Hoppa till huvudinnehåll

Sport

"Det är som att befinna sig på en bergochdalbana" – under Pauliina Miettinens tränarkarriär har glädjeruset och det nattsvarta avlöst varandra

Pauliina Miettinen poserar för kameran.
Bild: Marianne Nyman / Yle

Efter att ha överlevt cancern har den karismatiska mästartränarens liv tagit en ny vändning. Nu vill hon undvika allt vad prestationspress heter och istället hjälpa spelare framåt i livet.

– Bröstcancer är kanske inte det värsta man kan råka ut för. Men det tvingar en att tänka på döden och nu när jag överlevde, vill jag hjälpa andra så länge jag lever.

Trots den aggressiva cancer som upptäcktes i fjol våras, fortsatte Pauliina Miettinen i sitt jobb som huvudtränare för Tikkurilan Palloseura hela förra säsongen. Fram på hösten fick laget fira FM-silver för andra året i följd.
Strax därefter drogs mattan under fötterna på både spelare och tränare, då klubben av ekonomiska skäl valde att lägga ner representationslaget.
Det har gett Miettinen tid för reflektion.

– Att hantera tanken på att eventuellt dö är väldigt tufft. Nu uppskattar jag livet på ett helt annat vis.

Pauliina Miettinen undervisar på fotbollsläger i Åbo.
Bildtext I augusti besökte Miettinens Soccer Camp bland annat Åbo.
Bild: Marianne Nyman / Yle

I det ingår att hon just nu inte är intresserad av att jobba under press. I stället upptas hennes tid av de tillslagsläger hon själv arrangerar och av att på frivillig bas hjälpa "alla som vill" förbättra sin sparkteknik.

Samtidigt har Miettinen kommit till en punkt då hon inte längre bryr sig om vad andra tänker om henne. Därför räds hon inte säga sin åsikt.

– Landslagets framtid hänger på att nästa förbundskapten behärskar och kan lära ut ett modernt och kollektivt bollkontrollspel, säger Miettinen. Det finns ingen annan väg.

Se Sportlivs minidokumentär om en av Finlands mest meriterade kvinnliga fotbollstränare på Arenan:

Sjukdomen gav livet riktning - nu vill fotbollstränaren Pauliina Miettinen ägna den tid hon har kvar till att hjälpa andra - Spela upp på Arenan

Hade jag varit svag för tobak och brännvin hade det slutat illa

― Pauliina Miettinen

Kuopiobördiga Pauliina Miettinen inledde sin tränarkarriär i USA, dit hon flyttade i mitten av 1990-talet för att studera och spela fotboll. Då en allvarlig ryggskada satte stopp för spelarkarriären i början av 2000-talet, erbjöds hon i stället möjligheten att bli tränare.

Hon kom till slut att tillbringa hela fjorton år inom universitetsfotbollen i USA innan hon flyttade tillbaka till Finland.
Efter två framgångsrika säsonger, då Miettinen först lyfte Helsingforslaget FC Kontu till ligan och sen knep en femte plats under debutsäsongen, följde en tredje säsong då hon gjorde om tricket och förde Vandalaget PK-35 från Ettan till ligan.

Sen gick det snabbt. Måhända för snabbt.

Redan följande säsong, 2010, blev hon erbjuden jobbet som chefstränare för Sky Blue FC i New Jersey, klubben som året innan vunnit mästerskapet i den amerikanska proffsligan.

Chefstränare i världens tuffaste liga, med nästan idel landslagsspelare i truppen. Flera av dem både olympiska mästare och VM-medaljörer. Drömjobbet. Alla tiders chans.
Tills det hela plötsligt tog slut, mitt i säsongen.
– Jag hade aldrig trott att det skulle kännas så illa att få sparken och än i denna dag vet jag inte riktigt varför det skedde. Mentalt var det något av det tuffaste jag varit med om.

– Om jag då alls hade varit svag för brännvin och tobak hade det nog slutat illa.

