på dejtande.
Jag insåg när jag var ca 35 att min självbild var kass. När jag började gräva i saken fattade jag att jag inte var singel för att jag var för ful, tråkig och frånstötande, utan för att jag snarare blivit placerad på en typ av piedestal.
Jag är en smart, högutbildad och högavlönad kvinna. Jag är också en sådan som sitter tyst och iakttar innan jag öppnar munnen, det kan ibland upplevas som fördömande.
Har faktiskt fått höra av män att de inte kan tänka sig att dejta en kvinna som förtjänar mer än de själva (seriöst!).
Nåväl, på en fest blev det sedan vi. Han hade skilt sig ett knappt halvår tidigare och var redo för något nytt. Jag nappade på hans invit och vi funkar bra ihop.
Han undrade hur i all världen jag varit singel så länge och kom med en träffsäker analys av det där med ”smart tjej med hög lön är farligt för man kan bli tvåa”-tänket och punkterade det hela med ett kort ”sånt stör inte mej”.
Vilket har visat sig vara sant.
Kvinna, 47
Jag är fortfarande rädd för att bli utnyttjad
Jag hade en otrygg uppväxt och sökte desperat bekräftelse av partner som tonåring.
Min dåliga självkänsla och brist på trygga vuxna förebilder satte mig i kaotiska situationer där jag både utnyttjades och utnyttjade. De dåliga erfarenheterna staplades på hög tills jag inte vågade leta efter en partner längre.
Och det var kanske tur, för just då hade jag nog inte kapaciteten att ingå i ett hälsosamt förhållande!
Nu har det gått dryga åtta år sedan jag senast vågade visa intresse för någon och jag är rädd för att göra det igen, trots att jag mognat av ålder och terapi.
Jag hoppas att jag ska våga igen men jag är fortfarande rädd för att gamla mönster ska upprepas.
Jag undrar om jag alltid kommer att vara så lamslagen.
Eva 31
Jag jämför alla med den gifta mannen jag är olyckligt kär i
Jag är själv singel och har endast varit i ett förhållande i tonåren. Sedan förälskade jag mig i en redan gift man och efter det har jag börjat jämföra alla potentiella män med honom.
Jag vill ju hitta en man endast för mig, men tyvärr har jag inte hittat någon som väcker mitt intresse lika mycket som min senaste förälskelse.
Jag vill inte ha en man endast för att ha någon, utan jag vill bygga någonting stabilt och det verkar inte finnas män som vill göra det tillsammans med mig.
Relativt nöjd singel, 30 år
Inget fluff, vill ha något äkta
Tanken att dejta känns tärande, jag vill träffa någon utan att ha förväntningar och känna press. Har haft förhållanden men personerna har varit omogna och inte tillräckligt seriösa.
Kanske romantisk kärlek inte är för mig. Jag vill själv bestämma vad jag gör med min tid och min ekonomi.
Rosa fluff-romantik tilltalar inte mig, jag vill ha äkta relationer.
Mymlan 30 år
Vår håller de vettiga männen i min ålder hus?
Jag har de senaste 15 åren mer eller mindre varit singel. Är det något fel på mig? Nej, ärligt talat tror jag inte det. Jag ser normalt bra ut för min ålder, har hög utbildning, bra jobb och ordnad ekonomi. Intresserade män har funnits och finns fortfarande, men jag har bara inte hittat någon som jag på riktigt blivit kär i.
Med ett destruktivt förhållande i bakgrunden är jag väldigt försiktig med att släppa någon nära.
Dessutom är jag väl nog ganska kräsen, varför byta bort ett fungerande singelliv mot något sämre?
Det är ett faktum att det är väldigt svårt att hitta någon normal singelman i min ålder med ungefär samma grundförutsättningar. Detta är ett återkommande tema i diskussioner med mina singelväninnor. Så om ni vet var dylika män finns, får ni gärna tipsa!
Lisa 55