Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Kia Svaetichin: Det här har fördömandet av Satansverserna och cancelkultur gemensamt

Kia Svaetichin och i bakgrunden an närbild på Salman Rushdie.
Bild: EPA/Helmut Fohringer, Yle

Författaren Salman Rushdie knivhöggs eftersom han för över 30 år sedan skrev en roman som Irans dåvarande andliga ledare fann hädisk. I kolumnen frågas det vad yttrandefrihet betyder och hurdana åsikter man ska ha för att omfattas av den.

Det har gått mer än 30 år sedan Salman Rushdies roman Satansverserna kom ut hösten 1988. Den berörde delvis profeten Muhammeds liv och ledde till stor vrede på sina håll i den muslimska världen.

Tiktok-videor som sprider tics

54:53

Irans högste andlige ledare ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa över honom och alla som hade med boken att göra.

Sedan dess har bland annat en översättare mördats, en annan skadats och en förläggare skjutits. Orsaken till dödsdomen och hoten är alltså boken, som återigen ligger på topplistorna.

Ayatolla Ali Khamenei talar, ayatollah Khomeini i bakgrunden
Bildtext Ayatollah Ruhollah Mousavi Khomeini var Irans högste andlige ledare och den som utfärdade fatwan över Salman Rushdie.
Bild: EPA/ABEDIN TAHERKENAREH

Jag minns att jag läste boken i något skede av 2000-talet och tyckte den var bra men märklig. Framför allt minns jag att jag inte förstod varför Salman Rushdie fått en fatwa över sig på grund av texten.

Fatwan är alltså fortfarande i kraft

Rushdie knivhöggs då han skulle hålla en föreläsning på en scen vid Chautauqua-institutionen i New York. Han var inbjuden att tala om konstnärlig frihet.

Rushdie blev allvarligt skadad i attacken, men överlevde. Fatwan är alltså fortfarande i kraft och den påminner oss om vilken fara en konstnär som arbetar med ämnen som provocerar eller upprör kan utsätta sig för.

Men finns det en skillnad mellan den kränkthet som ligger bakom knivdådet och den så kallade lättkränkthet som ofta ses som en del av kulturen på sociala medier?

Eller, kan man jämföra en fatwa som utfärdats av Irans andlige ledare med ett hot som formulerats av en anonym twitterkrigare?

Vad handlar boken om?

Boken Satansverserna börjar med ett störtdyk från 10 000 meters höjd ner i Engelska kanalen. Sikhiska terrorister har detonerat en bomb på ett flyg mellan Mumbai och London.

De enda som överlever kraschen är Gibril och Saladin, två indiska skådespelare som bor i England. När de kravlat upp på stranden är de som pånyttfödda, Gibril som ärkeängeln Gabriel och Saladin som djävulen.

Mielenosoittajia, jotka pitelevät banderollia.
Bild: Yle kuvanauha

Titeln Satansverserna refererar till en gammal teologisk fråga om några verser i Koranen där djävulen lurat Muhammed att tillbe tre andra gudinnor. Men verserna är omstridda.

Rushdie återberättar verserna men kallar profeten för Mahound och de prostituerade i berättelsen får både namn och karaktär efter profeten Muhammeds hustrur.

Men det värsta är, säger man i BBC podcasten Fatwa, att även om huvudpersonen heter Mahound så påminner han väldigt mycket om profeten Muhammed. Förutom det är han i boken en bedragare som istället för att sprida Allahs ord mottar uppenbarelser som passar hans egna behov.

Boken bannlystes och brändes i flera muslimska länder. Och i Iran fick boken en särskild betydelse.

Det var 1988, tio år efter att Irans högste andlige ledare ayatollah Khomeini kom till makten genom revolutionen. Men inget hade blivit som han hade utlovat, kontroverserna rasade för fullt.

