Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Glädje och förväntan och en premiärspäckad september när teatrarna ser fram emot en normal höst — men hur relevant är dagens scenkonst?

Spelårsöppning på Svenska Teatern, hösten 2022.
Bildtext Spelårsöppning på Svenska Teatern, hösten 2022. Simon Häger i rollen som pensionerad skådespelare underhåller publiken.
Bild: Tomas Jansson / Yle

Efter två pandemistyrda spelår ska teatrarna nu igen kunna spela som vanligt. Men vad har man lärt sig av pandemin? Och varför ser teatrarnas repertoarer ut som om ingenting hade hänt sedan 2019?

Det är nästan overkligt: Spelårsöppningar med välfyllda salonger, en glädjefylld förväntan och en september späckad av premiärer.

Det känns att alla väntat på en vanlig höst igen.

Samtal med teaterchefer runtom i Svenskfinland bekräftar känslan. Överallt använder man ord som ”befriande” och ”enorm glädje”.

- Alla på teatern är jättelyckliga över att få jobba igen, och man märker verkligen att många har saknat att kunna gå på teater som förr, sammanfattar Wasa Teaters Ann-Luise Bertell hela Teatersvenskfinlands stämningar just nu.

Ann-Luise Bertell är chef på Wasa Teater
Bildtext Ann-Luise Bertell, teaterchef på Wasa Teater.
Bild: Petter Lindberg / YLE

Samtidigt tillägger Svenska Teaterns Joachim Thibblin att folk nog någonstans under ytan är jättetrötta. Det kommer att ta tid att skaka av sig den oro och osäkerhetskänsla som dominerat de två senaste åren. Och även om ingen tror på nya nedstängningar, är alla medvetna om att spöket Covid inte har försvunnit.

Det är också svårt att gissa sig till hur publikbeteendet har förändrats. Vissa teatrar har en bättre förhandsförsäljning än normalt, andra en lite sämre. Det ser också ut som om köpbeslut görs på kortare varsel än tidigare, antagligen för att man hunnit uppleva så många inhiberade föreställningar.

Mycket man bär med sig från pandemiåren

När det blir tal om vad man bär med sig från de två pandemiåren är svaren närapå identiska, oberoende om de kommer från Åbo eller Helsingfors eller Vasa: Branschen har lärt sig agera mer flexibelt.

- Vi lärde oss att bli krisexperter, säger Lilla Teaterns Jakob Höglund med ett leende i rösten. Till slut fanns det ingen situation som var för svår eller absurd för att lösa.

Jakob Höglund bakom arbetsbord på Lilla Teatern i Helsingfors.
Bildtext Jakob Höglund, konstnärlig ledare för Lilla Teatern.
Bild: Tage Rönnqvist

- Vi har blivit bättre på att anpassa oss, ingenting skrämmer oss längre, konstaterar också Joachim Thibblin, och fortsätter:

- Och så har samarbetet inom branschen aldrig varit på en sådan nivå som nu. Det tar vi med oss.

Det har inte minst med den digitala utvecklingen att göra. Att man lärt sig hålla möten på distans ledde till en lägre tröskel att på kort varsel ta kontakt för att diskutera stora frågor.

Många sökte digitala lösningar också för att erbjuda föreställningar när teaterhusen var stängda, men idag tror majoriteten inte på att den verksamheten kommer att få någon stor betydelse i framtiden.

- Det blev nog helt tydligt att teater handlar om live-möten med publiken, slår Jakob Höglund fast. Det kan man inte uppnå om man inte får trängas lite och finnas där i samma rum som skådespelarna.

- Men någonstans, tillägger han, bär vi också med oss känslan av hur fragil kulturen är. Vi stängdes ner först och öppnades sist, och framför allt frilansarna fick känna på hur utsatta kulturarbetare faktiskt är.

Det man också bär med sig är en ny syn på hur man ska förhålla sig till sjukdomar.

Traditionellt har skådespelarskrået varit känt för att jobba även om man är sjuk, tröskeln för att ställa in har ibland varit omänskligt hög. Så är det inte längre.

- Nu sätter vi gränserna för när man är för sjuk för att spela eller repetera på ett annat sätt än före pandemin, säger Åbo Svenska Teaters Jukka Aaltonen.

En äldre man står vid ån.
Bildtext Jukka Aaltonen, teaterchef på Åbo Svenska Teater.
Bild: Andrea Wiklund/Yle

- Vi har lärt oss att livet nog går vidare även om man måste ställa in.

Världen har förändrats, men inte repertoarerna

Studerar man höstens repertoarer slås man av att allt ser så bekant ut. Det är som om världen inte alls hade förändrats sedan 2019, även om väldigt mycket har hänt.

Förklaringen till det är både självklar och lite tråkig.

Några av höstens första premiärer

Teaterinstitutioner arbetar alltid med lång framförhållning. Att många produktioner legat och väntat på att äntligen bli spelade, har lett till att höstens repertoarer bygger på planer som slagits fast redan 2020, ibland också tidigare än så.