Fotbollslaget Sky Blue FC besöker Vita Huset.
Bildtext Ett par veckor innan Pauliina Miettinen och assisterande tränaren Anne Parnila (längst till höger i bakre raden) fick sparken var Sky Blues spelare och tränare på traditionsenligt mästarbesök i Vita Huset.
Bild: EPA/All Over Press

Trots lågvattenmärket för tolv år sen är USA fortfarande Miettinen kärt. Det var där hon under studietiden fick möjlighet att utvecklas till den person hon var meant to be, som hon själv uttrycker det.

Därför uppmanar hon alla spelare som erbjuds universitetsstipendium i USA att ta chansen. Ingen annanstans får man det stöd och den uppbackning man kan få i USA – så länge man visar att man är beredd att jobba hårt, vill säga.

Det var också där hon själv fick chansen att bli utespelare efter flera år som landslagsmålvakt – en roll hon inte trivdes med. Efter sju års hårt jobb gjorde hon comeback i landslaget som mittback år 2002.

Pauliina Miettinen står i målet och fångar en boll.
Bildtext Miettinen spelar fortfarande fotboll i ett lag som kryllar av tidigare landslagsspelare. Efter cancern har hon åtminstone tillfälligt fått klä på sig målvaktshandskarna på nytt.
Bild: Marianne Nyman / Yle

Och då den sista cytostatikabehandlingen var avklarad i november i fjol var det till USA hon åkte. Tillsammans med sin gamla vän och kollega Anne Parnila reste hon runt i landet i en månads tid. På väggen hemma i Nurmijärvi hänger ett kärt minne från den resan.

– "Kipe" knäppte i smyg det här fotot av mig på väg ner till Miami Beach. Just där fick jag en enorm känsla av frihet och ville bara omfamna livet. Bilden symboliserar min kamp mot cancern allra bäst och därför är den så viktig för mig.

Pauliina Miettinen på Miami Beach.
Bild: Privat


Meriterade mästartränaren Miettinen

Efter att Miettinen fått sparken i USA drogs hennes arbetsvisum in och hon var tvungen att återvända till Finland. Säsongen 2010 var i full gång, hon var arbetslös och fortfarande inte riktigt på det klara med vad som egentligen låg bakom avskedandet.

Under Timo Lounios ledning vann PK-35 Vanda ligaguld under sin första säsong på högsta serienivå, men 2011 var Miettinen tillbaka vid rodret. Med PK-35 tog hon två FM-guld och tre cupsegrar åren 2011-2013 och nådde slutspelsskedet i damernas Champions League alla tre åren.

Efter det tog Jari Väisänen över som PK-coach och då Miettinen fascinerad såg honom lära tjejerna spela kollektiv fotboll, insåg hon att hon själv hade mycket att lära.

– Känner man att det finns något man inte behärskar, måste man bara ta hatten i handen och ödmjukt gå ut och ta reda på. Det är en härlig känsla då man fått nya insikter och får gå ut och testa dem i praktiken. Och när man sen får se laget förverkliga spelet i matchsituationer är känslan helt obeskrivlig.

Tikkurilan Palloseuras banner.
Bild: Tomi Hänninen

År 2020 gjorde Miettinen comeback som tränare på högsta serienivå. Med henne som tränare vann Tikkurilan Palloseura klubbens första FM-medaljer, två silver i följd. Och det genom ett väl genomfört bollkontrollspel.

– Arbetet tar aldrig slut då man går in för det kollektiva spelet. Det finns så mycket att nöta in och arrangera. Man måste få alla på samma karta och få spelarna att köpa tanken på ett nytt sätt att spela.

Miettinen erkänner att det tidigare hände att hon på väg till träning funderade på vad sjutton de skulle göra på träningen. Så är det inte i dag. Det finns så mycket att jobba med att hon istället tänker "ska vi ta det här, eller det där, eller något helt annat".

– Det är som att spela schack. Alla drag måste vara genomtänkta och övade på förhand. Vi har inte råd att slösa med tiden under en träning. Det har gett en ny gnista i tränarjobbet och det är alltid roligt att åka på träning och öva nya saker. Och då resultatet syns under en match, känner man att man lyckats.

