Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Maria Turtschaninoffs första vuxenroman är en vindlande och vidunderlig läsupplevelse om jorden vi ärvde

Författaren Maria Turtschaninoff.
Bildtext Maria Turtschaninoffs roman "Arvejord" är en mångskiktad berättelse som spänner över 350 år av liv på Nevabacka.
Bild: Veikko Somerpuro

Arvejord är en hyllning till förfäderna, till jorden vi ärvde och naturens alla väsen. Men också en varning om hur bräcklig naturen är, och en vädjan om att ta ansvar och att bära arvet vidare till kommande släkten.

Sist och slutligen är allting till låns, traditionerna, naturen, den här gården. Det förpliktar. Jag tar hand om allt så som man bör, så att världen blir bättre, säger greve Henrik Creutz där han sitter i salen på herrgården Malmgård med ett antal porträtt av sina förfäder på väggarna.

Fotot på Henrik Creutz ingår i fotografen Jaakko Heikkiläs bok Vaurauden filosofia samt i utställningen "Förmögenhetsfilosofi – Porträtt på finländsk förmögenhet" som visas på Nationalmuseet i Helsingfors som bäst.

Jag kommer att tänka på Henrik Creutz, den gård och det arv han förvaltar när jag läser Maria Turtschaninoffs nya roman Arvejord.

I Arvejord anländer en kvinna/berättarjaget till ett hus i den österbottniska skogen, en gård som hon fått i arv av sin nyligen avlidna mor.

att äta upp den sista lingonsylten ens mamma kokat / det är då man inte längre är någons dotter

― ur Arvejord

Här på Nevabacka finns inga porträtt i olja på släktingar från sekler tillbaka, men här finns ett mangelbräde med årtalet 1683 skrivet med sneda siffror, en handborr med ett skaft av horn, lakan med mormoderns monogram, en ryggsäck från kriget hänger på en krok, och i farstun står moderns gamla gummistövlar.

Kvinnan har inte samma koppling till gården som modern hade, samtidigt drivs hon av en vilja att förstå varför just denna plats var så viktig och betydelsefull för modern.

Hon vill knyta an till platsen, bo in sig i landskapet:

"Trådar sträcker sig åt alla håll

rötter jag aldrig blev varse då du var med

du stod liksom i vägen

Men nu syns de tydligt, lysande klara

nu, då jag är äldst

och är den som ska fortsätta

hålla i trådarna

tills nästa generation tar över"

En mustig och mäktig berättelse

Rötterna söker sig ner i jorden och trådarna letar sig bakåt i tiden ända till 1600-talet då en soldat från den västra rikshalvan blivit lovad ett torp i österled som belöning för trogen tjänst.

På en höjd i ett sankt område med många mossar bygger så Matts Nevabacka sig ett torp, svedjar sig en åker och bygger rösen runtomkring.

Och det är med historien om soldaten Matts som berättelsen om Nevabacka får sin början – en vindlande rik, mustig och mäktig berättelse som slingrar sig genom sekler, som skildrar människors fröjder och förluster, vederkvickelser och vedermödor, sorger och saknader.

Tidevarv kommer och tidevarv försvinner medan släkten följer släktens gång och nya röster ansluter till den kör av röster som lever och verkar på Nevabacka.

Genom att snäva in perspektivet och avgränsa berättelsen till gården Nevabacka med omgivning kan Turtschaninoff verkligen gräva där hon står och med en arkeologs och etnologs nyfikna blick nogsamt granska minsta lilla rörelse och skiftning i de historiska lagren.

Livet på gården påverkas av såväl Stora ofreden och missväxtåren som den stora emigrationen till Amerika, inbördeskriget och vinterkrigets utbrott – de större historiska händelserna griper in i folks vardagliga liv på mer eller mindre dramatiska sätt.

Under berättelsens gång får vi stifta bekantskap med ett myller av människor porträtterade med djup förståelse för människans strävsamhet och trägenhet alla prövningar och påfrestningar till trots.