Men kommer den förändrade världen i något skede att påverka teaterns innehåll?

Svaren som erbjuds innehåller både ett ja och ett nej.

- Alla vill inte ha en förändring, varken på teatrarna eller i publiken, konstaterar Jussi Sorjanen från Teater Viirus.

- Förstås påverkar det som händer i världen oss. Det finns inom oss, vi bär på det. Men vart det leder får man se.

På vägen dit läser man gamla texter ur nya vinklar, eller som Jukka Aaltonen formulerar det: ”gamla bekanta paket kan vara ett tryggt sätt att närma sig nya problem”.

Under hösten spelas flera pjäser som fått nya innebörder.

Affischen till teaterproduktionen Heiman på Wasa Teater.
Bildtext Affischen för uppsättningen av Heiman.
Bild: Frank A. Unger.

På Wasa Teater handlar det om säsongens stora höstpremiär, dramatiseringen av Ann-Luise Bertells roman Heiman.

- Heiman har ju med krig och trauman att göra. När jag skrev den ville jag behandla en medfödd krigsrädsla, och då fanns där en historisk kontext. När vi nu sätter upp den på teatern finns också ett här och nu närvarande, på ett sätt man förstås inte skulle önska.

Joachim Thibblin tänker likadant med Lars Noréns pjäs Solitaire, som i höst kommer till Helsingfors: ”en Armageddon-pjäs som verkligen handlar om här och nu”, även om den är skriven redan före pandemin.

Scen ur föreställningen Solitaire.
Bildtext Scen ur Solitaire.
Bild: ©Mats Bäcker

Eller Lilla Teaterns Kris och katastrof i Mumindalen.

- Där finns mycket som stämmer in på idag, som hur man blir påverkad av krig och förändringar i naturen, berättar regissören Jakob Höglund. Och det var ingenting jag primärt tänkte på när vi började med det projektet.

Scen ur föreställningen Kris och katastrof i Mumindalen
Bildtext Scen ur Kris och katastrof i Mumindalen.
Bild: Otto-Ville Väätäinen

Hur relevant är dagens scenkonst?

Under pandemiåren diskuterades scenkonstens vara eller inte vara rätt flitigt, men då handlade allt om ekonomi.

Varför teatrarna absolut borde överleva var det ingen som diskuterade. Innehåll och relevans råkade helt i skuggan av ekonomin, samtidigt som teatern i diskussionerna om och om igen ställdes jämsides med restaurangbranschen.

Man kunde tänka sig att månaderna när teatrarna var stängda hade varit som gjorda för att diskutera teaterns innersta väsen, eller?

- Det är en vacker men orealistisk tanke, konstaterar Jukka Aaltonen.

- Man måste komma ihåg att vi levde i en verklighet där vi inte visste vad som kommer att hända nästa vecka. Att vi samtidigt skulle ha behandlat stora linjefrågor är för mycket begärt.

Joachim Thibblin tillägger:

- Att vi inte diskuterade innehåll berodde på att vår bransch var fullständigt hotad. Det handlade om pengar och om rätten att jobba, och den frågan var akut.

En blond man i kostym, glasögon och bakåtslickat hår i en teaterfoajé.
Bildtext Joachim Thibblin, teaterchef på Svenska Teatern.
Bild: Cata Portin

Ändå är det många inom branschen som under pandemiåren grubblade på hur viktig scenkonsten egentligen är i Finland just nu.

- Teatervärlden är lite sådan att vi tror att det är självklart att vi existerar, vi tar det för givet, men pandemitiden tvingades oss att fundera på om det verkligen är så, säger Jukka Aaltonen.

Jussi Sorjanen funderar vidare:

– Man frågade nog sig själv om vi har levt i en illusion där man tänkt att teatern självklart är både viktig och en del av den samhälleliga diskussionen. Enligt all statistik hör Finland till världens största teaterländer, men nu kunde man vara utan teater i arton månader utan att någon brydde sig. Visst fick vi sympatier, men det var ingen som krävde att få tillbaka teatern.

Jussi Sorjanen i Teater Viirus´ utrymmen.
Bildtext Jussi Sorjanen, teaterchef på Teater Viirus.
Bild: harri fagerholm

- Nu är fåneriernas tid förbi, tillägger han. Pelleilyn aika on ohi. Nu måste vi bevisa att teatern är viktig. Vi måste diskutera vem vi gör teater för, och varför. Och det är inte bara teatrarnas ansvar. Också medierna spelar en helt avgörande roll. Att det bara diskuterades ekonomi handlade också om medierna där vi ständigt jämfördes med restaurangbranschen.

- Jag längtar också efter tiden när teatermänniskor var självklara gäster i aktualitetsprogram. Vi kan inte vara bara en del av kultursidorna om vi på riktigt vill vara relevanta.

Den diskussionen kan förhoppningsvis bli aktuell nästa vår. Hösten ska istället framför allt handla om återseendets glädje.