Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Lejonanalysen: Finlands hockeydamer fortsätter halka efter toppländerna och har tappat försprånget ner till resten av fältet – men problemen löser man inte över en natt

Collage på Juuso Toivola, damlandslagsspelare på rad och Susanna Tapani.
Bildtext Juuso Toivolas premiärprojekt gick åt skogen. Dels på grund av hur han hanterade Susanna Tapani-fallet, men mest för att laginsatsen inte höll tillräckligt hög nivå.
Bild: Tomi Hänninen / Yle

Finland gjorde sitt sämsta VM någonsin i Danmark. Vad ska hända nu? Och vem är det som ska leda satsningen mot Milano 2026? Yle Sportens Mattias Simonsen synar Damlejonens läge i sömmarna.

Känner ni till Grenen i Skagen på den norra kusten i Danmark? Det är där Atlanten och Östersjön möts – men inte blandas. Vattendensiteten skiljer sig åt och därför bildas något av en osynlig mur mellan de två haven.

Knappt 100 kilometer söderut fann Damlejonen sig på veckoslutet inför en liknande vattendelare.

Regimskiftet från Pasi Mustonen till Juuso Toivola gick till synes smärtfritt i Peking, men då Toivola för första gången bar huvudansvaret resulterade VM i Herning och Frederikshavn i ett historiskt fiasko.

Kvartsfinalsortin mot Tjeckien innebar att Finland för första gången sedan OS i Sotji inte hör till världens fyra bästa damhockeynationer.

Varför? Det är väl nyckelfrågan.

Resten har faktiskt blivit bättre

Vi börjar med det spelmässiga. I vinter-OS i Peking var det alldeles uppenbart att Finland sett till den individuella spelskickligheten är det tredje bästa damhockeylandslaget i världen.

Klart bakom USA och Kanada, klart före resten. Efter att lagspelet började klaffa i gruppspelsmatchen mot de ryska olympiska idrottarna var Damlejonen precis så överlägsna mot både Japan och Schweiz som de ska vara.

Spelskickligheten försvinner ingenstans på sex månader. Nu var det den kollektiva insatsen som inte höll tillräckligt hög nivå.

Samtidigt ska vi inte glömma att "resten" har blivit bättre. Schweiz har blivit bättre. Japan har blivit bättre. Och framför allt har Tjeckien blivit bättre.

Japanska spelare firar seger över Finland.
Bildtext Japanska spelare firar en femteplats som en VM-medalj. För såväl Tjeckien, Ungern som Japan var matchen mot Finland deras viktigaste i turneringen. Damlejonen tog inte deras kämpaanda på allvar, kändes det som.
Bild: Tomi Hänninen

Tjeckien pinade Damlejonen i VM-kvartsfinalen redan för ett år sedan och hade gjort samma sak i Peking om de inte åkt på en skrällförlust mot Japan i gruppspelsfinalen där. Det är ingen överraskning att det blev så pass jämnt också i Frederikshavn.

Damlejonen medgav efter förlängnings- (!) segern över Ungern att kvartsfinalsförlusten fortfarande spökade och att de därför hade svårt att möta blåbäret. Och i den sista placeringsmatchen mot Japan hade Damlejonen helt enkelt inte marginalerna på sin sida. Så går det ibland i elitidrott.

– I en sådan här turnering går allt väldigt snabbt, sa Michelle Karvinen till Yle Sporten efteråt. Och det stämmer så klart.

Ingen röd tråd i anfallsspelet

Vi befinner oss ändå i en verklighet där Finland har halkat efter i jämförelse med USA och Kanada och samtidigt dessutom tappat försprånget till resten. Det är det stora problemet. Och därför är det helt berättigat att tala om den historiskt dåliga sjätteplatsen som ett fiasko.

Det alldeles uppenbara problemet i Danmark var bristen på ett fungerande lagspel. Framför allt i offensiv zon.

Att flyga in över offensiv blålinje var inget problem. Tvärtom var Damlejonen beundransvärt effektiva med sina så kallade zone entries. Problemen dök upp när femman väl var inne i anfallszon och skulle göra något vettigt med pucken.