Många av dessa möten är oförglömliga.

Vi får bl.a. lära känna kaplanen som gömmer sig för kosackerna i ett lönnpörte på mossen och mötet med naturen och skogens väsen förändrar honom i grunden, änkan Magdalena som kämpar för livhanken under år av missväxt, svält och farsoter, eller drängen Ant som älskar att kartlägga allt i sin näromgivning och som aldrig någonsin varit utanför socknen förrän han kallas in till fronten:

"Ant slöt ögonen. Nu åkte de över kartans gräns, där bortom fanns bara monster och odjur, ett enormt vitt fält som omgärdade hans lilla, noga ritade värld. Vem visste om det ens såg ut som hemma, när man kom över kartans kant. Om människorna såg ut som han var van. Om de lät som han var van. Om de alls kunde förstå honom."

Omslaget till Maria Turtschaninoffs roman "Arvejord".
Bild: Förlaget M

Något beständigt i en värld i förändring

Till sin uppbyggnad påminner Maria Turtschaninoffs roman Arvejord om Karin Erlandsson episodroman Hem (2021) där vi får möta tio kvinnor som levt på olika ställen på Åland under olika tider – från stenåldern då de första människorna bosatte sig på öarna i den åländska skärgården fram till 2010-talets Mariehamn.

I Erlandssons roman finns en alldeles speciell sten som vandrar genom berättelserna – genom seklerna, från hand till hand.

Stenen är konkret – man kan leka med den, man kan slänga bort den och man kan vårda den ömt – men stenen med den runda cirkeln är givetvis också laddad med symbolik.

Som ett löfte, som en talisman, som en besvärjelse, som ett tecken på samhörighet och sammanhållning, som ett uttryck för det som består när allt annat brister och faller samman.

Eller som en bild av det hål och den tomhet som uppstår när någon är frånvarande eller försvinner spårlöst.

I Maria Turtschaninoffs Arvejord finns också vissa element som går igen i de olika berättelserna, som ett tecken på det beständiga i en värld som förändras – som den anspråkslösa men sällsynta lilla gula blomman som växer intill mossen, eller som handborren med ett skaft av skogsrenshorn – som en hälsning från en utrotningshotad djurart och den som i tiderna tillverkade borren.

För att inte tala om Vittermåsa, mossen som ligger på Nevabackas ägor och som återkommer i var och varannan berättelse. Jag återkommer strax till mossen och vilken betydelse den har i berättelsen.

Myter och folkminnen

Sedan den litterära debuten år 2007 med ungdomsromanen De ännu inte valda har Maria Turtschaninoff primärt skrivit fantasyböcker för unga vuxna. Hennes böcker utspelar sig i olika fantasivärldar och tar ofta fasta på unga kvinnors vilja och möjligheter att ta plats, utbilda sig och leva ett fritt och självständigt liv.

Arvejord är Turtschaninoffs första roman skriven för en vuxen läsekrets, men också här finns flera element och teman som man känner igen från hennes tidigare böcker – inte minst olika former av myter och legender, folktro, folklore och folkminnen som författaren använder sig av på ett kreativt och ofta nyskapande sätt.

Människorna på Nevabacka lever sida vid sida med skogsfolket – i ett slags vördnad och respekt:

"I skogen bodde annat folk än djur och fåglar. Folket i bygden höll sig väl med dem eller höll sig undan från dem, allt efter vad stund och sed påbjöd. Ibland offrade man något till dem, i smyg, för det var emot kyrkans lära. Men ibland fanns det helt enkelt ingen annan att vända sig till för att få hjälp med att fördriva någon sjukdom eller förhindra svält eller hungersnöd."

I Arvejord skildrar Turtschaninoff hur folket på Nevabacka försöker balansera mellan gammal folktro och kyrkans lära – man bär med sig gammalt skrock och vidskepelse och offrar till skogsfolket samtidigt som man sjunger psalmer och ber till högre makter för goda skördar.

