I filmen Ali & Ava gör regissören Clio Barnard socialrealistisk musikal om kärlek i en fattig del av England
Den brittiska regissören Clio Barnard har gjort avtryck med filmer som "The Arbor" och "The selfish giant" – tunga berättelser om våld och utanförskap i ett fattig engelsk stad. Nu är hon tillbaka med det betydligt soligare kärleksdramat "Ali & Ava".
Regnet forsar ner över asfalten när fyrabarnsmamman Ava kliver in i den före detta dj:n Alis slitna kombi. Hon är elevassistent och han är en omtänksam hyresvärd, och de möts i sin omsorg för Sofia, en liten flicka som kämpar i skolan. Men snart utvecklas deras trevande vänskap till något annat – med alla komplikationer som det kan medföra, när man står mitt i livet.
Berättelsen om Ali och Ava utspelar sig i Bradford, en mellanstor stad i norra England som ofta skildras i dystra färger, med stora ekonomiska och sociala problem. Men för regissören Clio Barnard, som växte upp strax utanför Bradford, är staden mycket mer än bara elände.
– Jag fick min första kyss i Bradford, jag var på skridskobanan och en pojke svepte iväg med mig till en liten korridor bakom dj-båset. Han kysste mig och sedan åkte han vidare med sina skridskor. Så jag antar att någonstans i mig så kopplar jag ihop staden med musik och romantik, säger hon när vi möts på National Film Theatre i London under den årliga filmfestivalen.
Glädje som motståndshandling
Musik har som sagt en framskjuten plats i Ali & Ava, som Clio Barnard gärna beskriver som en socialrealistisk musikal. Ali, som spelas av Adeel Akhtar, älskar dansmusik, medan Claire Rushbrookes Ava har helt andra preferenser. När hon – under den där första bilresan – förklarar att hon gillar country, säger han med spelat allvar "det var droppen, nu får jag slänga ut dig". Senare i filmen dansar de tillsammans i Avas vardagsrum, men med olika musik i hörlurarna.
– Musik spelar en stor roll när man blir förälskad, och jag ville göra en glädjefylld film. Adeel tipsade mig om en skiva med titeln Glädje som motståndshandling och det är vad Ali och Ava är för mig, säger Clio Barnard.
En av inspirationskällorna till "Ali & Ava" är, kanske lite förvånande, 1940-talsklassikern Brief encounter, där två personer möts varje torsdag på en tågstation. De är gifta, men inte med varandra, och genom en serie korta möten får vi följa deras kärlekshistoria. Clio Barnard beskriver filmen som "en djuplodande berättelse om tid och om kärlek".
– Jag älskar hur Brief encounter, också för hur den är uppbyggd – det var den som gav mig idén att Ali & Ava skulle utspela sig under en månad. De träffas under en kort tid och sätter igång en förändring hos varandra, säger hon.
En annan sida av Bradford
Ali & Ava är inte Barnards första film om Bradford. Hennes debutfilm The Arbor skildrade dramatikern Andrea Dunbars korta liv i stadens nedgångna hyreslängor. I uppföljaren The selfish giant berättade hon om två unga pojkar som riskerar livet för att tjäna pengar på stulna kopparledningar. Men i arbetet med båda filmerna har hon träffat människor som väckte lusten att skildra ett annat Bradford.
– Jag har mött en massa människor som är snälla och stöttande mot varandra, och det är viktigt att vi lyfter fram dem. Det är inte deras ansvar att ta hand om samhällets utsatta, men de gör det ändå.
I det polariserade Storbritannien är hennes filmer självklart politiska, och hon jämförs ofta med Ken Loach och andra diskbänksrealister på vänsterkanten. Men Clio Barnard hoppas att Ali & Ava ska få publiken att se bortom politikens skådespel och i stället uppskatta vanliga människors godhet.
– Vi har sett så mycket splittring, politiker som medvetet sår split för att få mer makt, och det har gjort mig och många som jag känner illamående. Därför känns det nästan radikalt att visa att upp vilken kraft vi har som kollektiv när vi utövar medkänsla och snällhet. Det är viktigt att vi får se det på vita duken.
Möjligheter till gemenskap
Kanske kan Ali & Ava hjälpa oss att våga se vad som förenar oss som människor, snarare än vad som skiljer oss åt, hoppas Clio Barnard.
– Just nu är människor rädda, och det är inte konstigt, allting känns så osäkert. Och det är en rädsla som är lätt att exploatera. Då är det bra att ta ett djupt andetag och se vad vi har som binder oss samman. Jag hoppas att filmen får publiken att upptäcka möjligheterna till gemenskap, inte bara för Ali och Ava – utan för oss alla.