Vill ta paus från de svåra besluten

Sedan TiPS ligasvit tog slut i fjol har Pauliina Miettinen funderat mycket på vad hon vill göra härnäst. För henne var TiPS det fullkomliga laget, med spelare som verkligen ville göra det de höll på med. Arrangerade hon extra träningspass var nästan alla på plats.

Pauliina Miettinen och Tia Hälinen firar seger.
Bildtext Miettinen tillsammans med Tia Hälinen som hon tränade redan i PK-35 Vantaa för tio år sen och i TiPS åren 2020-2021.
Bild: Tomi Hänninen

– De var så otroligt engagerade att jag på något sätt tvivlar på att jag någonsin kommer att få hand om en lika bra grupp.

Med den tanken i bakhuvudet och cancern i bagaget funderar Miettinen därför på att kanske vara assisterande tränare en tid.

– I varje lag uppstår osämja kring vem som får spela och det kan vara jättetungt. Man vill ju inte såra någon, men som tränare är man tvungen att fatta svåra beslut. Huvudtränaren har också en helt annan press på sig. Som assisterande får man sällan skulden om laget förlorar.

– Tränarlivet är som en bergochdalbana. Ibland får man fira mästerskap, ibland befinner man sig i den djupaste avgrunden, men mest ligger man i landet däremellan.

I maj fyllde "Pade" femtio och i augusti bjöd hon in tidigare spelare till en fest för att fira livet.
– Jag ville tacka dem för allt de gett och för gemensamma segrar. Jag har fått ge mycket, jag har krävt mycket och vi har grälat. Därför var det kul att se dem här.

Pauliina Miettinen omgiven av en stor grupp födelsedagsgäster.
Bild: Privat

Lär ut det rätta tillslaget

Enligt Pauliina Miettinen är det rätta tillslaget och hur man lär ut det en av de bästa sakerna hon lärt sig i livet. Själv har hon lärt sig av tillslagsgurun Eija Feodoroff, som också besökt Finland många gånger för att hjälpa unga spelare förbättra sitt tillslag.

– Det är inte den sparkteknik som jag en gång lärde mig och som jag hade stora problem med. Det är häftigt att kunna åstadkomma en tydlig förbättring något på bara en timme. För att inte tala om två dagar.

– Jag njuter av att få arbeta med det jag älskar. Jag arbetar med det så mycket jag bara kan och orkar just nu.

Pauliina Miettinen undervisar spelare i sparkteknik.
Bildtext På Miettinens läger får alla spelare individuell feedback på sin sparkteknik.
Bild: Marianne Nyman / Yle

Vem blir Finlands nästa förbundskapten?

Pauliina Miettinen hör till dem som gått hårt åt landslagets spelstil som hon kallar gammaldags. För att Finlands damer ska ha en chans att hävda sig framöver måste laget enligt henne gå över till en modern, kollektiv fotboll där bollkontrollsspelet dominerar.

Kanske därför har även hennes namn nämnts i spekulationerna kring vem som borde bli Finlands följande landslagscoach. Det vore en ära att bli tillfrågad säger hon själv, men ser det inte som sin grej.

– Landslagsträning är att styra och leda, ringa samtal och gå och se matcher. Samtidigt är träningstiden för knapp i relation till vad resultatet borde bli. Jag vill se spelarna varje dag för att verkligen kunna utveckla dem. Utvecklandet är viktigast för mig.

Däremot anser hon att även nästa ordinarie chefstränare bör vara kvinna.

– Det finns sammanlagt bara en handfull arbetsplatser med hyfsad lön inom damfotbollen i vårt land. Om männen lägger beslag på de jobben, finns det färre jobb för oss kvinnor. Sannolikheten att bli avlönad tränare för ett herrlag är nästan obefintlig.

För tillfället har Finlands alla totalt sex flick- och damlandslag manliga chefstränare.

Diskussion om artikeln