Finlandssvenska Nightbird om debutplattan: Mina låtar har ofta något slags mörker i sig

Nattens fåglar sjunger med en annan stämma än de på dagen. De texter som skapas nattetid har ofta ett annat djup än de som föds dagtid. Nightbird kombinerar dessa två element på ett sätt som nästan får tiden att stanna.

Nightbird kommer in på det avtalade kaféet i Helsingfors-stadsdelen Berghäll överraskande punktligt. Smått överdriven punktlighet är en yrkesskada mången radiojournalist drabbas av, men Nightbird – alias Anna-Stina Jungerstam – har ingen sådan bakgrund.

Istället är det musiken som gällt i hela hennes vuxna liv och litet till.

Anna-Stinas musikaliska uppvaknande kom när hon under högstadietiden i Vasa upptäckte The White Stripes. Hon gillade dem till och med så pass mycket att hon ville veta var de fått sin inspiration ifrån. Den upptäcktsfärden förde henne till den tidiga bluesen. Och så var hon fast.

Musikens mystiska vägar

Musikens mystiska vägar förde sedan Anna-Stina till Sverige där hon studerade musik vid en folkhögskola på Gotland. Där föddes bluesrockbandet Mud Walk som till sin stil förde tankarna till Janis Joplin och Big Brother & The Holding Company.

Två EP:n senare splittrades Mud Walk och Anna-Stina Jungerstam bestämde sig för att flytta till Helsingfors, ta sig artistnamnet Nightbird och göra en soloskiva.

Nu i veckan ger Nightbird ut sin självbetitlade debutskiva på vinyl och digitalt. I mitten av oktober kom den stämningsfulla första singeln Singing in the Rain där hennes varma sångstämma genast tar tag om ens hjärta och håller mjukt men bestämt om det tills den själv väljer att sakta släppa greppet. Precis som på plattan överlag.

Skivan Nightbird är mycket snyggt producerad av Katharina Nuttall som tidigare jobbat bl.a. med den norska artisten Ane Brun.

Tankarna går emellanåt till det sound som Johnny Cash hade på sina American Recordings-plattor. De är producerade av den legendariske skivproducenten Rick Rubin och jag kastar fram att det vore intressant att höra Rick Rubin producera Nightbird.

- Mm! Mmm! Absolut!

Vet vad hon vill

När vi sitter där vid kafébordet med varsin kopp java framför oss och nyfiket undrar vad det är för mystisk fågel som sitter där på andra sidan bordet berättar Anna-Stina alias Nightbird att det här är hennes första egentliga intervju om hennes musik.

Det hade jag aldrig kunnat tro. För på hennes svar märks det att hon funderat mycket på sin musik, vad hon vill med den och på musikens betydelse överlag. Nightbird må se ung och oskyldig ut, men man skall som bekant aldrig låta skenet bedra. Hon är stark - kanske starkare än hon tror - och vet helt tydligt vad hon vill.

Kontemplativt betraktande

Ditt förra band Mud Walk var ju rätt bluestungt, men soloskivan Nightbird är mer kontemplativt betraktande, ungefär som tillbakalutade småtimmar. Varför bytte du stil eller har du hittat din rätta stil nu?

- Jag har egentligen hållit på med Nightbird på olika sätt samtidigt som jag var i Mud Walk. Det var bara ett annat uttryck. Men se'n är det nog också nå't som har utvecklats med tiden till att bli det som det är idag.

Men man hör ändå fortfarande en viss blues i dina låtar.

- Jo, jo. Alltså det har nog alltid varit något som funnits... Ursprungligen när jag började spela, så var det det som var grejen. Jag var väldigt starkt påverkad av bluesen och därför började jag spela gitarr.

Vad lyssnade du då på?

- Det var bara för att jag upptäckte The White Stripes på högstadiet och se'n har jag liksom grävt mig djupare in i vad som inspirerade dom och så har jag hittat hela den världen. Alla dom här kvinnorna och männen från den tidiga bluesen. Och se'n tog jag det till mig väldigt starkt. Men det som kanske inte märks så mycket på den här skivan är att jag också spelar väldigt mycket roots-blues och slidegitarr. Det finns en så'n låt här. Jag har nog fler, men dom kändes ännu inte riktigt färdiga.

Jag hör tidigt 1970-tal här. Vissa låtar påminner t.ex. om Pink Floyds tidigare plattor som Atom Heart Mother, Meddle och Obscured By Clouds. David Gilmour kunde gott ha gjort låten Singing in the Rain. Jag känner igen känslan.

- Ah, ooh, tack! Vad fint! Absolut! Det är just det som tilltalar mig väldigt mycket hos den äldre tidens... Bara det här med att gå djupare in i vad man kan göra med en gitarr. Det finns så många olika stämningar som du kan ändra gitarrens strängar till och plötsligt hittar du så många nya olika uttryck. Bara det. Och se'n kommer texten utifrån. För mig är det ofta just den vägen.

Två av låtarna på plattan är instrumentala. Hur bestämde du att de inte behöver någon text?