Det hände allt för ofta att senast den andra passningen var på tok för optimistiskt riktad rakt in framför mål, där såväl Schweiz, Japan, Tjeckien som Ungern såg till att parkera så många spelare de bara kunde.

Vilket är fullständigt förutsägbart då vi talar om en på pappret klart svagare motståndare. Att parkera bussen är en tillåten försvarsstrategi.

Soloräd på soloräd på soloräd

Då passningarna inte hittade fram till spelarna där tappade spelarna lätt humöret och började soloköra. Jag slutade räkna hur många gånger Petra Nieminen försökte finta sig förbi tre spelare åt gången. Och det resulterade väldigt sällan i ett farligt målläge.

Det var så klart fler spelare än Nieminen som gjorde sig skyldig till det här. Men det finns all orsak att peka ut förstakedjans insats som underkänd. Nieminen, Karvinen och Susanna Tapani ska visa vägen för Damlejonen. Det gjorde de inte i Danmark.

Frågar man Yle Urheilus expert Ismo Lehkonen är orsaken att kemin mellan spelarna inte fungerar. Det är inte värst långsökt, men samtidigt har de stundvis glänst till rejält. Som i de avgörande matcherna i Peking som de avgjorde på så gott som egen hand.

Damlejonen firar mål.
Bildtext I Peking var Petra Nieminen Finlands viktigaste anfallare. I Danmark kan man säga att Noora Tulus tog över den rollen.
Bild: EPA-EFE/All Over Press

Och då kemin inte finns skulle väl det logiska valet vara att vaska om i kedjorna? Det gjorde inte Toivola.

Det var egentligen Pasi Mustonen som började med filosofin om att inte rucka om i kedjorna. När en spelare blev uttagen visste hon exakt vilken roll hon skulle ha – hela turneringen.

– Vi litar på vårt eget spel, var standardsvaret av Mustonen då han fick frågor om varför han inte gör förändringar. Och det är exakt samma sak som Toivola sa både i Peking och i Danmark.

– Vi måste ju våga lita på vårt koncept.

Pasi Mustonen fick regera fritt

Här kommer vi till ett av de riktigt stora problemen i finländsk damishockey just nu. Och kanske den enskilt största orsaken till att utvecklingen stampar på stället.

Under Pasi Mustonens ledning tog Damlejonen enorma kliv framåt. Det ska vi inte sticka under stol med. Mustonen ledde Damlejonen till och med till ett moraliskt VM-guld på hemmais och tack vare det fick han arbetsro.

Mustonen fick leda landslaget precis som han ville och kritiserades på allvar egentligen först då han hamnade i strid med Noora Räty. Då blev hans ledarstil plötsligt utsatt för offentlig granskning och många hade fullständigt berättigade frågor om hur hälsosam andan inom landslaget egentligen var.

Pasi Mustonen under dam-VM 2019.
Bildtext Pasi Mustonen var känd för att säga precis som han tyckte. Oavsett om det var elakt eller inte.
Bild: Yle/Tomi Hänninen

När han sen under dramatiska omständigheter tvingades lämna vinter-OS i februari kändes det som att Juuso Toivola var helt rätt man på helt rätt plats. Spelarna älskade honom – han hade ändå varit en som de kunnat tala med då Mustonen sagt något fränt eller rent av elakt på ett landslagsläger.

– Han är typ världens snällaste människa, sa Karvinen för Yle Sporten före VM i Danmark.

– Och vi respekterar honom enormt som tränare.

Den respekten härstammar självklart från den roll han hade under Mustonens ledning. Men att vara den goda vännen fungerar inte om man är chefstränare.

Stjärnorna tog över

Toivola har försökt köra på helt som han gjorde under Mustonens ledning och tappade samtidigt greppet om omklädningsrummet.

Det var ett kardinalmisstag att låta Susanna Tapani åka på ett bröllop mitt under ett VM. Men frågan är om det inte var ett större misstag att inte låta Meeri Räisänen stå mot USA.

Räisänen har varit med i landslaget de senaste gångerna under premissen att hon tävlar om förstaspaden med Anni Keisala under gruppspelet. Keisala har varit bättre.

