Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

En kvinna åker rullskridskor på en ramp. På bilden lutar hon händerna mot rampens kant, medan fötterna är i luften.

Rulla för rättvisa: När rullskridskoåkning blev ett verktyg för politisk aktivism

Rullskridskorna, de klassiska med två hjul fram och två hjul bak, gjorde comeback under pandemin. I trendvågen som sköljde över sociala medier glömdes rullskridskornas täta förhållande till aktivism och svartas rättigheter bort.

För alla oss som var barn och unga på 1990-talet och i millennieskiftet har de senaste åren varit en ändlös våg av nostalgi. Först kom choker-halsbanden i plast tillbaka. Sedan jeans med utsvängda buntar. Plötsligt började det ryktas i sociala medier om att de låga midjorna – gud förbjude – var på väg tillbaka.

Stuprörsjeans och sidobena är out, löst sittande baggy jeans och mittbena är in – och på Tiktok hånas millennialerna av trendmedvetna Gen Z:are som ser ut som vi gjorde när vi var 12.

En annan sak som plötsligt översköljde mitt flöde i sociala medier under vintern och våren 2021 var rullskridskor. Inlines, ja, men framför allt den riktigt klassiska typen, quads – sådana man kunde låna på mitt dagis i 90-talets Danmark, utformad som en skridsko men med fyra färggranna hjul placerade så att två sitter fram och två bak, med en bromskloss i gummi under tån.

I reel efter reel möts jag av kvinnor, oftast unga, som smidigt rullar fram på skridskor i matta pastellfärger. En del har rullat redan i många år och skapar instruktionsvideor för hur man lär sig vända i farten, rulla på huk på ett ben eller hur man tar första steget när man vill börja åka i ramper. Andra har upptäckt rullskridskorna under coronanedstängningen och delar med sig av sin process då de lär sig åka.

De flesta är amerikaner – kanske föga överraskande, USA är trots allt quad-skridskons födelseland. Något annat de flesta har gemensamt, utöver ung ålder, är att de är vita. Det är anmärkningsvärt med tanke på rullskridskoåkandets historiska och kulturella kopplingar till den svarta befolkningen i USA.

Men det är inget jag känner till när jag under sommaren börjar jaga ett par skridskor åt mig för att själv kunna börja åka.

Jag kan ju åka skridsko på is, hur stor skillnad kan det vara mot hjul?

Ganska enorm skillnad, visar det sig när skridskorna äntligen kommit och jag tar mina första vingliga tag över en ojämnt asfalterad plats, där jag inser hur farligt realistisk min rädsla för att förlora mina framtänder är.

En trend, fast ändå inte

Rullskridskon uppfanns i början av 1700-talet, men det skulle dröja till 1863 innan föregångaren till den quad-skridsko vi känner idag utvecklades, av amerikanen James Leonard Plimpton. Samtidigt grundade Plimpton de första rinkarna i USA, bland annat i New York, där besökare kunde hyra skridskor. Det blev startskottet för en kultur som fortsatt att leva och utvecklas genom decennier i USA.

Det är också därför rullskridskoåkaren Courtney Shove har svårt att se den aktivitet som uppstått i sociala medier under de gångna två åren som en trend.

– Det är som att säga till en naturligt rödhårig att rött hår har gjort comeback. Vi har ju hela tiden varit här, säger hon.

Courtney Shove är bosatt i Long Beach, Kalifornien. På Instagram är hon känd som Fat Girl has Moxi, och för sina mer än 85 000 följare producerar hon innehåll om rullskridskoåkning varvat med kommersiella samarbeten.

När vi möts för ett videosamtal har hon på grund av en skada inte kunnat stå på rullskridskor på två månader, och det känns tufft. Att inte kunna åka skridskor drabbar direkt hennes mentala hälsa – för det är hennes främsta sätt att handskas med den psykiska sjukdom hon har. Att åka rullskridskor gör mig bara lycklig, säger hon.

– De här skorna med hjul har räddat mitt liv. De gav mig självsäkerhet och styrka, och var ett sätt för mig att hitta tillbaka till mig själv och återta kontrollen över mitt liv. Rullskridskogemenskapen är så stor och välkomnande, här hittade jag en hel ny familj.