- Bara för att dom började som instrumentala. Och sedan kändes det överflödigt att försöka lägga till nå'nting. Då skulle det bli bara att här sjunger jag litet nå'nting. Det är intressant att göra en låt instrumental och se hur man kan uttrycka det som man annars kan uttrycka med text och sång, men bara genom det instrumentala. Att det är också ett språk i sig.

Vad är det som musiken ger dig?

- Det känns ibland som att jag inte kan uttrycka mig i tal. Ofta när jag gör låtar, så är det för att jag vill säga nå'nting åt en specifik människa. Det blir som en form av kommunikation. Men den kan se'n ge nå'nting helt annat åt en helt främmande människa. Det är ju just det som är det fina med musik.

- Det är det typiska vad folk säger att det är väldigt terapeutiskt, men det är ju det det är. Bara att gå tillbaka till nå'nting man har gjort tidigare och upptäcka att man uppfattar den helt annorlunda nuförtiden. Man kan fortfarande säga nå'nting med den, men på ett annat sätt. Det är jättegivande, faktiskt. Bara att upptäcka att man utvecklas hela tiden.

Din skiva präglas av en äkthet man inte hör så ofta i musiken nuförtiden. Det finns en ärlighet i ditt sätt att uttrycka dina låtar – både att spela, sjunga, texterna, stämningen. Var kommer den äktheten ifrån?

- Jo, jag har faktiskt funderat mycket på det där själv. Alla de här låtarna som nu finns på skivan är så'na som jag inte förändrat så mycket efter att jag skrivit dom. Ofta när man skriver låtar, så kan man gå tillbaka till dom och tänka: "aha, kanske refrängen sku' komma här och den där versen borde va' litet mer så här för att det ska funka bättre". Men för mig är det ofta liksom att jag gör en låt och se'n vill jag inte förändra den. Det känns då som att jag förlorar det som var grundtanken.

- Jag tror att låtarna ofta bara kommer på ett visst sätt. Och då är det svårt för mig att ändra på dom, för då känns det som att det blir tillgjort. För att ibland har jag gjort det. Att jag har gått tillbaka till nå'nting och försökt få den att bli lättare att ta till sig. För jag har trott att det krävs nå'nting så'nt, att det finns ett visst format att gå efter. Men då har jag lämnat dom låtarna för att dom känts konstiga.

Varifrån kommer artistnamnet Nightbird?

- För det första är det mycket lättare att använda det namnet. Det är sällan felstavat som mitt riktiga namn som är jättelångt och har så många olika delar. Men namnet Nightbird i sig kommer från... När jag började skriva saker var jag i högstadiet och det gjorde jag ofta sent på kvällen eller mitt i natten för att jag inte kunde sova. Det blev ännu värre i gymnasiet. Rent textmässigt kom det mesta på natten. Jag tänkte på en massa saker då, så det var väl därifrån tanken kom om nå't slags nattaktivitet.

- Många intressanta och konstiga fåglar är vakna mitt i natten. Och jag upplever att jag är litet annorlunda än normen, så då kändes det som att Nightbird är ett bra namn som beskriver den känslan. Och mina låtar har ofta något slags mörker i sig.

Är du nöjd med skivan? Blev den som du hade tänkt dig?

- Jo! Det blev mycket mer än vad jag hade tänkt mig! Jag är ingen producent, så när jag började samarbeta med Katharina Nuttall och Linus Andersson (skivans producenter), så frågade dom mig hur jag tänker kring låtarna och då kunde jag förklara utgående från hur jag tänkte när jag skrev låtarna eller vad dom handlar om. Och se'n också visa så'na artisters musik som kanske låter litet som jag tänkte att mina låtar kunde bli på skiva.

- Skivan blev ännu större just för att Katharina är så bra på att skapa saker som är mörka, men jättevackra.

Hur ser framtiden ut för Nightbird? Det blir skivrelease nu?

- Jo, jag kommer att spela i Finland och Sverige nu framöver och har även planer till våren på att åka till Europa och framför allt Tyskland. Det blir tillsammans med en tysk-finsk artist som heter Mäkkelä. Jag hoppas på fler och fler spelningar. Och så tänker jag redan på hur jag skall göra med min nästa skiva. För det kommer hela tiden nya låtar som håller på att formas till nå'nting.

Mitt i allt märker vi att vi suttit och snackat musik i en hel timme. Det är som med skivan Nightbird – den får liksom tiden att stå litet stilla. Som avskedsgåva får jag några stilrena Nightbird-klistermärken av henne.

Men innan vi går våra skilda vägar in i den novembergråa eftermiddagen där utanför har jag ännu en fråga jag vill ställa. En fråga jag funderat på under nästan hela vårt samtal.

Är du född för sent rent musikaliskt sett?

- Jo, det kan man nog påstå ganska lätt! Jag har alltid känt mig litet äldre än vad jag är. Och så är jag en nostalgisk människa överlag.

Skivan Nightbird ges officiellt ut på fredag 20.11.2015 med en spelning på The Doo-Bop Club i Vasa. Det var där Anna-Stina i början av sin gymnasietid första gången vågade sig på att uppträda inför publik. Före det har Nightbird en pre-skivrelease på onsdag 18.11 på 5th Street Bar & Café i Helsingfors.