Anni Keisala dricker ur vattenflaskan.
Bildtext Det står fortfarande oklart om Noora Räty tänker göra comeback i landslaget. Fram till det är Anni Keisala etta.
Bild: Tomi Hänninen

Nu lät tongångarna inför turneringen helt lika då jag frågade Toivola hur han resonerar gällande målvaktsmatchningen.

– Vi tar det en match i sänder, sa han i Vierumäki under det förberedande lägret. Helt som Mustonen brukade säga.

Men till skillnad från Mustonens tid innebar hans tolkning att Keisala skulle stå mot både Kanada och USA. Räisänen fick inte sin chans.

Var det någon som noterade att hon valde att lägga ut en bild på sig själv på bänken i inlägget som sen allmänt tolkades som en pik mot Tapani? Något Räisänen för övrigt kraftigt dementerade att andemeningen hade varit.

Där stod Toivola sen med två stjärnor som plötsligt var i stormens öga. Hans val var att förpassa Räisänen upp på läktaren – även om han aldrig medgav att det handlade om någon bestraffning – och stormen blåste över. Åtminstone enligt spelarna själva.

Eller närmare sagt, åtminstone enligt kaptenerna som hör till den inre cirkeln i landslaget.

"Spelarnas ledningsgrupp"

Damlejonen fick under Mustonen en ärligt talat rätt märklig intern hierarki, då den tidigare chefstränaren tog i bruk något som kallats "spelarnas ledningsgrupp", dit bland andra kaptenerna och andra högprofilsspelare hörde.

Deras uppgift var att vara ett sorts mellanting mellan landslagsledningen och resten av truppen. Och de deltog så till vida i beslutsfattandet att de kunde rådfrågas eller i alla fall få höra om kommande förändringar på förhand.

Det är därför Michelle Karvinen i Peking kunde berätta att "vissa spelare i laget vetat att läget hemma inte är värst bra", då chefstränaren lämnade på grund av ett allvarligt sjukdomsfall i närkretsen.

Efter placeringsmatchen mot Japan frågade Yle Toivola om han 1. har tillämpat samma system med en "spelarnas ledningsgrupp" och 2. om han tänker fortsätta med det.

Juuso Toivola gestikulerar åt domaren.
Bildtext Juuso Toivola tog över Pasi Mustonens lag och fortsatte med Pasi Mustonens system.
Bild: Tomi Hänninen

– På ett visst sätt, ja. Vi har haft något liknande. Jag är inte Pasi så det är bara naturligt att det inte fungerat på exakt samma sätt. Men som jag sa, vi ska analysera läget och vissa saker kommer vi att göra oss av med. Det ska vi analysera, svarade han.

Och lagkaptenen Jenni Hiirikoski om hon ser att något ska ändras:

– Vi kommer säkert att diskutera olika alternativ med Juuso redan under de kommande dagarna.

Det var alldeles uppenbart på båda att det är något som inte fungerat som önskat. Det finns en sten i skon som de inte lyckats skaka loss och nu är det dags att göra något åt saken.

Ska Toivola fortsätta?

En stor fråga är om Juuso Toivola är rätt person att göra det.

Det känns cyniskt att skriva att "världens snällaste person" inte skulle kunna bli en stark ledare för ett landslag med uppenbart starka personligheter på viktiga positioner (trots att det är en högoddsare att Räisänen spelar en endaste landslagsmatch till).

Men åtminstone så här långt verkar han ha förbundets förtroende. Ordförande Harri Nummela sa både för MTV och Yle Urheilu under VM att han ser att resan fortsätter för Toivola – men att det är läge att föra tunga diskussioner om hur framtiden ska se ut.

På basis av svaren efter förlusten mot Japan verkade Toivola inställd på samma sak. Och nu ska vi vara ärliga, vilka är ens alternativen?

Chefstränarpositionen för ett av våra två stora damlandslag har alltid varit en oattraktiv post för de tyngsta namnen inom grenen. Det gäller både fotboll och ishockey.

Anna Signeul ser bekymmersam ut.
Bildtext Anna Signeuls ledarskap kritiserades häftigt under sommarens EM.
Bild: Tomi Hänninen / Yle

När uppgifterna om Anna Signeuls ovärdiga ledarstil blev offentliga fanns det flera röster som efterlyste mer etablerade namn från herrsidan. Tongångarna var identiska nu under hockey-VM.

Antti Pennanen – som inte ser ut att ha något Jokerit att träna under de närmaste åren – är ett namn som har nämnts. Han är förbundets man och bevisligen framgångsrik. Men är namn som Pennanen intresserade? Och finns det någon som skulle vara intresserad av rollen som general manager?

Utan att med säkerhet veta att det finns tunga namn med en klar vision för jobbet som verkligen, verkligen, är intresserade är det säkra att låta Toivola och nuvarande GM Tuula Puputti fortsätta. I värsta fall sparkar förbundet den nuvarande duon och måste sen trolla fram ersättare ur tomma intet.

Går det faktiskt att dra paralleller till herrlandslagen?

Vi kan inte heller blunda för att det inte ändå riktigt går att jämföra situationen mellan Damlejonen, Herrlejonen och Juniorlejonen. Herrlagen har en i jämförelsen ändlös talangpool att välja mellan.

Damlejonen har en kedja som håller världsklass. En till som håller på att ta klivet mot den statusen. Bakom dem? En massa nästan-juniorer som harvar på i den inhemska damligan, där det knappt finns något hopp om att leva ett liv som proffs.

Sakari Manninen firar segermålet.
Bildtext "Hade Sakari Manninen fått åka på bröllop mitt under VM, tror ni?" var det många som frågade sig under Tapanihärvan.
Bild: IMAGO/ActionPictures/ All Over Press

Resursfrågan är så klart central. Men för att faktiskt göra något åt saken innebär det att det är förbundet som måste stå för kostnaderna. Eller åtminstone försöka lite hårdare för att göra damligan till en attraktiv produkt.

När damligaprofiler tidigare på våren lyfte fram några av de största exemplen just nu hörde bland annat avsaknaden av kommersiella chefer och en urusel strömningstjänst till de första punkterna som måste rättas.

Fram till att förbundet gör något kommer landslagsledningen – helt som Mustonen gjorde – att uppmana alla potentiella landslagslirare att sticka utomlands genast då de får chansen.

Ska man få kritisera damlandslaget?

Hur rättvist är det då att kritisera ett landslag där merparten av spelarna faktiskt är amatörer? Tyvärr så hör det till då man tar sig in i finrummet att få utstå granskning.

Både ishockey- och fotbollsdamerna har redan länge klagat på bristen på mediasynlighet och även om det fortfarande finns mycket att göra på den punkten har de under de senaste åren tagit enorma kliv in i finländarnas vardagsrum.

För Damlejonen var det VM-silvret på hemmais som stod för en den slutliga pushen. Efter det har det talats om ett "garanterat OS-brons" – en av motiveringarna till att landslagsspelarna får så stora statsunderstöd som de gör.

Lagfoto efter OS-bronset.
Bildtext I Peking blev det brons trots en trevande inledning på turneringen. I Danmark fick Damlejonen aldrig upp farten.
Bild: David W Cerny

Då är det inte längre acceptabelt att hålla på med sådan sandlådeverksamhet de fått syssla med i skymundan så här långt. För att undgå kritik måste verksamheten vara trovärdig.

Just nu står damlandslaget i ishockey på fel sida av en osynlig barriär och blickar ut över ett hav med möjligheter. De trodde kanske att det skulle gå att blanda det förflutna med framtiden, men senast nu är det alldeles uppenbart att det inte är så.

Det positiva? Att inte minst Juuso Toivola verkar medveten om det här.

– En era tog slut här, nu börjar vi lägga grunden för nästa. Allt har sin tid, var hans bestämda budskap efter förlusten mot Japan.

Toivola valde att ärva Mustonens system. Ishockeyförbundet har valt att låta damhockeyn leva i sin egen värld. Nu återstår det att se om någon klarar av att få någon verklig förändring till stånd.

Diskussion om artikeln