Folktron krockar ofta med bibelns ord – inte minst beträffande synen på naturen där kyrkan under lång tid placerat människan i centrum och framhållit människan som rättmätig och enväldig härskare över djur och natur. En antropocentrisk syn där naturen står i människans tjänst.

Bandet mellan naturen, skogsfolket, naturens väsen och Nevabackaborna går långt tillbaka i tiden och är ytterst konkret och starkt.

Förutom att naturen är en visthusbod, ett apotek och ett byggförråd är naturen också ett skydd, ett gömställe och en tillflyktsort, en lekplats, en själasörjare och ett andningshål.

Naturen ger, men naturen kan också ta om man inte visar den tillbörlig respekt – om man utnyttjar, skändar, skövlar, förgiftar och misshandlar den.

Författaren Maria Turtschaninoff.
Bildtext Maria Turtschaninoff har skrivit ett flertal böcker för unga vuxna, nu är hon aktuell med sin första roman för en vuxen publik.
Bild: Veikko Somerpuro

Mossen som minne

I Maria Turtschaninoffs böcker har naturen alltid intagit en central plats och spelat en aktiv roll. Naturen finns inte där enbart som fond eller som en spegel eller katalysator för människans inre själslandskap utan är agent i egen rätt.

I Arvejord är naturen ständigt närvarande, och människan är beroende av naturen på många olika sätt – från att kunna bygga sig ett hem till att föda familjen.

Människan lever av jorden och är totalt avhängig av den – därför måste människan också visa naturen tillbörlig respekt och värna om den.

På Nevabackas ägor finns en sank mosse som människorna på gården under olika tider velat utnyttja – som att dika och skapa bördig åkermark – men mossen, Vittermåsa, har en egen vilja och skyddas av ett naturväsen som under seklernas gång lyckats freda mossen från människans intrång.

Vittermåsa växer till en symbol för naturen som helhet, Moder Jord, och människans och naturens nära och intima samband, men också till en symbol för såväl människans som markens minne.

Mossen kan också ses som en symbol för tidens gång där lager läggs på lager – mossen minns och bevarar allt i sitt sköte.

Intressant nog tar den finska författaren Jenni Räinä också fasta på just mossen som naturens och mänsklighetens minne i den nyutkomna romanen Suo muistaa.

I Suo muistaa ärver huvudpersonen Juho en bit mark, skog och en mosse i en avfolkningsbygd i norra Finland. Juho köper en nerlagd skola i trakten och grundar ett ekokollektiv.

En del av medlemmarna i kollektivet känner ångest inför klimatförändringen, men för Juho är den ett bränsle - han vill påverka, agera och skapa en ny värld med de allt mer begränsade resurser vi har till vårt förfogande.

En av Juhos drömmar är att kunna återställa de dikade mossarna i sin nya hemtrakt och göra dem till levande kolsänkor igen. Och likt Väinö Linnas torpare Jussi Koskela greppar han gräftan – inte för att gräva diken, utan för att täppa igen dem. För att hela de sår människan tillfogat naturen.

En vidunderlig läsupplevelse

Såväl Jenni Räinä som Maria Turtschaninoff skriver ekofiktion som verkligen griper tag i en och visar på den komplexa relationen mellan människa och natur. En relation som verkligen inte alltid präglas av jämlikhet eller respekt.

Maria Turtschaninoffs mångskiktade och -skiftande berättelse Arvejord är ett slags hyllning till förfäderna, till alla dem som gått före oss, till jorden vi ärvde och naturens alla väsen.

Samtidigt är det en varning om hur skör och bräcklig naturen och jorden är, och en vädjan om att ta ansvar och att bära arvet, arvejorden, vidare till kommande släktled.

Maria Turtschaninoffs roman är en vidunderlig läsupplevelse, starkt berörande, sinnrik och sinnlig.

I Kulturpodden firar vi Finska naturens dag 27.8 och talar bl.a. om Maria Turtschaninoffs roman Arvejord: