På gränsen till lagligt – vi besökte tre platser i Europa som ser mellan fingrarna med cannabisbruket

Legalisering av cannabis är ett hett ämne i Finland och i världen. För att se hur en reglerad cannabismarknad kan se ut besökte Yle X3M tre platser i Europa där både försäljning och bruk av cannabis är tillåtet.

Yle X3M har en ny dokumentärserie, Knark, där Mikael Stenlund och Krippe Westerling undersökt hur droganvändningen i Finland ser ut. Avsnittet om cannabis hittar du här, men hela serien kan också ses på Yle Arenan. Frågan om cannabis ska avkriminaliseras eller legaliseras diskuteras för fullt hos oss. Men hur kan det se ut i praktiken? Under sommaren besökte jag Barcelona, Amsterdam och Christiania, som alla med sina specifika särdrag byggt upp omgivningar där cannabisbruk är tillåtet.

13 min

Cannabis - Spela upp på Arenan

Barcelona

Ingången från gatan är diskret, men jag känner igen stället genom att klubbens logotyp finns på dörren. Bredvid finns en dörrklocka med kamera.

– Can I help you? frågar killen vid receptionen när han märker att jag inte talar spanska. Lobbyn är ett sterilt litet bås mellan dörrarna till gatan och själva klubben.

– Endast medlemmar får släppas in.

Jag förklarar att jag är journalist och har varit i kontakt med klubben i hopp om få intervjua någon, men han vet inget om det.

– Ah, du har talat med tjejerna, säger han till slut och hänvisar till sina chefer när jag visar chatthistoriken på min telefon.

Jag får vänta inne på klubben en stund innan cheferna kommer tillbaka från lunch. Efter en stund dyker de upp, och jag sätter mig i soffan med en av dem. Hon börjar rulla en joint med hasch medan vi sätter igång bandningen.

På grund av ämnets känslighet, och pågående oroligheter med myndigheter, väljer vi att inte nämna klubbens eller de involverade personernas namn.

Chefen säger att klubben är som en stor familj. Majoriteten av medlemmarna bor i närheten och alla känner varandra. Hon säger också att de fått extra tack för att vara en trygg plats för kvinnor.

– Kvinnor röker också mycket, säger hon.

Det var ett av målen då de – en grupp kvinnor, som jobbade tillsammans som så kallade budtenders (som bartendrar som serverar cannabis istället för alkohol) på en annan klubb – bestämde sig för att starta eget.

– Vi ser på Google, där vi får vackra kommentarer. Vi ser att vår idé funkar, förklarar chefen. Till saken hör att det i lobbyn står på en lapp att man får en gratis joint om man ger dem fem stjärnor på Google.

Cannabis är inte lagligt i Spanien, men privat bruk är inte kriminaliserat.

– Cannabis kriminaliserades aldrig av diktatorn Franco och demokratiska regeringar har efter det inte kunnat göra lagstiftningen striktare, förklarar Kenzi Riboulet-Zemouli, som jag får tag på via videolänk några dagar efter att jag lämnat Barcelona.

Riboulet-Zemouli är oberoende forskare inom narkotikapolitik, mest känd för att ha gjort rapporter för FN och WHO inom ämnet. Han berättar om cannabisklubbarnas ursprung: i gråzonen bildades föreningar som prövade verksamheten i rätten. Bland annat menade de att om privat bruk är lagligt så behöver de som använder cannabis också få odla den själva.

Numera är privata sociala klubbar för cannabis ett etablerat koncept i Spanien, speciellt i Katalonien. Allra flest klubbar finns det i Barcelona. De kan ses som en sorts konsumentandelslag eller kooperativ. Företag av det här slaget har långa rötter i Spanien. Medlemmarna ger tillstånd till klubben att odla för deras del och man betalar genom donationer för att få ta ut den vara man vill konsumera. Ingen direkt droghandel alltså, även om det väldigt mycket ser ut som det.

32 s

Kenzi Rimoulet-Zemouli förklarar hur det spanska cannabisklubbsystemet fungerar - Spela upp på Arenan

För turister som bara vill röka på är det ändå inte helt lätt. Även om ingen lag hindrar utlänningar från att bli medlemmar, så är de flesta klubbarna – som benämningen säger – privata. De är till för medlemmarna och att bli medlem utan att känna någon där från förut lyckas generellt inte. Så också på klubben jag besöker. Förutom lagen som reglerar ideella föreningar, finns det inga bindande regelverk för vad som gäller för klubbarna. Generellt anses marknadsföring av klubbarna ändå som olagligt.

– Om polisen kan bevisa i rätten att föreningen har marknadsfört sig och aktiv försökt rekrytera nya medlemmar, så verkar det ju som att det är vinstdrivande och ägarna kan eventuellt bli dömda för narkotikabrott, säger Riboulet-Zemouli.

– Det står ändå ingenstans att man inte får hålla på med marknadsföring, det är bara en säkerhetsåtgärd.

Chefen på klubben jag besöker förklarar att de nog tryckt upp t-skjortor, stickers, tändare och annan swag, men allt på initiativ av medlemmarna.

Förut fanns det ännu mer nischade klubbar, men alla klubbar är fortfarande olika och har sin egen stil. Riboulet-Zemouli säger ändå att den viktigaste kategoriseringen ska göras mellan lagliga klubbar och sådana som är drivna av organiserad brottslighet, och bara använder klubbsystemet som en fasad. Dessa odlar inte själva plantan, utan säljer importerade eller på andra sätt olagligt producerade produkter. De riktar sig till turister och säljer dyrt medlemskap utöver själva drogen och ställen hålls sällan öppna längre än högst några månader innan polisen stänger dem.

Jag frågar klubben jag besöker hur de ställer sig till legalisering, kan det vara dåligt för business?

– Jag tror det är tvärtom. Det finns plats på marknaden för alla. Det kommer alltid att finnas många som behöver gräs, säger chefen.

Riboulet-Zemouli driver också frågan om legalisering och tydligare reglering av cannabis.

– Klubbmodellen är väldigt bra och därför försvarar jag den utomlands också. Även utan reglering ser vi mycket positivt med det nuvarande systemet, som till exempel konkurrens som baserar sig på kvalité. Det nuvarande systemet skulle vara lätt att använda som direkt grund för reglering. Systemet uppmuntrar inte till ökad konsumtion och det finns redan forskning som bekräftar det. Om konsumtionen ändras, är det i riktning mot att man använder produkter av bättre kvalité och hälsosammare sätt att använda cannabis, så som vaporisering eller blandning av mer CBD i jointen för att bättre styra highen, förklarar han.

Det är precis den spanska modellen som Malta bygger på när de legaliserade cannabis nyligen. Uruguay gjorde samma sak 2014.

Men kunde detta fungera i Finland?

– THL:s linje är avkriminalisering av alla droger, inte endast cannabis, säger Sanna Kailanto, specialsakkunnig i nationell och internationell drogpolitik på Institutet för hälsa och välfärd (THL). Men längre än det vill Kailanto inte gå. Hon påminner att Finland inte kan bryta mot internationella avtal, så som EU-direktiv och FN:s narkotikakonvention, och de förbjuder försäljning av droger.

Institutet har, vilket framgår av namnet, fokus på hälsa och välfärd.

– Narkotikaberoende är en sjukdom och vår riktlinje är att det inte är bra att bestraffa sjuka personer. Det betyder ändå inte att man inte ska ingripa i bruk, utan det gäller att reda ut vilka de bästa sätten att ingripa är.

Institutet för hälsa och välfärd vill inte skilja åt cannabis från övriga substanser.

– Vi tänker på dem som har ett riktigt svårt missbruksproblem och ser på frågan ur deras perspektiv. De gynnas inte av att endast bruk av cannabis skulle sluta vara straffbart, om bruk av resten av drogerna fortfarande var det.

Kailanto säger att det vi ofta har svårt att förstå är att vi ser på saker från vårt eget kulturella perspektiv, medan de lösningar som gjorts i andra länder gjorts med tanke på deras egna kulturella särdrag. Som ett exempel tar hon upp Portugal, som år 2001 avkriminaliserade alla droger.

– De hade ett stort problem med ungdomars missbruk av hårda droger, något som vi inte alls har i Finland, åtminstone i samma storleksklass. Därför är det svårt att säga att om någon specifik lösning skulle fungera här.

Kailanto påminner också om att klubbarna i Barcelona inte är lagliga i den bemärkelsen att polisen när som helst kan göra razzia och kolla om de har för många plantor eller inte följer riktlinjerna för privata klubbar. Rimoulet-Zemouli berättar att Barcelonas stad av Kataloniens högsta domstol det gångna året beordrats att redogöra för exakt vad klubbarna håller på med och hur de följer lagen. Drygt 200 besök av antingen polis eller annan myndighet i nästan lika många klubbar ledde till att var det endast en som stängdes.

Men att besöken åtminstone tillfälligt är över har inte lättat på stressen hos klubben jag besökte. De jobbar tätt med andra klubbar och advokater för att säkra sin plats också i framtiden.

Amsterdam

När jag går runt i Amsterdam (eller för övrigt andra storstäder i Nederländerna) är det svårt att tro att cannabis inte är lagligt.

– Det där är en av de vanligaste missuppfattningarna. Tidigare har också nederländare kunnat säga att det är lagligt. Men nej, det är inte lagligt, endast tolererat, säger Derrick Bergman, ordförande för VOC (Unionen för att stoppa cannabisförbudet).

Men spelar det någon roll i praktiken?

– Du har inga rättigheter som konsument eller hemmaodlare för eget bruk, för det är fortfarande olagligt. Det samma gäller till stor grad coffeeshopparna. De är inte lagliga, de är också endast tolererade. De är starkt reglerade. Det finns en massa regler som de måste följa för att inte bli stängda omedelbart, men de har inga lagliga rättigheter.

Bergman berättar att ett stort problem är att folk som bor i hyreslägenheter blir vräkta från sina hem på grund av cannabisodling.

– I vissa fall är det folk som odlar för pengar, och har hela lägenheten fylld med 200 eller 300 plantor, men ofta är det bara hemmaodlare [för eget bruk] eller till och med hemmaodlare för medicinskt bruk, för att [medicinsk cannabis] är för dyrt och inte täcks av sjukförsäkringen.

VOC jobbar för att stoppa vräkningarna av småskaliga hemmaodlare. En annan prioritet är att få politikerna att förstå nyttan av legalisering.

– Så länge vi inte reglerar – vilket är ett bättre ord än att legalisera – produktionen, så gynnar det enbart kriminella organisationer. De skapar bara problem som inte behöver finnas, säger Bergman.

Bergman menar att det finns flera problem med produktionen av cannabis, men att det mesta beror på att det är olagligt.

I nuläget vet ingen varifrån allt gräs kommer från. Trenden verkar ändå vara att antalet småodlare minskar. Bergman säger att hemmaodlare tidigare brukade sälja sitt extra gräs till coffeeshopparna.

– Det var bra för alla. Om du röker själv kommer du inte att förstöra plantan med bekämpningsmedel, och du tar bäst hand om plantorna.

Men små hemmaodlare var precis de som polisen började ta, så de slutade. De som blev kvar var de med större system och de som var mer bekväma med stora risker. ”Professionella risktagare”, som Bergman kallar dem. Alltså i det här fallet organiserad brottslighet. Samtidigt som de har mer pengar att lägga på produktionen, så kommer de att använda bekämpningsmedel och sälja misslyckade satser för att så mycket står på spel rent ekonomiskt för dem.

Till skillnad från Spanien, där systemet går ut på att gräset tekniskt sett inte säljs, är handeln öppet tolererad i Nederländerna. Ändå går staten miste om skatteintäkter. Coffeeshopparna betalar skatt på vinsten de gör men själva produkten säljs skattefritt.

– Eftersom cannabis är olagligt kan man inte lägga moms på det. Alla hundratals tusen kilogram cannabis som sålts har sålts skattefritt. Det handlar om miljoner och åter miljoner euron som vi kunde ha använt till bra saker, förklarar Bergman.

Amsterdams borgmästare Femke Halsema blev känd för några år sen för sina planer att förbjuda coffeeshoppar för turister. Planerna blev aldrig verklighet, men kampen för att göra det svårare för säljare har fortsatt. Numera är fokuset på hur stora barerna är. Bergman säger att argumentationen gått från att handla om turister som inte kan bete sig, till oron om kopplingen till organiserad brottslighet. Bergman tycker inte det håller.

– Om coffeeshoppen bara är till för att tvätta pengar, så behöver den inte turister. Politikerna har också redan alla verktyg de behöver för att få slut på olagliga affärer. De har tack vare speciallagar tillgång till coffeeshopparnas budgetar och ekonomisiffror.

