Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Ulla-Lena Lundberg skriver en släktkrönika som det lyser och lågar om

Uppdaterad 24.09.2022 08:39.
Författaren Ulla-Lena Lundberg i Diktarhemmet i Borgå.
Bildtext Ulla-Lena Lundberg är aktuell med sin första roman på tio år.
Bild: Cata Portin

Det vilar en lekfullhet och en lätthet över "Lyser och lågar" som dock inte tar udden av de svåra och tunga teman som Ulla-Lena Lundberg tar fasta på i sin nya roman.

I romanen Marsipansoldaten (2001) skrev Ulla-Lena Lundberg om familjen Kummel, deras liv och öden under krigsåren 1939-44. I uppföljaren Is (2012) fick vi följa en av sönerna, prästen Petter Kummel, prästhustrun Mona och de två små döttrarnas liv på Kökar i slutet av 1940-talet.

Mona finns också med på ett hörn i Ulla-Lena Lundbergs nyutkomna roman Lyser och lågar – cirka tjugo år innan, som en liten tös vid mormoderns sjukbädd på Maria sjukhus i Helsingfors.

Romanerna Marsipansoldaten, Is och Lyser och lågar bildar ett slags trilogi där Ulla-Lena Lundberg utgår från sin egen släkthistoria och skildrar familjens öden under olika dramatiska skeenden – i Finlands likaväl som i släktens egen historia.

En vandring genom Finland

Lyser och lågar tar avstamp i Vasa brand den 3 augusti 1852 – en brand som förstörde 379 byggnader i staden och gjorde 3 000 personer hemlösa. Många blev också utan arbete och fick se sig om efter alternativa inkomstkällor.

En av dessa är pigan Bitt som drar söderut tillsammans med ett gäng andra Vöråtjejer för att pröva lyckan i Helsingfors. Flickorna har ingenting att förlora, hemma i Österbotten har de ingen framtid. De drivs av nyfikenhet och äventyrslust lika väl som av nöd och tvång.

Under vandringen från Vörå ner längs kusten får flickorna stifta bekantskap med de exotiska och främmande finnsocknarna. Med nyfiken och vaken topeliansk blick över landskapet förundras de över allt som vårt land har att erbjuda för den som är beredd att greppa räfsan för brödfödan.

Vid sidan om Topelius och hans skildringar av det finländska landskapet och folket kommer jag att tänka på Tommi Kinnunen och hans roman Ei kertonut katuvansa (2020) där vi också möter fem kvinnor på vandring – deras mödosamma färd går från ett norskt fångläger i Narvik ner genom ett nerbränt Lappland efter krigsslutet sommaren 1945.

I Kinnunens roman bär kvinnorna på tungt (mentalt) bagage – de har inget att förlora och knappast någonting att se fram emot heller förutom spott och spe, gliringar och glåpord.

Vöråflickorna möts för sin del än av missunnsam avoghet och ovälkommen närgångenhet, än av distanserad nyfikenhet och generös hjälpsamhet.

Där andra världskriget spelar en central roll i Tommi Kinnunens roman kommer Krimkriget 1853-56 att inta en stor plats i Ulla-Lena Lundbergs berättelse – framför allt i det första kapitlet som handlar om pigan Birgitta West från Vörå och korpralen Valentin Nyström från Sjundeå som möts i Helsingfors.

När romanens korpral Nyström beger sig ut i krig tillsammans med Finska gardet lutar sig Ulla-Lena Lundberg tillbaka på sin mormors morfars faktiska dagboksanteckningar från fronten.

Skildringen av de leriga marscherna och de långtråkiga lägervistelserna, sjukdomarna som grasserar och bristen på mat klibbar sig fast på huden.

Omslaget till Ulla-Lena Lundbergs roman "Lyser och lågar".
Bild: Förlaget M

Tre generationer och sju turbulenta decennier

I Lyser och lågar får vi följa tre par ur tre generationer i samma familj i Storfurstendömet Finland i en rik och storartad berättelse som spänner från mitten av 1800-talet fram till början av 1920-talet.

Under sju decennier genomlever Finland såväl missväxtår och ofärdsår, som politiskt uppvaknande och inbördeskrig.

I centrum för handlingen står Finns folkhögskola i Esbo, en skola som grundades år 1891 under namnet Mellersta Nylands folkhögskola.

Finns folkhögskola i Esbo.
Bildtext Finns folkhögskolas karaktärsbyggnad stod klar år 1897. Waldemar Aspelin var arkitekten bakom byggnaden.
Bild: Esbo stadsmuseums arkiv

Initiativtagare och första föreståndare var Robert Rostedt, Ulla-Lena Lundbergs mormorsfar, som i romanen får bära namnet Robert Borgstedt.

Robert är en man som brinner för historia, för folkbildning och folkupplysning, och han vill göra Finns folkhögskola till en samlingsplats för ortens ungdomar och tidens nya bildningsideal.

