Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Kids Cup – smart, varmt och starkt om unga fotbollsdrömmar

Ett gäng unga fotbollstjejer håller om varandra innan en match.
Bildtext Vi är starka vi är bäst, vi är de som kämpar mest? Line Hatlands Kids Cup följer fem lag från fem olika länder. Norska Anna (fjärde från vänster) är en av dokumentärens huudpersoner.
Bild: © Eirik Linder Aspelund / Calias Photo

Fem fjortonåringar från fem olika länder landar i Norge för att delta i världens största fotbollsturnering för juniorer. Hur mycket står egentligen på spel för de unga spelarna?

Varje år anländer 30.000 förhoppningsfulla tonåringar från 50 olika länder till Oslo för att spela fotboll. Under en veckas tid möts lagen i olika konstellationer tills endast de bästa återstår.

Gruppen besvikna förlorare blir allt större i samma takt som vinnarnas leenden blir allt stramare - ju längre man avancerar, desto hårdare blir trycket.

Line Hatlands fina dokumentär Bortebane (Kids Cup / Nuoruus pelissä) handlar ändå inte i första hand om att studera spelets natur utan om att lyfta fram de olika förutsättningar och förväntningar som den enskilda spelaren packat ner i fotbollsbagen.

Och att indirekt ställa frågan om vem som skött packandet - tonåringen eller en (över)ivrig förälder?

Fem på nya äventyr

Det är en underbart färgstark skara spelare som Line Hatland valt att lägga fokus på. Fem spelare från helt olika världar.

Norska Anna tränar stenhårt under pappas ledning eftersom han råkar vara lagets tränare. Medan hon springer för livet i ur och skur försöker han balansera mellan att pressa och att stressa.

Från Brasilien anländer en kille som oroar sig för att han skall tvingas slita avbytarbänken och därmed göra sin fotbollstokiga farsa besviken.

Ett gäng killar tränar fotboll.
Bildtext Orka, orka! Laget från Brasilien tränar - men alla kommer inte at få lika mycket speltid. Och hur tacklar man den biten om man är fjorton och känner pressen hemifrån?
Bild: © Eirik Linder Aspelund / Calias Photo

Lite motsvarande stress känner den amerikanska fjortonåring vars invandrarfar ständigt mal på om vikten av att träna mera för att avancera.

Det blir liksom inga universitetsstipendier för den förortsgrabb som förlorar.

Om de tre ovannämnda spelarna sporras och sparras av hängivna fotbollsfarsor så drivs de återstående två av mammor som betonar högre mål än den personliga segern.

Det palestinska laget spelar för att hedra Palestina och tjejen vi följer får mellan matcherna samtal från sin mamma som rapporterar om de senaste våldsamheterna i hemkvarteret.

Ett gäng fotbollstjejer sträcker upp händerna i luften i en glädjegest.
Bildtext Händerna upp i luften. Det palestinska tjejerna spelar inte bara för sig själva utan också för Palestina.
Bild: © Eirik Linder Aspelund / Calias Photo

Det kinesiska tjejlagets lagkapten peppas i sin tur av en mamma som pratar om den bortgångna pappan och vikten av att vara ett föredöme för andra genom att hålla känslorna i styr.

Det gäller att vara stark, stoisk och stolt - vare sig man vinner eller förlorar.

Fint tonfall

Det finns mängder av dokumentära och fiktiva skildringar som spelar med den inbyggda dramaturgin i en match.

Som leker med underdog-perspektiv (Jag är Zlatan), psykisk ohälsa (Tigrar) och/eller omänskligt krävande föräldrar och/eller tränare.

En fotbollsspelare fotad bakifrån står med armarna utsträckta framför en läktare där det står AJAX.
Bildtext Världen är min. Men alla kan inte vara Zlatan. Bild ur fiktionsfilmen "Jag är Zlatan", 2021.
Bild: Mark de Blok

Filmer som hämtar energi ur olika träningsmontage och den intensitet som kan uppstå inom ett lag.

Men i likhet med Guðjón Ragnarssons isländska basketdokumentär Behåll bollen, flickor (2021) lyckas Line Hatlands Kids Cup lyfta fram nya nyanser.

Inte bara genom att fokusera på olika förutsättningar och mål hos de unga spelarna utan genom att låta helheten landa i den glädje som tar vid när matcherna är över.

Glädjen över att få vara på resa, hänga med kompisar, äta glass i en nöjespark, utbyta blyga blickar med dendär söta tjejen eller killen från detdär landet vars språk man inte behärskar.

Ju längre tiden går desto bredare blir mitt leende. För att dessa fjortonåringar åtminstone under denna vecka tillåts vara mera barn än vuxna, ingå i ett sammanhang och visa sina känslor.

Tillåts gråta av besvikelse, skratta av lycka och sparka i marken av ilska.

Alla återvänder inte till en likadan vardag, men under några dagar delar de samma dröm.

Tre glada flickor sitter lutade över en mobiltelefon.
Bildtext Tre glada flickor i en ring. I ett välfungerande lag bär man varandra genom både vinster och förluster.
Bild: © Eirik Linder Aspelund / Calias Photo