Det är endast cirka en fjärdedel av alla städer i Nederländerna som har coffeeshoppar. De flesta städernas borgmästare använder det som kallas "nolloptionen", det vill säga möjligheten att förbjuda coffeeshopparna totalt. Ett annat exempel, som enligt Bergman hindrar entreprenörskap i branschen, är ”utrotningspolitiken”, vilket betyder att om en coffeeshop stänger för att ägaren dör, blir pensionerad eller slutar av någon annan orsak, så kan ingen annan ta över företaget. Samtidigt är nya licenser på is.

Bergman hoppas på att det stora grannlandet Tysklands planer att legalisera cannabis leder till liknande förändringar också i Nederländerna.

– Vi kallas ibland för Tysklands 17:e delstat, skrattar han, men påpekar ändå att regleringen i Tyskland måste bli rätt för att fungera.

– En viktig fråga är ifall de kommer att tillåta turister att gå in i cannabisaffärerna. Om de gör det så kommer inte Amsterdam kunna förbjuda det. En annan fråga är vad de kommer att göra med hemmaodlingar. Om Tyskland kommer med bra reglering för hemmaodlingar, hur kan då Nederländerna fortsätta vräka folk som har några plantor hemma?

Rattfylleri är också något som måste utredas. Bergman säger att det egentligen är en teknisk fråga, om man kan komma på ett bättre sätt att avgöra om personer faktiskt är påverkade eller endast har THC kvar i blodet.

– THC är väldigt lätt att hitta i blodprov och det blir länge kvar i blodet, till och med två veckor ibland. Det händer i Nederländerna också. Många mister sina körkort, även om de inte alls var påverkade då de blev fast av polisen, menar Bergman.

Frågan om legalisering är en polariserande fråga också i Nederländerna. Traditionellt är vänsterpartierna för och högerpartierna emot, men undantag finns (till exempel rödgröna borgmästaren Halsema). Det politiska systemet tycker Bergman också är ett hinder. Nederländerna har (så som Finland) alltid koalitionsregeringar. Just nu är rekordmånga partier representerade i parlamentet, 20 stycken. Högerliberala Folkpartiet för frihet och demokrati VVD (med statsminister Mark Rutte) sitter i regeringen med socialliberala centerpartiet Demokraterna 66, center-höger kristdemokratiska partiet CDA samt värdekonservativa Kristliga Unionen (CU).

Nederländernas parlament har ett tvåkammarssystem. Redan år 2017 godkände den andra kammaren, underhuset, ett förslag som skulle tillåta coffeeshoppar att producera cannabis själva. Men innan förslaget hann gå till första kammaren, senaten, tillträdde den nya regeringen som återigen behövde kompromissa. Förslaget lades på is.

Även om du köper det så kallade lagliga gräset kan polisen konfiskera det när som helst

Derrick Bergman

I stället kom de med ett nytt förslag till det som kan kallas det kontrollerade cannabisförsörjningskedjeexperimentet (Controlled cannabis supply chain experiment), som tillåter starkt reglerad produktion i tio mindre städer eller kommuner med coffeeshoppar. Alla coffeeshoppar i de städer som valts måste följa systemet, alltså börja köpa gräset från en laglig produktionsfacilitet. För konsumenten ändras ändå inget.

– Även om du köper det här så kallade lagliga gräset i någon av de här städerna, så kan polisen konfiskera det när som helst, säger Bergman.

Samtidigt som den begränsade produktionen blir laglig försvinner försäljningen av hasch. Endast gräs får produceras i experimentet, och i nuläget smugglas enligt Bergman så gott som allt hasch från Marocko. Det är ändå inget problem i sig, säger han.

– Största delen av det coffeeshopparna säljer är gräs, men visst finns det de som endast vill konsumera det traditionella haschet.

För odlingen och produktionen delade de ut tio licenser. Bergman, som översatte villkoren åt ett kanadensiskt företag, skrattar åt de strikta reglerna.

– Om du vill flytta på en planta från en plats till en annan inom samma faciliteter, måste du meddela tre organisationer om det.

