Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Stämningsfull skildring av förgänglighet i bilderboken Alla mina sista

flera mindre illustrationer: ett foster i livmodern, ett större barn som gosar med en bebis, ett litet barn som tar sitt första steg och ett barn som sitter i skogen iklädd gul mössa.
Bildtext Sista stunden i mammas mage. Alla mina sista går från livets början till livets slut.
Bild: Schildts & Söderströms

Från sista stunden i mammas mage till det sista andetaget. Alla mina sista av Maija Hurme behandlar livets flyktiga karaktär i det stora och det lilla med stor ömhet och en underton av melankoli.

En människas uppväxt kantas av ett oändligt antal första. Det första andetaget och skriket från det nyfödda spädbarnet. Det första leendet, den första tanden, det första ordet, det första steget. Första skoldagen, första egna mobiltelefonen, första gången ensam hemma.

Vi firar barnets alla första och det fokuset speglar sig såväl i den uppsjö av “Mitt första år”-typen av böcker för föräldrarna att fylla i alla milstolpar, som i barnlitteraturen som innehåller otaliga exempel på titlar där olika första upplevelser står i fokus.

Bilderboken Alla mina sista tar avstamp i traditionen av första, men riktar strålkastaren mot det som oundvikligen alltid finns i dess anslutning: det sista.

Mikroperspektiv och stora samhälleliga frågor

Berättarjaget i Alla mina sista är ett barn i förskoleålder som samlar på allt som är sist. “Jag hittar mina sista i skogen, hemma, på stan. Jag har hört om dem av mina kompisar och av min mammas mormor, som jag kallar mumme.”

Inledningen fungerar som en inbjudan till jagets privata samlingsalbum, vilket också understryks av formatet, layouten och illustrationerna. Pärmarna pryds av små bilder som ser ut att ha klistrats fast med tejp av varierande ålder – en del har gulnat – och i boken kategoriseras de olika typerna av sista med en rubrik skriven på en bit målartejp.

en bilderboks pärmbild i kollagestil med flera små illustrationer. Boken har titeln "Alla mina sista".
Bild: Schildts & Söderströms

Återkommande i boken är den kollageartade stilen med flera mindre illustrationer som förstärker känslan av en intim blick in i en annan människas fotoalbum.

Samlingen av “sista” sträcker sig från livets början – “den sista stunden i mammas mage” – till det absolut sista: döden. Däremellan ryms ett helt människoliv betraktat genom stunder av sista; pirret man känner kvällen innan sin födelsedag, nervositeten innan man uppträder, det lilla gunget innan ett litet barn tar sitt första steg.

Den skildrar viktiga milstolpar ur barnets perspektiv – sista natten mellan mamma och pappa och sista gången man sitter i trädkojan innan man blir för stor – men lyfter också blicken från mikroperspektivet till större samhälleliga frågor: utarmningen av naturens mångfald och fattigdom.

Livet är flyktigt och förgängligt

Maija Hurme lyckas fint med att både förmedla stämning och bjuda in till samtal utan att boken blir överpedagogisk. Berättandet är minimalistiskt och består oftast av endast en mening, i en kortfattad och konstaterande stil – och det gäller också de stora ämnena: "Den sista slanten räcker till en burk mat till bästa kompisen." Den som läser boken tillsammans med ett barn som börjat ställa varför-frågor gör nog klokt i att förbereda sig på följdfrågor.

Där texten håller sig stramt, står istället illustrationerna för förmedlingen av känslor och stämningar, i en dämpad färgskala där grått, brunt och murriga toner i lila och gult dominerar.

Blandningen av mörka pennskisser och akvarellmålningar i kombination med den begränsade färgpaletten känns igen från andra verk som Hurme har illustrerat, som Plats på jorden (tillsammans med Lina Laurent, 2021) och Skuggorna (tillsammans med Anssi Hurme, 2018), som också nominerades till Finlandiapriset för barn- och ungdomslitteratur 2018.

en illustration av flera barn i balettutstyrsel som står bakom ett skynke, i nervös väntan på att en föreställning ska börja.
Bildtext Färgpaletten är begränsad.
Bild: Schildts & Söderströms

I samspelet mellan den knappa texten och illustrationernas känslorikedom öppnar boken upp för fri tolkning och diskussion på läsarens – barnets – villkor.

Helhetsintrycket blir en vacker och något melankolisk skildring av exakt hur förgängligt livet är – korven ruttnar, svamparna förmultnar i skogen, stjärnor slocknar – men också att livet finns i just de stunderna, de som är flyktiga och ofta hamnar i skuggan av allt som är först. Kvällens sista dans, den sista bullen som vi delar på och den sista gatlampan som slocknar innan en ny dag gryr.