Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov är död

Uppdaterad 31.08.2022 12:09.

Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste ledare mellan 1985 och 1991, har avlidit i en ålder av 91 år. Genom öppenhet, omstrukturering och demokratisering försökte han ge ny vitalitet åt det djupt krisande imperium han övertog.

Han förmådde ändå inte bemästra de krafter han släppte fram, och vid hans avgång föll statsbildningen sönder.

Michail Sergejevitj Gorbatjov föddes den 2 mars 1931 i Privolnoje i Stavropolområdet. Området ligger norr om Kaukasus och har blandad befolkning. Gorbatjovs far var ryss, modern ukrainska.

Hans barnaår och ungdom överskuggades av tvångskollektiviseringen och svälten, Stalins utrensningar (Gorbatjovs farfar skickades till Sibirien, hans morfar undgick med ett nödrop att avrättas), kriget och återuppbyggnaden.

Unge Gorbatjov var sedan barnsben förtrogen med lantbruksarbete. Som tonåring jobbade han som traktorförare och tilldelades Röda fanans arbetsorden – den yngste som någonsin fått utmärkelsen.

Han var också duktig i skolan och kunde 1950 inleda juridikstudier vid universitetet i Moskva. Där blev han medlem av kommunistpartiet, och där träffade han sin blivande fru Raisa Titorenko. De gifte sig 1953, och deras dotter Irina föddes fyra år senare.

Insikt om problemen

År 1955 avlade Gorbatjov examen och återvände till hemtrakten, där han tog tjänst i partiapparaten. Han fortsatte också att utbilda sig och blev 1966 agronom-ekonom.

Nu tog karriären fart på allvar – 1970 blev han förste sekreterare i Stavropolområdets partiorganisation, 1971 medlem i partiets centralkommitté, 1974 invald i Högsta Sovjet och 1978 centralkommitténs sekreterare med ansvar för jordbruksfrågor. År 1980 blev han fullvärdig medlem av politbyrån med ansvar för Sovjetunionens ekonomi.

Vid Konstantin Tjernenkos död den 10 mars 1985 utsågs den 54-årige Gorbatjov, politbyråns yngsta medlem, till partisekreterare och landets ledare. Det var först 1990 som han blev Sovjetunionens president – den förste och siste innehavaren av titeln.

Det var en mycket kris- och målmedveten Gorbatjov som tillträdde partisekreterarposten. Under sina år i maktens innersta krets hade han insett vilka ofantliga problem som systemet stod inför. Так дальше жить нельзя! (Tak dalsje zjit' nelzia!) "Så här kan vi inte längre leva!" förklarade han bistert. Hans strävan var att rädda systemet – definitivt inte att avskaffa det.

Michail Gorbatjov med svart hatt på huvudet.
Bildtext Gorbatjov fotograferad år 1985, året han blev Sovjetunionens ledare.
Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press

Glasnost och Gorbamani

Redan Jurij Andropov hade under sin korta tid vid makten 1982-84 försökt vända utvecklingen, genom krav på disciplin och effektivitet. Gorbatjov följde hans koncept, med tillsats av egna paroller vilkas ryska benämningar snart skulle bli kända världen över.

Det var glasnost, öppenhet: Diskussion och kritik skulle tillåtas och uppmuntras. Och det var perestrojka, omdaning: ekonomiska reformer inom socialismens ramar. Gorbatjov kom även att berika språket genom sitt binamn "mineralsekreteraren" – det var hans åtgärder mot alkoholen som kanske i förstone väckte mest uppmärksamhet i omvärlden.

Den nye partisekreterarens stil var något helt nytt för sovjetiska förhållanden. Han rörde sig ute bland folket, besökte fabriker och kolchoser, talade med människor och lyssnade till deras synpunkter. Hans karisma gick hem också i västvärlden, där "Gorbamani" blev en lika omisskännlig del av 1980-talets kultur som kasinoekonomi, axelvaddar och videospel.

På utrikespolitikens område strävade Gorbatjov efter avspänning och fredlig samexistens. Han insåg att Sovjetunionen inte hade resurser att befrämja marxismen-leninismens sak i hela världen, och att de astronomiska satsningarna på militärapparaten utarmade landet.

Nedrustning var den enda lösningen. Vid en rad möten med USA:s presidenter, först Ronald Reagan och sedan George Bush den äldre, förpassades kalla kriget till historien. Arsenalerna av kärnstridsspetsar och medeldistansraketer decimerades drastiskt.

Ronald Reagan och Mihail Gorbatsov skrattar och skakar hand.
Bildtext Det kalla kriget går mot sitt slut. Ronald Reagan och Michail Gorbatjov möts i Reykjavik 1986.
Bild: /All Over Press

Det var också ogörligt att i längden upprätthålla Sovjets kontroll över satellitstaterna i Östeuropa. Tillsammans med sin utrikesminister Eduard Sjevardnadze lät Gorbatjov förstå att den ökända Brezjnevdoktrinen var begraven. 1989 och 1990 blev de stora förändringarnas år.