Utöver det måste gräset transporteras i specialskyddade fordon, det vill säga sådana som man använder för värdetransporter. Lagen som ska tillåta experimentet godkändes 2020, men fortfarande har det inte kommit igång. Regeringen har uppskattat att det går till andra halvan av 2023 innan gräset kommer att vara tillgängligt i affärerna. En del av dem som fått licenserna har tidigare erfarenhet av cannabisodling, men måste nu förstöra plantorna eftersom experimentet ännu inte är i gång. Andra håller ännu på med att bygga faciliteter eller testar sig fram med odling då de nyligen bytt odlingsprodukt från till exempel tomater. Hur allt kommer att påverka prissättningen återstår att se, då regleringen kommer med nya kostnader. Samtidigt påminner Bergman om att nuvarande system med olaglig odling också påverkar både priset och kvalitén på produkterna negativt.

– Skrämselpengar. Om någon nu odlar gräs åt coffeeshoppar så är det riskfyllt dygnet runt. Därför betalar man extra för det, förklarar Bergman.

Uppskalning av produktionen gör också ofta produktionen billigare. Bergman är därför hoppfull inför experimentet.

– Gräset är för dyrt för tillfället, säger han.

Prissättningen i coffeeshopparna påminner om det i Barcelona. Grampriset i Amsterdam är ofta mellan 9 och 16 euro, beroende på strainen.

Bergman tycker att reglerad legalisering är den enda bra lösningen, för att man med lagar inte kan påverka utbudet. Frankrike har Europas hårdaste lagar gällande cannabis, men samtidigt mest bruk. Nederländerna har lättast tillgång till produkten, men ligger ändå ganska mitt i listan när det gäller hur många som använder drogen.

THL:s Kailanto menar däremot att tillåtelse av försäljning ökar utbudet, vilket alltid också leder till mer bruk.

– Det är intressant att det ännu inte i cannabisdiskussionen är ett godkänt faktum att utbud ökar efterfrågan – något som är helt klart när det gäller tobak och alkohol. Ju mer vi har ställen som serverar alkohol, desto mer dricker vi, säger Kailanto.

Christiania

När jag går några hundra meter från Christianshavns metrostation, förbi Vor Frelsers Kirke-kyrkan som känns igen tack vare sin spiralformade spira, kommer jag till ett område som tidigare använts som danska marinens bas. Bland graffiti och diverse diy-lösningar börjar man känna lukten av cannabis.

Christiania, som ockuperades av anarkister i början på 1970-talet, har sedan dess varit mer eller mindre en fristad. Mest känd är stadsdelen för den öppna försäljningen av cannabis och hasch. Strax efter ingången kommer man till Pusher street. Det är här försäljningen sker. Stånd av olika storlekar, allt från bara ett bord till något som nästan ser ut som en kiosk. Allt är väldigt öppet.

Men så har det inte alltid varit. Senast jag varit här, för drygt fem år sedan, var stånden täckta med kamouflagenät och försäljarnas ansikten dolda med balaklavor.

Zid, som jobbar på Christianias informationskontor, berättar att det delvis handlade om ett skämt. När polisen för nästan tio år sedan började använda drönare för att bättre övervaka området, tyckte flera på Pusher street att det skulle vara roligt att hedra områdets historia som militärbas genom att använda sig av camouflagenät. Fast naturligtvis var det ju inte det enda syftet.

– Det var också ett uttryck för att man ville dölja sig och att de inte skulle få klara bilder med drönarna. Så det var ett sarkastiskt skämt.

Men nu ser man försäljarna tydligt igen, trots att polisen besöker området flera gånger om dagen. De flesta försäljare ser ut att ha invandrarbakgrund och det är ingen hemlighet att många har kopplingar till olika sorter av organiserad brottslighet. Tidigare var det mest christianiter, men som en följd av både polisrazzior och maktkamper försäljare emellan kommer numera alla någon annanstans ifrån. Och det är inte heller oproblematiskt.

Det har funnits intresse bland de lokala att stänga Pusher street efter oroligheter, men också det har misslyckats. Förra året sköts ett barn på den här gatan.

– Det var egentligen riktat mot en annan person, men personen hade precis rest sig och gått och det var ett av våra Christiania-barn som satt där då och blev ett offer. Men det var en klar signal att det fanns en olöst ekonomisk konflikt, berättar Zid om incidenten. Det är oklart om planen var att personen som var det egentliga målet skulle dö. Kanske var det bara menat som ett hot, men barnet dog.

