Bokrecension: "Allt föll, ljudlöst och sakta" – Peter Sandström skriver om livets föränderlighet och förgänglighet i ny roman där mycket känns bekant

Många centrala personer och platser går igen i Peter Sandströms böcker, så också i "Den stora blondinens sista sommar". Det känns tryggt att slå sig ner i bilen, även om författaren kör i gamla hjulspår.

"(J)ag var öppen framtill, som om min bröstkorg varit en oknäppt jacka utan förmåga att skydda mig mot vinden och kylan. Det drar kring hjärtat, tänkte jag. Mitt hjärta kan få förkylning."

Berättarjaget i Peter Sandströms nya roman Den stora blondinens sista sommar minns sitt livs stora kärlek, Limone - ett vidöppet sår som smärtar närmare fyrtio år efter att förhållandet tog slut.

Ja, eller förhållande är kanske att ta i. I ärlighetens namn verkar det som om berättarjaget och Limone bara dansade en vinter och att Limone drog vidare medan jaget satt klistrad vid telefonen övertygad om att man bara kan uppleva äkta kärlek en gång i livet.

Jaget i Peter Sandströms texter rör sig ofta i minnets utmarker där jaget vandrar omkring som på en loppmarknad, vrider och vänder på kantstötta ting, gulnade fotografier och avdankade klädesplagg.

I Den stora blondinens sista sommar blir minnesarbetet rent konkret när jaget reser till barndomshemmet i Österbotten för att tömma huset på allt från blombord och böcker till krukor och konjakskupor.

Alla möbler, föremål och ting bär på en historia - men "(n)är en människa dör / förlorar tingen sin gravitationspunkt. // De befinner sig på drift", som Ulrika Nielsen skriver i diktessän Tingen som utkom i våras.

Ljuden hade tystnat, dofterna avdunstat, till och med ljuset var ett annat i ett hus som bara var väggar och tak, ett lager för möbler och föremål som ingen längre använde.

ur Den stora blondinens sista sommar

Tomma rum ekar av minnen

När jaget sitter där på gräsmatten mitt bland alla saker som förlorat fotfästet i tillvaron tappar han också grepp om tiden:

"Det var som om min tid här hade flutit ihop och stöpts om till en enda helhet, oöverskådlig och svår att greppa."

Med ens slungas jaget fyra decennier tillbaka i tiden, och fram träder en tillbakadragen yngling som allra helst låg på sin kammare och läste poesi eller satt i tv-soffan och såg på "Dallas" med mamma medan klasskamraterna hängde på Källargrillen eller Esso.

Eftersom jaget är känt för att vara väl insatt i poesi och kunnig i engelska anlitas han av ett lokalt band för att skriva låttexter.

Den första texten får titeln "In the silence of the empty cage" - en titel som får bäring många år senare när jaget sitter i det tömda barndomshemmet och reflekterar över sitt liv, eller när den vuxna dottern Bonnie lämnar hemmet i Åbo för studier i Holland.

Tema med variation

När jag läser Den stora blondinens sista sommar drabbas jag gång på gång av déjà vu.

Personer från tidigare verk passerar revy, och då tänker jag framför allt på pappa trädgårdsmästare som präglats av tiden vid fronten, den varma och omtänksamma mamman som stökar runt i köket, och inte minst den alltid lika småirritera(n)de och tillknäppta systern.

Dottern Bonnie och sonen Neo har vi också stött på förut - i olika åldrar i ett flertal sammanhang.

Och så har vi en kvinna som gått förlorad, en kärlek som kvävts i sin linda, en komplicerad relation som ömmar över tid och rum.

Författarkollegan Henrik Jansson inte att förglömma - han finns alltid med på ett hörn.

Referenser till tidigare böcker och texter finns också där som en extra bonus för hard core-fans och, inte minst, kommande litteraturforskare som kan tänkas vilja analysera intertextualitet och undertexter i Peter Sandströms författarskap.

Rent geografiskt rör sig Peter Sandström oftast på axeln Åbo/Port Arthur och Österbotten/Nykarleby. I Den stora blondinens sista sommar utspelar sig en stor del av händelserna dock i Helsingfors under ett år i början av 1980-talet.

Man kan säga att Peter Sandström ständigt laborerar och experimenterar med en viss uppsättning ingredienser.

Basen finns där och så kan man variera grundberättelsen beroende på åt vilket håll man vill styra den, vilka aspekter man vill betona, vilken stämning man vill skapa eller vilka känslor man vill komma åt. Som att baka sockerkaka, eller kanske sand(ström)kaka, och välja krydda enligt tycke och smak.

Det finns en viss trygghet i att ta sig an en ny bok av Peter Sandström - man vet mer eller mindre vad man får, och spänningen ligger i första hand i att se hur författaren lyckas beskriva jagets relation till mamman/hustrun/älskarinnan/exet/ systern/dottern den här gången, eller vilken roll barndomens och ungdomens upptäckter och upptåg kommer att spela.

Samtidigt kan jag som kritiker känna att jag upprepar mig, på samma sätt som författaren till en viss del upprepar sig och komponerar sitt återkommande tema med variationer.

Livets föränderlighet och förgänglighet

Det sägs ofta att vissa författare alltid skriver samma bok, att en del författare har en urberättelse, ett grundtema, som de ständigt återkommer till.

För Peter Sandströms del stämmer det helt och fullt - berättelserna kretsar i hög grad kring kärlekens komplicerade anatomi och själsegenheter så som den tar sig uttryck i relationen mellan man och kvinna, mellan förälder och barn.

Ett annat centralt tema är uppväxten i en österbottnisk småstad (läs Nykarleby), tidens gång och den ständiga återkomsten till ett slags förlustens landskap. Livets föränderlighet och förgänglighet.

I centrum för berättelserna har vi en lätt vemodig, ängslig och melankolisk man som bär tydliga yttre likheter med författaren själv, ett slags alter ego, en fiktionaliserad "Peter Sandström".

Berättarjaget betraktar sin omgivning lite från sidan om, känner sig ständigt lite utanför och inte helt i synk med tillvaron. Det är alltid något som skaver - ofta är det en gammaldags och schablonmässig mansroll eller en auktoritär, sträng och allvetande fadersroll som jaget har svårt att känna igen sig i eller bekväm med.

Så också i den nu aktuella romanen Den stora blondinens sista sommar.

Sommaren 1983 jobbar berättarjaget som fönstertvättare tillsammans med en äldre man som heter Virtanen. En dag konstaterar Virtanen att jaget luktar sorg.

Sorg är också den mollstämda grundton som ljuder genom hela berättelsen - den övergivnes och översiggivnes sorg, men också sorgen över den barndomstid som flytt och de vuxna barnens flykt ur boet, samt sorgen över att tvingas ta farväl av ett älskat barndomshem.

Peter Sandström må köra i gamla hjulspår, men eftersom han är en hejare på att ratta bilen hänger man mer än gärna med på en åktur.