Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Sebastian Nyberg åker snålskjuts på Enid Blyton i barnboken Adjutantens hemlighet

Författaren Sebastian Nyberg
Bildtext Författaren Sebastian Nyberg
Bild: Schildts & Söderströms / Vanessa Forstén

En barnbok med fyra barn och en hund i huvudrollen som löser en gåta i lantlig omgivning. Ringer det några klockor? Javisst! Enid Blytons Fem-böcker, så klart! Upp med handen alla som har läst dem. Nästan alla! Det ante mig.

Den brittiska författaren Enid Blyton skrev 21 Fem-böcker mellan 1942 och 1963. De var omåttligt populära och översattes till en mängd olika språk.

Du kan säkert hitta en bok i sommarstugan eller hemma hos dig, högst uppe i bokhyllan där dina gamla ungdomsböcker samlar damm och väntar tillsammans med dig på ett barnbarn som ska få den.

Pärmar på några av Enid Blytons Fem-böcker
Bildtext Bokpärmar på några av Blytons Fem-böcker

Fem-böckerna var alla skrivna enligt samma mönster. De utspelar sig på den brittiska landsbygden där barnen, som är kusiner, är på semester och hamnar i ett mysterium. Barnen hittar sedan allt som oftast hemliga gångar, stöter på skurkar och blir inspärrade. Men till sist finns alltid ett lyckligt slut och skurkarna finns på förlorarnas sida.

Solen var ett brinnande klot av vit eld på himlen. Sommarlovet hade gått sönder

― ur Adjutantens hemlighet

En pastisch

Varför berättar jag allt det här när jag ska recensera Sebastian Nybergs nya ungdomsroman Adjutantens hemlighet? Därför att Nybergs bok är en pastisch på Fem-böckerna, båda till innehållet och stilen.

Barnen heter Axel, Malin, Isabella och Benjamin i stället för Julian, Dick, Anne och George. Hunden heter Moses i stället för Tim och den brittiska landsbygdens Kirrin har bytts ut mot den finska landsbygdens Killinkoski. Men allt annat är sig likt. Så likt att ingenting tycks ha hänt eller ändrats mellan England på femtiotalet och Finland år 2022.

Barnen har förvisso mobiltelefoner och kollar adresser och färdvägar på Google maps, men Nyberg lyckas det oaktat med konststycket att boken känns som om det skulle ha skrivits i mitten av det förra århundradet.

Vinden tilltog i styrka och sökte sig in i skogen. Den piskade dem i ansiktet och skrek ilsket åt världen på sitt uråldriga språk

― ur Adjutantens hemlighet

Det är inget fel på pastischer om man inte hittar något eget, men om man gör en pastisch på någonting som har funnits tidigare skulle det förstås vara bra om det nya skulle kännas bättre, annorlunda eller åtminstone fräschare än originalet. Det är dock inte fallet med Nybergs bok.

Snarare tvärtom. Hans bok känns väldigt gammaldags. Karaktärerna är ganska grovt skissade och miljöerna är tecknade med likaså grova penseldrag. Lite som bokpärmen av Ludwig Sandbacka. Kan det bero på att Nyberg började sin författarbana som serietecknare?

Pärm på Sebastian Nybergs ungdomsroman Adjutantens hemlighet
Bildtext Ludwig Sandbackas omslag förstärker känslan av att boken är skriven på ett annat århundrade
Bild: Schildts & Söderströms

Nyberg själv skriver på sin webbplats att han "ville skriva en bok som var inspirerad av de klassiska Tintinäventyren." Men för att han skulle ha uppnått det borde han ha skrivit in riktiga typer som Kapten Haddock eller Dupond och Dupont. I stället använder han sig av stereotypier som känns igen ur Fem-böckerna.

"Vem var Hans Majestät?" frågade Benjamin. "Knasigt efternamn."

― ur Adjutantens hemlighet

Blyton modernare än Nyberg

Enid Blyton fick i tiden utstå en hel del kritik för till exempel könsrollerna och en aningslös samhällssyn i Fem-böckerna. Samma kunde jag också säga om Nybergs bok.

Förvisso är hans och de två familjernas värld som han tecknar inte bara frid och fröjd och det finns sådant som till exempel överskuldsättning med i berättelsen, men när problemen aldrig känns hotfulla har de inte heller några verkningar.

Och vad man än säger eller skriver om Enid Blyton så finns det i hennes Fem-böcker ändå George, en av de fem, som egentligen heter Georgina, en flicka som vill vara en pojke och klär sig som en pojke. Här känns Blyton mitt i allt betydligt modernare än Nyberg som inte har en sådan roll i sin repertoar.

Också hela historien känns på något sätt overklig. Jag vet att det hör till den här typen av barnlitteratur att barn gör eller upplever någonting som riktiga barn aldrig skulle göra eller uppleva. Men det måste ändå finnas ett uns av känslan att det kunde vara möjligt. Den känslan hade jag aldrig när jag läste boken.

Det finns också ologiskheter i själva berättelsen. Till exempel personer som dyker upp ur ingenstans utan en förklaring varför just de är där de är just då. Och tyvärr visste jag redan ungefär på sidan 80 av 250 hur det hela skulle sluta så luften for ut ur ballongen i ett tidigt skede.

Adjutantens hemlighet är Nybergs andra bok efter debuten som skedde förra året med ungdomsfantasyromanen Rigelstenen som togs emot väl av kritiken. Kanske borde han ha fortsatt i den genren?