– Det visar hur svårt det är för Christiania att hantera de problem vi har på Pusher street, menar Zid.

Christianias informationskontor, där Zid jobbar, är inte nytt. Det bildades 1989, men har nyligen öppnat på Pusher street för att de då lättare kan svara på frågor.

– Som nu till exempel, säger han och hänvisar till vår intervju som jag fick ordnat på bara några minuter utan någon tidigare kontakt med organisationen. Han påpekar ändå att han endast kan tala för sig själv. Det är bestämt att ingen kan uttala sig för Christiania.

– Självklart har vi riktlinjer vi försöker leva efter. Till exempel har vi bestämt att Christiania är ett drogfritt område. Och då menar jag de hårda drogerna.

Zid förklarar att det ett principiellt beslut att inte kalla hasch det en drog.

– Så som vi upplever det, finns det det som kallas hårda ämnen [droger] och mjuka ämnen [cannabis]. Mjuka ämnen är inte jämförbara med hårda ämnen, som man blir fysiskt beroende av. De förstör organen. Mjuka ämnen gör dig mentalt beroende, men de förstör inte organen. Det är därför vi separerar dem.

Christiania är ett drogfritt område

Zid

Tankesättet syns också i gatubilden. Bland hampbladen och cannabissloganerna som är målade på väggarna står det på flera ställen också "Say no to hard drugs".

Inställningen till cannabis har ändå ändrats genom åren. Zid säger att det ursprungligen var ett politiskt uttalande.

– När folketinget, alltså den danska riksdagen, valde att göra cannabis olagligt år 1956, lovade de att ordna en folkomröstning om avkriminalisering inom ett halvår. Men det hände aldrig. Så när Christiania etablerades valde vi att ta beslutet att tillåta en öppen haschmarknad, med hänsyn till att vi ville lyfta upp debatten i folketinget och sedan göra ett beslut om avkriminalisering, berättar Zid.

– Nu har Christiania varit här i 50 år och inget har hänt. 2026 blir det 70 år sedan cannabis gjordes olagligt.

Men nuförtiden är christianiter inte lika öppna för haschmarknaden. Zid säger att före år 2000 hade de flesta stor sympati, inte bara för marknaden, utan för hasch.

– Man ska komma ihåg att när Christiania etablerades 1971 var väldigt många av dem som bodde här singlar. Under 1980-talet och 1990-talet blev det fler och fler par, som sedan fick barn.

I dag bor många barnfamiljer i Christiania.

– Ännu i mitten och i slutet av 1990-talet rökte en stor del av dem som bor i Christiania hasch. Idag är det väldigt få.

Att få barn betyder att det finns en förväntning från kommunen och staten på familjer att leva på ett visst sätt. Dessutom jobbar många utanför Christiania och vill därför ha en vanlig vardag som inte cirkulerar kring hasch.

Det är inte svårt att tro. Ingen av dem jag träffar på Café Nemoland – uteserveringsområdet i mitten av Christiania, som är platsen dit de flesta kommer för att röka haschet eller gräset de köpt – är från Christiania. De flesta är från Köpenhamn, men många är svenskar som kommit ner från Malmö. Norge och Island är också representerade.

Lite paradoxalt verkar det alltså som att fristaden blivit fånge av sin egen kamp om frihet. När jag frågar hur framtiden ser ut ser Zid två olika skolor bland befolkningen. Dels finns de som vill öka på samarbetet med ”samhället”, alltså kommunen och resten av det danska samhället omkring, dels finns det de som vill hålla fast vid självstyret.

När vi jämför de tre platser jag besökt ser Kailanto från Institutet för hälsa och välfärd ett liknande system som Christiania som det som är lättast att förverkliga. Hon gör jämförelsen med övervakade injiceringsrum. Trots att det fortfarande är olagligt, har man bestämt ett område där bruk är tillåtet så länge det inte stör någon. Kailanto påminner om att mycket kan göras utan att ändra på lagen.

– Redan nu kan åklagaren låta bli att åtala och polisen kan låta bli att ge böter. Polisen har sett straffbarheten som ett fungerande verktyg för att komma åt allvarligare brott och vill därför inte släppa lagparagraferna. Jag skulle ändå önska att vi använde de möjligheter vår nuvarande lagstiftning tillåter mer, säger Kailanto.