Den trend jag uppfattat att existerar runt rullskridskoåkning känner hon igen, men vill hellre beskriva det som en återupplivning i det mainstreama. Roller derby har funnits och varit aktivt i decennier, påpekar hon – och rinkkulturen är fortsatt stark. Pandemitrenden börjar dessutom mattas av.

– Jag såg en artikel där de listade inköp från pandemin som människor ångrar och rullskridskor var kanske tvåa på listan. Folk satt fast hemma och gick ut på Tiktok, där såg de människor som egentligen inte bryr sig om rullskridskogemenskapen men som hade det där perfekta California girl-utseendet. De gjorde enklare saker på rullskridskor som lockade folk till att också vilja börja åka.

Shove nämner professionella dansare i Los Angeles som ett exempel på personer som under pandemin snabbt fick spridning för sitt innehåll; de började åka rullskridskor för att hålla igång under nedstängningarna, och med danskunskaper i grunden fick de rullskridskoåkandet att se lätt ut.

– Sedan köpte folk rullskridskor och insåg att det de facto är jättesvårt – särskilt om man inte är atletisk från början. Med bara Youtube att ta till för att få undervisning gav många upp ganska snabbt, säger hon.

Det gjorde också att kopplingen till rullskridskoåkandets historia tappades bort. I den primärt vita sfären i sociala medier må Courtney Shove vara ett undantag; hon är svart, tjock och queer, och använder aktivt sitt konto som plattform för åsiktsyttringar som tangerar kroppsaktivism, sexuella- och könsminoriteters rättigheter och rasism.

I ett större perspektiv är Shove ändå ett typexempel på hur rullskridskorna alltid har haft – och fortsätter ha – en nära relation med politisk aktivism och mänskliga rättigheter.

En kvinna med rullskridskor står med ryggen till. Hon är iklädd bikini, och på kroppen står slagord målade i olika färger: Riot not diet, Rollin' with rolls och Love yourself
Bildtext Riot not diet. Courtney Shove talar en hel del om kroppen och att vara tjock på sitt konto.
Bild: Dammit Jessie Photography

Från medborgarrättsrörelsen till Black Lives Matter

Medborgarrättsrörelsen i USA under 1950- och 60-talen. Rosa Parks vägran att lämna plats åt en vit passagerare på en buss i Montgomery, Alabama i december 1955 blir det symboliska startskottet för den rörelse som knappt tio år senare ska resultera i lagstiftning som till slut förbjuder rassegregering.

Under dessa årtionden pågår bland annat utanför rullskridskorinkarna runt om i landet en kamp för att andra än vita ska få besöka dem. Utanför dem samlas svarta med plakat och rullskridskor för att demonstrera för deras lika rätt att delta i samhället.

Den 28 augusti 1963. 250 000 människor samlade vid Lincolnmonumentet i Washington DC för att höra Martin Luther King ge sitt berömda tal I Have a Dream. I folkhavet finns också 27-åriga Ledger Smith, i historien ihågkommen som Roller Man – han har åkt ända från Chicago på rullskridskor.

Den 1 100 kilometer långa resan tog tio dagar. I intervjuer beskriver han dels uppmuntran, men också försök till att köra över honom, där han rullar med ordet Freedom på sitt bröst. Rullar för rättvisa.

En kvinna på rullskridskor står på huk.
Bildtext Dokumentären United Skates (2019) ger en inblick i afroamerikaners rullskridskokultur och utmaningarna de fortfarande möter.
Bild: HBO

Cerritos, Kalifornien, 2014. Utanför rinken Skate Depot övervakar poliser när svarta rullskridskoåkare samlas för en sista session innan rinken stänger för gott, efter nästan 35 år. Den sista kvällen förevigas i dokumentären United Skates (2019), som beskriver en pågående trend där rinkarna en efter en stängts ner sedan 1980-talet – och det drabbar inte minst den afroamerikanska befolkningen som har en stark kulturell koppling till rinkkulturen.

Den 25 maj 2020. George Floyd dödas i samband med ett polisingripande. Fallet utlöser Black Lives Matter-demonstrationer över hela världen och på många håll drar också rullskridskoåkarna fram med plakat.

– Vi har alla dessa historiska händelser där folk har åkt rullskridskor. Det fångar människors uppmärksamhet och kan användas som ett verktyg för att få fram sitt budskap, säger Courtney Shove.