Robert är en entusiasmerande och engagerad lärare, men också en kompromisslös, auktoritär och dominerande äkta make till Olga. Paret Borgstedts samliv präglas av tvära kast mellan eufori och svartsyn, hänförelse och ångest.

Olga och Robert förenas dock av drömmen om en framtid som lyser och lågar, en framtid som bygger på såväl boklig bildning och handens kunskap som praktiska färdigheter och kreativitet.

Båda två lägger ner själ och hjärta i att ge ungdomarna på Finns folkhögskola stärkt självförtroende och sund självkänsla, dana dem till samhällsmedvetna, aktiva och ifrågasättande medborgare i ett land som håller på att mogna ur sitt tvång.

Från vänster Linus Sundell, Robert Rostedt, Aug. Myhrberg, Olga Rostedt och Ingeborg Appelberg på Mellersta Nylands folkhögskola i Esbo år 1891-94.
Bildtext Pionjärerna på Finns folkhögskola, från vänster läraren Linus Sundell, föreståndaren Robert Rostedt, kapten Arthur Myrberg som donerade Finnsbacken där skolan ligger, sittande Roberts hustru Olga Rostedt, som också var lärare på skolan, samt lärarinnan Ingeborg Appelberg.
Bild: Finns folkhögskolas arkiv Svenska centralarkivet

Dessvärre har Robert knappt hunnit lägga grunden för arbetet på Finns innan han insjuknar i tuberkulos och dör.

Robert och Olga är ett slags pionjärer inom folkbildningsarbetet på svenska i Finland i en tid som vibrerar av sociala, samhälleliga och politiska spänningar.

Slutet av 1800-talet är en tid då man engagerar folk i olika former av medborgaraktivitet – vare sig det gäller nykterhetsrörelsen eller idrottsrörelsen, ungdomsföreningen eller körsången. Folkbildningen skall bana väg för delaktighet och demokrati, jämna ut klasskillnader och sociala skrankor.

Ulla-Lena Lundberg lyfter verkligen fram den tro, hopp och kärlek som fanns kring Finns folkhögskola under skolans första tid – en tid som också präglades av samhällelig oro och politisk osäkerhet.

Vid sidan av Robert Rostedt/Borgstedt hade Finns folkhögskola en annan karismatisk och lyskraftig föreståndare och rektor i Uno Stadius, som givetvis finns med på ett hörn i Ulla-Lena Lundbergs roman, och som är en av huvudpersonerna i Märta Tikkanens bok Emma & Uno - visst var det kärlek (2010) som skildrar den turbulenta och tärande relationen mellan Tikkanens morföräldrar.

Kunniga och kompetenta kvinnor

Männen i Ulla-Lena Lundbergs Lyser och lågar är driftiga och företagsamma, framåtsträvande och målmedvetna, men också svaga och sjukliga.

I männens frånvaro eller frånfälle får kvinnorna lov att bära ett stort ansvar för familjens väl och ve, och de visar sig vara hur kunniga och kompetenta som helst. Ofta trotsar de såväl sina egna barrikader som samtidens konventioner.

I porträtten av kvinnorna ser man tydligt den samhällsutveckling som driver fram kvinnans allt större rörelsefrihet och självbestämmanderätt.

Samtidigt står det klart att man lever i en brytningstid där den yttre osäkerheten avspeglas i hur människor ser på sig själva och förhåller sig till varandra.

Detta syns inte minst i porträttet av lilla Karin, Olgas dotter, som utmanar och tänjer på gränserna för att få leva ett lyckligt liv, kosta vad det kosta vill.

Ulla-Lena Lundberg är mästerlig på att skriva fram den ambivalens, den osäkerhet och oro som kvinnorna känner inför sin roll som mödrar, döttrar och trolovade när sociala regler och sedvänjor luckras upp.

Det bästa i livet är vardagen när den fungerar och skänker oss upprepningens tillfredsställelse. Allt annat är överdrift och besvikelse.

― ur Lyser och lågar

Ett nyansrikt språk

Lyser och lågar är en roman som fångar sin läsare från första stund – här finns en slängighet och ett schvung som heter duga, men samtidigt en stringens och en pregnans som gör läsningen till ren och skär njutning.

Och språket – det underbart nyansrika och noggranna språket som skiftar i enlighet med tid och plats, talarens sociala tillhörighet och härkomst. Dialektala ord och uttryck varvas med vardagligt prat, skriftspråk och mer officiellt språk kommer till uttryck i brev, det högstämda och högtravande språket skymtar till i tal och dramatiserade stycken, dialoger varvas med inre monologer.

Det vilar en lekfullhet och en lätthet över Lyser och lågar som dock inte tar udden av de svåra och tunga teman som Ulla-Lena Lundberg också tar fasta på i denna brett upplagda släktkrönika.