De sovjetiska soldaterna lämnade Afghanistan, järnridån öppnades, Berlinmuren föll, i land efter land kollapsade de kommunistiska regimerna och ersattes av demokratiskt valda parlament, Tyskland återförenades. Det "gemensamma europeiska hem" som sovjetledaren – i december 1990 tilldelad Nobels fredspris – siat om såg ut att förverkligas.

NL:n presidentin Mihail Gorbatshovin virallinen valtiovierailu Suomeen 1989.
Bildtext Kulmen på "Gorbamanin" i Finland blev den höge gästens besök i oktober 1989, då han även meddelade att Sovjetunionen förbehållslöst erkände Finlands neutralitet- Här ses han tillsammans med sina värdar, statsminister Harri Holkeri och president Mauno Koivisto.
Bild: Kalle Kultala/Yle

Missnöjet, kuppen och kollapsen

Men vid det laget var Gorbatjovs ställning på hemmaplan redan vacklande. Den glasnost han uppmuntrat användes i allt högre grad till att ifrågasätta hans politik. Kritikerna ogillade reformarbetets långsamhet, de konservativa ville bevara kommunistpartiets maktställning.

Befolkningen knotade över den sjunkande levnadsstandarden. De etniska konflikter som sovjetstyret inte förmått förkväva fick näring av missnöjet. De baltiska republikerna, som redan under Brezjneveran gett prov på större öppenhet och framåtanda, och som Gorbatjov hade hoppats skulle bli perestrojkans mönstergossar, demonstrerade nu helt oblygt sin önskan att bli fria.

Gorbatjov fann sig ha släppt lös krafter han inte kunde kontrollera. Under sitt sista år vid makten försköts hans mål från ekonomiska reformer till behållande av den politiska stabiliteten. Liberala element i förvaltningen ersattes med mer konservativa, och i början av 1991 gjordes försök att med vapenmakt slå ner frihetssträvandena i Baltikum. Men missnöjet fortsatte jäsa bland såväl reformsinnade som bakåtsträvare.

Jeltsin fördömer kuppförsöket 1991

Statskuppen i Moskva påskyndade Sovjetunionens fall

Moskvakuppen kollapsade på bara tre dagar.

Sommaren 1991 kom den bisarra finalen. Den 19 augusti, dagen innan ett nytt unionsfördrag om ökad självständighet för delrepublikerna skulle undertecknas, tog en grupp konservativa regeringsmedlemmar makten i en kupp. Gorbatjov sattes i husarrest i sin villa på Krim.

Ganska snart visade det sig att de sammansvurna var uselt förberedda, och att de inte hade förutsett det folkliga motståndet som leddes av Gorbatjovs arge rival, republiken Rysslands president Boris Jeltsin. Kuppen blev ett fiasko, efter tre dygn var den över. Gorbatjov återvände till Moskva och presidentämbetet, men hans roll var överspelad.

Makten övergick till delrepublikerna, Sovjetunionen upplöstes, kommunistpartiet förbjöds. Den 25 december 1991 avgick Michail Gorbatjov som president.

Michail Gorbatjov står vid ett talarpodium och pratar.
Bildtext Gorbatjov håller sitt sista tal inför parlamentet i Sovjetunionen den 24 december 1991.
Bild: EPA-EFE/All Over Press

Den desillusionerade dammvakten

Till skillnad från mången annan avpolletterad statschef förblev Gorbatjov aktiv i årtionden framöver. Han grundade en egen stiftelse och en ekologisk lobbygrupp, Gröna korset. Han försökte – med ringa framgång – göra politisk comeback i spetsen för nygrundade partier. Han reste runt i världen och höll föreläsningar, han gav intervjuer där han skarpt kritiserade Jeltsin och Natos utvidgning.

Till det nya Rysslands starke man Vladimir Putin hade Gorbatjov en kluven inställning. Ömsom lovordade han Putins förmåga att skapa ordning och försvara landets intressen, ömsom oroade han sig för demokratin och yttrandefriheten under den forne KGB-agentens styre.

Vladimir Putin och Michail Gorbatjov sitter mitt emot varandra vid ett bord.
Bildtext Gorbatjov tillsammans med Vladimir Putin år 2000.
Bild: EPA-EFE/All Over Press

I både intervjuerna och hans egna memoarvolymer märktes Gorbatjovs djupa besvikelse över att inte ha förmått bevara Sovjetunionens enhet. För honom själv var det den stora tragedin, som inte uppvägdes av det faktum att uppgiften hade varit omöjlig (enligt de flesta experter). Likaså tröstades han föga av vetskapen att hans person hade betytt mycket för att upplösningen trots allt blev så fredlig.

Den bemärkte polsk-brittiske historikern Norman Davies har jämfört Gorbatjov med vakten vid en dammbyggnad. Han var den som såg att dammen höll på att brista, som vågade veva upp dammluckan och låta vattnet strömma ut – och därigenom förebygga en verklig storkatastrof.

Andra historiker har hänfört honom till den lilla skaran "tillbakadragandets hjältar" dit även Alexander Dubček och Nelson Mandela hör – statschefer, som i slutändan valde att dra sig tillbaka i stället för att hävda sin maktställning in i det sista.