Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Sara Ehnholm Hielm sögs in i filmens värld och nu kommer hon ut med en bok om sina insikter: "Liv och film går in i varandra"

Sara Ehnholm Hielm i biografmiljö.
Bildtext Sara Ehnholm Hielm trivs bäst i popcornsdoftande, dunkla salar, men berättar att hon själv aldrig brukar äta popcorn på bio. "Jag vill koncentrera mig på filmen", säger hon.
Bild: Charlotte Winberg / Yle

"Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka" är en essäbok om hur filmerna har format Sara Ehnholm Hielm som människa och gjort henne till den filmkritiker hon är i dag.

Sara Ehnholm Hielms första bok, Och hjärtat, det var mitt, handlade om att få en röst. Nu är hon aktuell med en ny bok, Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka, som handlar om att se. I hennes fall handlar det, inte helt överraskande, om att se på film, men också om sätt att se på livet.

Att se på film är inte bara en del av Ehnholm Hielms jobb som filmkritiker, utan också en stor del av hennes liv. Men, hon skriver inte bara utgående från sin egen ståndpunkt som entusiastisk filmälskare.

– Jag tror att film har en större påverkan än man tänker att det har, för liv och film går på sätt och vis in i varandra.

Det goda livet är i biosalongen

För Ehnholm Hielm går åtminstone filmer och livet in i varandra, det är säkert. Att hon alltid har recensentglasögonen på sig när hon ser på film, oavsett om hon ska recensera filmen eller inte indikerar på att gränsen mellan de två har suddats ut.

– För mig handlar det om att vara uppmärksam, om att vara öppen för filmen och att få in så mycket som möjligt av den. Jag tycker att det gör filmupplevelsen så mycket rikare och roligare.

Det här berättar hon när hon kommer ut ur biosalongen efter att ha sett Good luck to you, Leo Grande. En film om en äldre kvinnas sexuella uppvaknande som hon ska recensera.

Ehnholm är upplyft efter filmen och hon beskriver den som "en film som inte skulle ha gjorts för tio år sedan", men sparar på de detaljerade omdömena för den kommande recensionen.

Sara Ehnholm Hielm i en biografstol.
Bildtext Det var i de popcornsdoftande salongerna som kärleken till film väcktes för Sara Ehnholm Hielm, och det var också i en biosalong som hon insåg att det var filmkritiker hon skulle bli.
Bild: Charlotte Winberg / Yle

Inte bara har biosalonger varit betydelsefulla platser för Ehnholm Hielm genom livet, ännu i dag är biosalongens mörker en väldigt viktig plats för henne.

– Det är någonting med att gå till en biograf och kunna stänga ute resten av världen och vara totalt närvarande i salongen. Det blir ju svårare och svårare att hitta sådana ställen i dag då man är uppkopplad hela tiden. Så det här att man kan hänge sig åt ett konstverk och samtidigt komma ut ur sitt eget huvud är kanske orsaken till att jag älskar bio så mycket.

SARA EHNHOLM HIELM

En recensent som recenserar sig själv

Ehnholm Hielm har under de senaste 30 åren etablerat sig som en av Svenskfinlands skarpaste filmkritiker, och hon har skrivit otaliga filmrecensioner. Men trots de många alstren hon har levererat känner hon att mycket har lämnat oskrivet.

– En recension är alltid ganska kort och det finns alltid så mycket mera att säga. Dels om enskilda filmer och dels om större teman kring filmerna eller hur filmerna hänger ihop, nämner hon som exempel.

Det här åtgärdar Ehnholm Hielm nu med sin essäbok.

Bokens nästan 400 sidor ger henne också chansen att bli mera personlig än i en filmrecension, någonting som hon tycker att en kritiker får och bör vara.

Filmkritiker Sara Ehnholm Hielm vid biogodiset.
Bildtext Som recensent är man en representant för publiken, anser Sara Ehnholm Hielm inspirerad av en av sina favoritfilmkritiker Pauline Kael. "Hon säger att man ska använda allt man är och allt man kan för sin filmkritik, och det har också varit min idé."
Bild: Charlotte Winberg / Yle

Inte bara utvecklar hon sina resonemang kring filmer hon har sett, hon vänder också blicken mot sig själv och utforskar hur filmerna har gett henne en föreställning om hur livet ska vara.

– Med boken vill jag på sätt och vis recensera mig själv, och fundera på vad som har hänt med mig efter att ha utsatts för så mycket film.

Kulturkritiken behövs

Inte bara vill Ehnholm Hielm elaborera allt det som inte har fått plats i filmrecensionerna, hon vill också utveckla bilden av vad en kritiker gör och vilken funktion kulturkritiken fyller i samhället.

– Det verkar som om vissa är irriterade över att det ska finnas någon besserwisser som säger hur det är, men jag tycker inte att det är funktionen med att vara en kritiker, säger hon och pausar för att dra in andan innan hon fortsätter:

– Visst, man ger ett omdöme men det handlar egentligen om att erbjuda en offentlig plats var man kan prata om konstverket och om att prata om film som det konstverk det är. Har vi inte det här så blir den enda diskussionen om film hur mycket den säljer, och det tycker jag är synd.

Är din essäbok en motreaktion till att kulturkritiken har varit hårt ansatt under den senaste tiden?

– Boken fungerar som en elegi för ganska många saker gällande film, men definitivt är kulturkritiken en av dem.

Vems drömmar skildras?

Filmen och livet går alltså in i varandra, men den bild som projiceras via filmerna är sällan representativ för alla som ser filmen. Kan den snarare ge tittare en förvrängd bild av hur livet ska vara?