Rullskridskoåkare demonstrerar med plakat. I förgrunden en man som håller ett plakat där det står "skate to erase hate".
Bildtext En demonstration i London till stöd för Black Lives Matter, 11 juli 2020.
Bild: Matthew Chattle/Shutterstock/All Over Press

Roller derby – sporten som tar ställning

Ruka Toivonen drar fram ett par rullskridskor i läder ur en tygkasse. De har lågt skaft och är platta utan klack – till skillnad från mina gula quads som mer liknar ett par konståkningskridskor till utformningen.

De är specialbeställda enligt mått och anpassade för skador i vristerna som Toivonen tidigare har dragit på sig. Den ena pryds av en kännspak siluett; Billy Elliot mitt i ett högt hopp, med balettskorna dinglande runt halsen. Min förebild, säger Toivonen och ler.

I Finland är rullskridskokulturen betydligt yngre än i USA. Visst hade vi en boom under 1990-talet, då alla – inklusive president Sauli Niinistö – åkte inlines och både butiker och köpcenter klistrade upp förbudslappar mot dem på sina dörrar. Uppskattningsvis upp till en halv miljon finländare ägde rullskridskor under den boom man då uppfattade att hade kommit för att stanna. Intresset började ändå dala i början på 2000-talet och så småningom försvann hobbyn in i marginalerna.

Coronapandemin förde med sig en liten nytändning för sporten som snarare präglas av nostalgi än någon koppling till politisk aktivism.

Annat är det inom roller derbyn, som landade i Finland år 2009.

Då grundades den första klubben, Helsinki Roller Derby. Ett år senare grundades Kallio Rolling Rainbow – klubben som Ruka Toivonen gick med i för åtta år sedan.

Toivonen tilltalades dels av att det var en sport som – till skillnad från till exempel damhockey – erbjöd full kontakt. Som icke-binär ville hen inte heller spela i ett damlag. I roller derbyn är alla välkomna, även om sporten fortfarande till största delen utövas av kvinnor och icke-binära.

Min uppfattning av roller derby som en inkluderande miljö som också aktivt tar ställning i frågor som gäller mänskliga rättigheter visar sig stämma ganska bra överens med verkligheten.

– Så är det absolut, och det är definitivt en agenda som vi har. Jag skrinnar i Kallio Rolling Rainbow, och det var precis detta som man ville synas genom när klubben grundades, säger Toivonen.

En person står och knyter ihop skosnörena på ett par rullskridskor. Hen är iklädd keps och svart skjorta.
Bildtext Med heltidsjobb och studier har Ruka Toivonen mindre tid för derbyn. Rullskridskorna är ändå en mycket kär hobby.
Bild: Julie Ebbe / Yle

Den inkluderande andan understryks av att allt är byggt på frivilliga krafter, säger hen.

– Vi har byggt upp en organisation som har starka ställningstaganden, både i förbundets regler där det står att vi respekterar könsmångfald och är mot diskriminering, och i likabehandlingsplanen som är ganska progressiv och ambitiös om man jämför med andra liknande sporters.

Också på många andra sätt är sporten inkluderande, säger hen. Dels finns det många olika roller ifall man till exempel inte vågar eller vill stå på rullskridskor. Också bland spelarna är mångfalden stor, exempelvis vad gäller kroppsstorlek eller funktionsvariation.

I Kallio Rolling Rainbow tränar spelare som är teckenspråkiga tillsammans med hörande. Träningarna går på svenska och engelska, och i mån av möjlighet medverkar också en person som tolkar till finskt teckenspråk. Ibland går det inte att ordna tolk, då kommunicerar spelarna så gott det går med kroppsspråk.

– Det är en väldigt fysisk gren och det är helt möjligt att träna tillsammans med hjälp av visuella signaler, säger Toivonen.

Aktivism självklar del av grenen

Ruka Toivonen kan dra sig till minnes en demonstration då hen deltagit på rullskridskor, utöver Prideparaden i Helsingfors där Kallio Rolling Rainbow deltar varje år.

Där deltar också Finlands äldsta klubb Helsinki Roller Derby – fast inte på rullskridskor. På Alexandersgatans kullerstenar hade det inneburit för stora risker såväl för spelarna som för de andra i paraden, konstaterar ordförande Clarice Finell.

Men roller derby är en viktig plats för all slags aktivism, säger hon.