Khomeini skapade en ledarroll för den muslimska världen åt sig själv

Boken Satansverserna kom nästan som på beställning: nu skulle man fördöma författaren och bannlysa boken. Så ville man visa att det var det iranska folket som försvarade världens muslimer.

Khomeini skapade en ledarroll för den muslimska världen åt sig själv.

I The New Yorker läser jag en intressant kolumn av journalisten Robin Wright som skriver att ayatolla Khomeini aldrig läste Rushdies bok Satansverserna, att hans son Ahmed berättade det för henne i Teheran, i början av nittiotalet.

Fatwan var bara ett politiskt drag för att utnyttja det bubblande raseri som fanns i länder som Pakistan och Indien över en fiktiv drömsekvens som involverade profeten Muhammed.

I Hufvudstadsbladet skriver ledarskribenten Torsten Fagerholm att vi måste komma ihåg att det inte bara var ayatollan som fördömde boken utan också påven i Rom, ärkebiskopen av Canterbury och Israels överrabbin.

Att vara kränkt över innehåll man inte läst är heller inget ovanligt i dagens medieverklighet.

Khomeinis fatwa har en evig verkan

För Rushdie personligen innebar fatwan att han i nästan tio år fick leva under jorden, med ständigt livvaktsskydd och han visade sig endast offentligt vid ett fåtal tillfällen.

Salman Rushdie.
Bildtext Salman Rushdie har varit mentor åt en hel generation blivande författare och har i det stora hela format den postkoloniala litteraturen i Indien.
Bild: ullstein bild / AOP

På hösten 1998 meddelade Iran att man inte längre hade för avsikt att verkställa fatwan. Några år därefter flyttade Salman Rushdie till New York där han fortfarande är bosatt.

För sex år sedan höjdes belöningen för den som mördar Rushdie till fyra miljoner euro

Men senare på 2000-talet meddelade en halvstatlig religiös organisation att dödsdomen skulle stå fast. För sex år sedan höjdes belöningen för den som mördar Rushdie till fyra miljoner euro.

Fatwan som Ayatolla Khomeini utfärdade har ändå en verkan som tycks evig. Den giftiga pil som Khomeini skickade iväg för över 30 år sedan har nu träffat sitt offer.

När en brittisk journalist frågade Rushdie hur han reagerade på hotet svarade han att han önskade att han hade skrivit en mer kritisk bok.

Starkt polariserat världsläge

För den globala konflikt som tog vid efter det kalla kriget, och i förlängningen den postmoderna världens oförutsägbara svärm av konflikter, fick fatwakrisen stå som värd.

Det var i ett starkt polariserat världsläge som kontroverserna kring Satansverserna uppstod. Allt kulminerade i terrorattackerna den 11 september 2001 och fick sedan sin följd i krigen i Irak och Afghanistan.

Den sekulariserade västvärlden har ställts mot en strikt tolkning av islam och ibland även mot muslimer som folkgrupp.

Många ser i dag islamofobin som vår tids tongivande rasism. Satansverserna blev en urtyp för ett starkt polariserat världsläge som kulminerade.

Danska karikatyrtecknare attackerades i hemmet, redaktionen på satirtidningen Charlie Hebdo närmast utplånades.

Minns ni den nederländske filmskaparen Theo van Gogh som mördades på öppen gata? Eller den franske läraren Samuel Paty som blev halshuggen?

Mielenosoittajia käsissään Je suis Charlie -kylttejä.
Bild: Eddy Lemaistre / EPA

För att inte tala om konstnären Lars Vilks rondellhundar som väckte massiva protester världen över. Vilks tvingades leva med personskydd dygnet runt tills hans tragiska död i en bilolycka för snart ett år sedan.

Men vi har själva skapat en fruktansvärd folkdomstol som bor på internet och heter cancelkultur

Slutsatsen, att det finns intoleranta religiösa fanatiker å ena sidan, och å andra sidan toleranta medborgare i demokratiska stater, känns helt för enkel.