– Absolut, utbrister Ehnholm Hielm och hänvisar till urvattnade filmklyschor som att rökning är sexigt, att kvinnor vill bäras upp för trappor av starka män, att förbjuden kärlek är bäst och att det är manligt att vara tystlåten.

Omslaget till Sara Ehnholm Hielms bok.
Bildtext Hollywoodskylten pryder omslaget på Sara Ehnholm Hielms bok och är sinnebilden för filmbranschens ursprungliga drömfabrik i Hollywood.
Bild: Förlaget M / Omslag av Sanna Mander

Filmer vilseleder och visar saker som inte stämmer men ändå tar vi de här sakerna till oss som om de vore sanningar om livet. Vi lär oss hur vi ska gräla, hur vi ska älska eller hur vi ska bli bättre människor av filmer. Vi sväljer filmögonblicken fast vi vet att de är förvrängda lögner vi ser i filmer.

– Man vill att livet ska vara mera än vardag och filmen förhöjer den, en slags glamourisering av vardagen. Saker är lite vackrare på film, konstaterar Ehnholm Hielm.

Hon vet vad hon pratar om. Själv har hon också påverkats av filmögonblick till den grad att hon exempelvis har hoppat i en fontän iklädd festklänning inspirerad av Anita Ekberg i filmklassikern Det ljuva livet. Någonting som hon säger att hon knappast skulle ha kommit på att göra om hon inte skulle ha sett det på film.

Det har gått flera år sedan dess och i dag är det ett intermezzo som hon skrattar gott åt.

– Det är ett sätt att leva lite större, men för de flesta människor är det inte en bra idé. Det är ju en barnslig tanke att tro att det finns ett liv utan tråkig vardag och där man skulle leva i en filmbubbla, men det är någonting med de här stora gesterna som också kan bli en lekfull, rolig grej att ta med sig i sitt liv.

TRE FILMTIPS AV SARA EHNHOLM HIELM

Paraplyerna i Cherbourg – Jacques Demys bitterljuva musikal (1964) har aldrig överträffats, inte minst för musiken, de färgkoordinerade tapeterna och klänningarna och Catherine Deneuve.

Åtta dödsskott – Mikko Niskanens tragiska landsbygdsfilm med verklighetsbakgrund från 1972 kan ses i nyrestaurerad version på Yle Arenan.

The Ice Storm – Ang Lees uppväxtdrama från 1997 är en av många starka 90-talsfilmer, då den amerikanska filmen fortfarande var konstnärligt självständig och obändig.

Filmernas medsvepande kraft

Filmer om och av kvinnor är ett återkommande tema i Ehnholm Hielms essäer, och hon analyserar det här ur olika synsätt.

Det är ingenting nytt att kvinnor under en lång tid har utgjort en väldigt liten del av de som har skapat filmerna, och att männen i sin tur har lagt grunden för önskedrömmarna som spridits genom biograferna.

– En smal sektors önskedrömmar gjorde att man själv blev blind, konstaterar hon och berättar att även hon sveptes med utan att reflektera över det då.

Så, i stället reflekterar hon över det nu.

– Det jag har velat undersöka är hur de här strukturerna satt i ens eget huvud och hur man upplevde de här strukturerna som helt normala. Jag kallade mig feminist på 1980-talet men jag såg inte hur onormalt det var att kvinnliga filmmakare var en så otroligt liten del av filmindustrin och att de aldrig fick visa sina önskedrömmar.

INTRESSANTA FILMSKAPARE

Håll ögonen på nästa generation, ofta internationellt utbildade, finländska filmskapare med namn som:

  • Alli Haapasalo (Tytöt tytöt tytöt, 2022).

  • Hannaleena Hauru (Fucking with nobody, 2020).

  • Hanna Bergholm (Ruva, 2022).

  • Hanna Västinsalo (Palimpsest, 2022).

Sakta men säkert har filmbranschen vaknat upp och börjat anpassa sig efter samtiden. Att det i dag finns flera kvinnor i branschen leder till att vi nu har filmer som Good luck to you, Leo Grande som inte bara har en kvinnlig regissör och manusförfattare, utan som också har en 63-årig Emma Thompson i huvudrollen.

Och inte bara det, hon spelar en sexuellt otillfredsställd änka som är kåt och bland annat vill pröva på oralsex, så hon anlitar en ung prostituerad för att åtgärda det här. (Läs recensionen av filmen om du blir nyfiken på hur det går.)

När filmdrömmar blir sanna

2010 blev Kathryn Bigelow den första kvinnan att få en Oscar för bästa regi. Elva år senare fick en till kvinnlig regissör, Chloé Zhao, samma erkännande.

– Det har kommit en erkänsla för filmer gjorda av kvinnor under den senaste tiden, men allt det här har nog hänt fruktansvärt sent med tanke på att film har funnits sedan slutet av 1800-talet.

Filmkritiker Sara Ehnholm Hielm utanför biografcentret Tennispalatset i Helsingfors.
Bildtext Film har en stark koppling till tidsandan och till vad som händer i samhället, säger Sara Ehnholm Hielm och förundras över att kvinnor under lång tid har haft en så otroligt liten del av att göra filmer.
Bild: Charlotte Winberg / Yle

I takt med det här har filmerna som görs ett bredare spektrum av karaktärer, och porträtten av kvinnor är mera mångfacetterade. Det må gå långsamt, men Ehnholm Hielm kan nu skriva att en av hennes filmdrömmar har blivit sanna.

För ett halvsekel sedan var jag den filmgalna flickan som aldrig såg filmer av kvinnor, om kvinnor. Den flickan är nu ett enda stort leende.