– Förstås är vi inte perfekta, vi har haft olika slags fall som utretts i styrelsen. Men vi jobbar jättemycket med jämlikhet – jämlikhet för alla.

Förutom hbtq-frågor och att försöka öppna verksamheten för flyktingar handlar det om att göra sporten ekonomiskt mera tillgänglig; att åka rullskridskor är nämligen inte billigt.

– Samtidigt måste jag säga att man får begagnad utrustning ganska lätt, så man kan komma igång ganska billigt. Sen om du vill satsa pengar, så får du nog pengarna att gå åt, säger Finell och skrattar.

Idrott och politik – hur går det ihop?

På de stora internationella arenorna försöker man gärna hålla idrott och politik frånskilda – med varierande framgång – men när det kommer till rullskridskoåkning av alla de slag verkar relationen mellan sporten och den politiska aktivismen nästan naturlig. Man utövar inte det ena utan att också vara delaktig i det andra.

Kanske är det för att det inte just finns några pengar i det, tror Courtney Shove. Inga idrottare som är beroende av sponsorer, som i sin tur är känsliga för att få sitt varumärke förknippat med politik. Man står fri att uttala sig – och gör det också, säger hon.

Ju mer man ser någon tjock åka runt på rullskridskor, klädd precis hur denne vill, desto mer normaliserat blir det

― Courtney Shove

Att olika typer av aktivism blivit så förknippat med rullskridskor anser hon handlar om människorna och den typ av personer som dras till rullskridskoåkning. De tenderar att vara liberala med en stark vilja att åtgärda orättvisor och skapa förändring i samhället. Kulturen har därmed också blivit öppen och inkluderande. Här kan du vara trans eller i en samkönad relation utan att någon höjer ett ögonbryn, säger hon.

– Vi vet att vi har många ljus riktade mot oss i sociala medier, och därmed också en plattform för att kanske kunna skapa förändring.

Dessutom är det mycket roligare att delta i en demonstration på rullskridskor än till fots, säger hon och skrattar.

För henne var det från början självklart att den plattform hon byggde i sociala medier också skulle vara en plats för åsikter – och hon pratar öppet om allt möjligt, som sin psykiska sjukdom eller att vara tjock i en miljö där de flesta andra är smala.

– Ju mer man pratar om det, desto mer bryter man stigmat och fråntar det dess negativa effekter. Ju mer man ser någon tjock åka runt på rullskridskor, klädd precis hur denne vill, desto mer normaliserat blir det. Om jag ska chocka omgivningen med min storlek kan jag lika gärna ge dem något coolt att titta på. Jag klär mig hur jag vill, gör vad jag vill - för människor kommer ändå att titta på mig, säger hon.

En kvinna åker rullskridskor på en skejtramp. På bilden lutar hon foten mot rampens kant och tittar med förförisk blick in i kameran.
Bildtext Tillsammans med sin partner ordnar Shove årligen ett kroppspositivt evenemang, Sun's out Buns out, där deltagarna uppmuntras till att klä sig precis hur de vill, utan hänsyn till vad någon annan tycker.
Bild: Dammit Jessie Photography

Roller derbyn var under sina första årtionden mera show än kontaktsport, och dog i början av 1970-talet ut. När sporten återupplivades i början av 2000-talet präglades den starkt av den talkoanda som Ruka Toivonen kopplar till grenens aktivistiska sida.

– Det har varit helt “do it yourself” från första början. Och det började med att kvinnorna tog över sporten, som i början var mer objektifierande av spelarna. Det är byggt på en feministisk grund och blev en kvinnosport som senare även kom att inkludera transpersoner, icke-binära och cis-män. För att det var så DIY från början var folk också mindre rädda för att ta ställning och vara politiska, säger hen.

Bara genom att vara aktiv i rullskridskokretsar blir man på ett sätt politisk aktiv – bland annat för att hitta lämpliga utrymmen för sporten, tala för behovet av omklädningsrum för icke-binära sportutövare och påverka beslutsfattandet när det gäller stadsplanering och arkitektur.

– Och det är lättare att ta plats som en grupp. Det skulle vara svårare att göra det ensam.

Bilder på Courtney Shove: Dammit Jessie Photography.

Video på Courney Shove: Rebel Mang

Övrig video och bild: Julie Ebbe