Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teaterrecension: För mycket form och för lite innehåll i gästspelet Tusenlugn på teater Viirus

Karaktär ur pjäsen Tusenlugn
Bildtext Skådespelaren Alex Holmlund i pjäsen Tusenlugn.
Bild: Arn-Henrik Blomqvist

Kompani Nords gästspel Tusenlugn på Viirus i Helsingfors är en tät och formstark uppsättning som stramt och effektivt gestaltar ett antal människor i ett höghus. Men färre avsikter och ett tydligare innehåll efterlyses.

Vad är Tusenlugn? Ordboken hjälper dig knappast, du får föreställa dig ett tusenfalt lugn, och huruvida det handlar om väder eller vind, inre harmoni eller yttre förhållanden får stå oskrivet. Men det är namnet på en gästföreställning på Viirus teater i Helsingfors, producerad av Kompani Nord.

Men vad är då teaterproduktionen Tusenlugn? Det är inte heller så lätt att svara på. Texten är av Heidi von Wright, en uppmärksammad finlandssvensk poet. Den är ett collage av röster och scener som presenteras fragmenterade och löst sammanhållna på en antydd plats, ett höghus. Det vet vi eftersom det klivs i trappor och knackas på dörrar. Skådespelarna är till antalet fyra, karaktärerna kanske dubbelt så många – det är inte alldeles lätt att avgöra, och emellanåt byter skådespelarna rollgestalter.

Scen ur teaterpjäsen Tusenlugn
Bildtext Skådespelarna Petra Heinänen, Alex Holmlund och Niklas Häggblom och Edith Holmström.
Bild: Arn-Henrik Blomqvist

Lyckat tekniskt utförande

Det som knyter samman föreställningen är dess form: dels scenografin, som i stil med Lars von Triers film Dogville skapar rum med hjälp av tejpade linjer som anger dörrar, fönster och enstaka föremål som en diskbänk och en säng. Det är elegant och smidigt löst. Likaså är ljudinramningen väldigt effektiv. Amanda Blomqvist medverkar på trummor och vokalt, det är snyggt och rappt, varje scenbyte går lika tvärt som snabbt genom korta mellanspel på trummorna och med samplade ljud. Hela ljuddesignen är för övrigt lika effektiv: dörrar slamrar, ölburkar öppnas och glas krossas, och detta gestaltas i bästa mimtradition med gester och förinspelade effekter. Det fungerar perfekt, och Tusenlugn lämnar mycket lite i övrigt att önska när det kommer till den tekniska produktionen. Scenerna är korta och löper som länkarna i en kedja från början till slut i en timslång tajt uppsättning. Man hinner inte ha tråkigt, även om det inte nödvändigtvis är begripligt eller ens avsett att kunna förstås diskursivt och rationellt. Språket och dialogerna är vardagliga, vardagspoetiska skulle man kunna säga, och sällan är en replik så mycket märkvärdigare än en annan.

Trummisen Amanda Blomqvist i pjäsen Tusenlugn
Bildtext Amanda Blomqvists trummor driver pjäsen framåt.
Bild: Arn-Henrik Blomqvist

Det finns en avsikt i att personerna som samlats i en lägenhet pratar mer till sig själv än till varandra, och det finns likaså en avsikt i att scenerna så relativt löst länkats till varandra. Likaså är det en avsikt att texten, replikerna, går runt de existentiella bråddjupen och brösttonerna, och likaså undviker det provocerande och svåra. Jo, ensamhet finns som en botten, ängslan att inte räcka till antyds. Men framför allt finns här en medveten vilja att ladda det halvt meningslösa med en vilja till mening som pockar på att spricka ut som ett ogräs i asfalten eller en finne under huden.

Rädsla för att låta orden sjunka in?

Det pratas mycket. Lite känns det som att Tusenlugn placerar sig i en teatertradition efter Samuel Beckett, han med I väntan på Godot och Happy Days, som arbetade med en verbal och scenografisk reduktion. Men här är det som om fyra karaktärer hos Beckett drabbats av svårartad pratsjuka och bara måste hålla lådan i gång. Här finns en ”horror vacui”, en skräck för tomrum som gör att det pratas och ageras i ett, som om gestalterna var rädda att publiken skulle tappa intresset om inte varje stund fylldes med prat och handlingar. Eller rädda för vad som skulle hända på scen om man verkligen lät orden sjunka in.

Petra Heinänen, Niklas Häggblom, Amanda Blomqvist, Alex Holmlund och Edith Holmström.
Bildtext Petra Heinänen, Niklas Häggblom, Amanda Blomqvist, Alex Holmlund och Edith Holmström.
Bild: Arn-Henrik Blomqvist

Tusenlugn hålls samman av formen, och det med äran. Men den strama och effektiva inramningen förmår inte lyfta texten, lika lite som den egentligen ger utrymme för skådespelarna och karaktärerna att blomma ut. Ofta agerar de fyra skådespelarna i var sin bubbla, också det säkert en avsikt, och mitt problem med Tusenlugn är till sist alla dessa avsikter, all denna form, som lägger sig som skikt på skikt över det som borde vara innehåll.

Tusenlugn

Viirus, Helsingfors, gästföreställning med Kompani Nord

Till 9.9 2022, därefter turné till Åland, Stockholm och Hamar (Norge)

Manus: Heidi von Wright

Regi: Arn-Henrik Blomqvist

Skådespelare: Petra Heinänen, Edith Holmström, Alex Holmlund och Niklas Häggblom

Ljuddesign: Matti Raita

Musiker: Amanda Blomqvist

Grafisk design: Johan Isaksson

Producent: Marika Sundqvist

Tusenlugn

34:44