Till exempel har vi har själva skapat en fruktansvärd folkdomstol som bor på internet och heter cancelkultur.

I grundreaktionerna finns en kränkthet som är besläktad med hur vissa personer upplevde Satansverserna.

Olika sätt att se på yttrandefrihet

Sätten som yttrandefriheten försvaras på kan ta oväntade uttryck.

Att håna Koranen och det hat som det kan framkalla har vi sett bland annat helt nyligen i och med Rasmus Paludans baconlindade koranbränningar som ledde till upplopp på flera håll i Sverige.

Och i samma veva som Rushdie knivhöggs fördömde Harry Potter-författaren J K Rowling attacken på twitter. Då blev hon dödshotad.

Knepigt jag vet, det är lätt att förminska det hotet i jämförelse med ayatollans.

Men likheter finns. Går vi med på att hon blir uthängd på grund av sina åsikter i genusfrågor, samtidigt som vi inte tycker om att hänga ut någon på grund av att religiösa känslor kränks?

Vad jag undrar är: när blir någon en representant för yttrandefrihet?

Om man vill försvara yttrandefriheten så måste man vara redo att försvara allas rätt till yttrandefrihet – inte bara yttrandefriheten för dem som har samma åsikt som man själv, eller en åsikt som man kan acceptera.

När han lindar in Koranen i bacon, bränner upp den och skriker och spottar på folk använder han demokratin och sin rätt till yttrandefrihet för att driva framåt sin linje att muslimer inte hör hemma här

Man ska kunna försvara yttrandefriheten också för dem som har åsikter som man tycker är motbjudande, felaktiga eller chockerande.

Det betyder ändå inte att man skulle vara tvungen att försvara yttranden som är ett uttryck för, eller leder till våld.

Paludan använder sin yttrandefrihet, men det gör honom ändå inte till dess kämpe. Tvärtom gör han vad han kan för att muslimer i Norden skall sättas på plats, eller flytta bort. Han bryr sig inte om deras rättigheter.

Skillnad mellan att kränka och problematisera

Jag tolkar det som att Rushdies syfte inte var att kritisera islam men att tänka kritiskt kring fundamentalism. Och visst, Paludan har rätt att yttra sig, men han väljer att kränka människors tro, för att komma åt något i religiöst, fundamentalistiskt maktutövande som enligt honom är problematiskt.

En man i en skottsäker väst som håller i en koran.
Bildtext Den högerradikala politikern Rasmus Paludan skapade tumult på olika håll i Sverige under våren då han lindade in Koranen i bacon och brände den.
Bild: Pelle T Nilsson / AOP

Yttrandefriheten är en grundbult i ett demokratiskt samhälle.

Att censurera eller cancellera sådant man inte tycker om betyder väl att inte i grunden ha tillit till att rätten att yttra sig fritt faktiskt kan leda till att destruktiva åsikter krymper när de bemöts med bättre motargument i samhällsdebatten.

Paludans hotande och hatande är inte fysiskt utan ideologiskt.

När han lindar in Koranen i bacon, bränner upp den och skriker och spottar på folk använder han demokratin och sin rätt till yttrandefrihet för att driva framåt sin linje att muslimer inte hör hemma här.

Det rätta sättet är att bemöta hans ord, inte hota honom eller frånta honom hans rätt att tala.

Salmans Rushdie igen uttrycker komplicerade känslor och erfarenheter och problematiserar samtidigt det som är heligt och landar i ett öppnare samhälle där människans uppgift blir att inte bete sig som en arg och kränkt ayatolla eller dansk högerextremist, också om något som sagts gör en rasande.

Kanske känns det ofta som att det inte går att diskutera med sin absoluta meningsmotståndare, men om man tror på demokrati, yttrandefrihet och ett öppet samhälle så har man inga andra val än att lyssna och bemöta det man hör.

Mer om ämnet på Yle Arenan