Drottningen är död, länge leve kungen – vad betyder tronskiftet för Storbritannien, Samväldet och anglikanska kyrkan?

Drottning Elizabeth II hade hunnit bli en konstant. Charles III är ny som kung men har ändå mer erfarenhet av det offentliga rummet än någon politiker. Men räcker det för att hålla ihop unionen?

Världen har förändrats i grunden, både i hur vi själva ser på världen och hur vi ser oss själva. Det konstaterade ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby efter drottning Elizabeth II:s död i torsdags.

Men alla de förändringarna finns inte bara mellan öronen på mer eller mindre rojalistiska britter, utan tronskiftet har också följder både inom och utom landets gränser.

Konstitutionell monarki

Storbritannien är en konstitutionell monarki med djupa rötter.

Även om det mesta har ersatts av nya lagar finns det faktiskt delar av Magna Charta, överenskommelsen mellan kung Johan utan Land och adel och präster i England år 1215, som fortfarande gäller. Charles III är Johans barnbarn i 24 ledet, även om kronan inte alltid har ärvts så rakt.

Kanske det är just den här kombinationen av personhistoria och urminnes hävd som gör den brittiska monarken så central.

I ett kungarike som består av flera olika länder – England, Wales, Skottland och Nordirland – och som har ett politiskt system som möjliggör maktstiften står kronan står för kontinuiteten. Det illustrerades tidigare i veckan av att Liz Truss inte blev premiärminister förrän hon hade besökt drottningen.

Håller unionen utan drottningen?

I modern tid har det kungliga kittet som hållit samman Storbritanniens olika delar varit drottning Elizabeth II.

I allmänhet har hon gjort det genom att inte göra något väsen av sig, men nationalisterna i Skottland har inte glömt att hon uttalande sig strax före folkomröstningen om självständighet år 2014. Då uppmanade drottningen skottarna att "tänka efter väldigt noga" innan de röstade.

Och skottarna röstade för att stanna i unionen. Den gången.

Så sent som i juli i år lade Skottlands förstaminister Nicola Sturgeon ändå fram en plan för en ny folkomröstning i oktober 2023.

Brexit en nagel i ögat

En av smärtpunkterna i dagens Storbritannien är att Skottland och Nordirland, i motsats till England och Wales, röstade mot att lämna EU.

Skottarna förstår inte varför de ska behöva drabbas av alla brexitrelaterade problem när de inte ville gå ur Europeiska unionen. Hellre vill de lämna det Förenade konungadömets union.

I Nordirland förvärras problemen av den gamla konflikten mellan unionister och republikaner, the Troubles, som pågick från 1969 till 2007. Först fyra år efter långfredagsavtalet och efter mer än ett halvt sekel på tronen kunde drottning Elizabeth göra ett statsbesök i Dublin.

Problemen kring hur Storbritannien och EU tolkar brexit vid Nordirlands gränser påverkas förstås inte direkt av vem som är regent, men inte blir problemen där heller bättre av att landsmodern är borta.

I Wales har självständighetsivrarna inte sedan 1400-talet haft lika mycket luft under vingarna som i Skottland. Men även bland walesarna ligger intresset för självständighet i dag kring 30 procent med en stadig ökning sedan den skotska omröstningen.

På fredagen sa kung Charles III i sitt första tal till nationen att han ger sin äldsta son och arvtagare titeln prins av Wales. Det återstår att se om det gör walesarna mer eller mindre intresserade av självständighet.

Inte bara Storbritannien

Men den brittiska monarkens inflytande – eller brist på inflytande – tar inte slut vid Engelska kanalen.

Charles III är nu överhuvud för arvtagaren till Brittiska imperiet, den mellanstatliga organisationen Samväldet (Commonwealth of Nations på engelska). Samväldet består av 56 självständiga länder med sammanlagt 2,4 miljarder invånare. I fjorton av Samväldesländerna är Charles dessutom statschef, precis som i Storbritannien.

Att Samväldet har överlevt som en frivillig organisation anses till stor del vara drottningens förtjänst. Det sägs att inget annat imperium framgångsrikt har omskapat sig till en allians och på så sätt fortsatt existera i en annan form.

Medan brittiska politiker ofta har lagt sitt krut på USA och ibland på Europa gav drottning Elizabeth II uppmärksamhet åt Samväldets självständiga medlemmar och behandlade deras statsöverhuvuden och politiska ledare som jämlikar.

Här, liksom i många andra sammanhang, har det varit av stort värde att drottningen hade en omvittnad förmåga att få folk att känna att hon var genuint intresserad av dem.

Samväldets väl

Inte nog med att Samväldet har överlevt, det har varit ett så fungerande koncept att till och med några länder som aldrig hörde till Brittiska imperiet – Namibia, Moçambique och Rwanda – har valt att gå med.

För Charles blir det ett stort jobb att hålla igång Samväldet. I motsats till sin mor har han inte varit med så gott som från början, men han har haft en lång lärlingstid och de facto decennier på sig att bygga upp något slags relation med vart och ett av medlemsländerna och deras ledare, oberoende av om monarken är statschef eller inte.

När Samväldesländernas ledare senast samlades i juni i år representerade Charles drottningen. På Samväldesmötet som hölls i Rwanda sa den blivande kungen uttryckligen att varje land själv måste avgöra om de vill behålla den brittiska monarken som statsöverhuvud och att det går att ändra på den saken utan att det uppstår en konflikt.

Charles III vet att han inte är lika populär som Elizabeth II var, men det viktiga är att Samväldet fortsätter fungera som internationellt organ, inte vilken titel han har i ett givet medlemsland.

Republikanskt i Australien

Bland annat i Australien finns ett stort intresse för att bli en republik. En folkomröstning om att byta statsskick hölls år 1999, men då röstade knappa 55 procent för att fortsätta som monarki.

Så länge drottningen levde var det ingen idé att ordna en ny omröstning, resonerade republikanskt sinnade, men när sorgeperioden är över kan situationen gott vara en annan.

En australisk politiker, Gröna partiets Adam Bandt, har ändå kritiserats för att han lyfte frågan redan i samma Twitter-meddelande som han konstaterade att drottningen hade dött.

"Trons försvarare" i ett multikulturellt samhälle

Att det Storbritannien som Charles nu är kung i är multikulturellt ser man direkt som turist i till exempel London, men också av sammansättningen av Liz Truss färska regering.

En av den brittiska monarkens titlar är trons försvarare. Den associeras i dag med regentens roll som beskyddare av den anglikanska kyrkogemenskapen, men utfärdades ursprungligen av påve Leo X till kung Henrik VIII – innan han bröt med Rom och reformationen nådde England.

Som prins av Wales har Charles talat för det multikulturella och multireligiösa samhället och till och med sagt att han vill försvara alla trosinriktningar, även om han för några år sedan i en BBC-intervju försäkrade att han kommer att behålla den kristna titeln som trons försvarare.

Officiellt är ärkebiskopen av Canterbury primas inom Engelska kyrkan och den anglikanska kyrkogemenskapen, så på den punkten förändras inget i och med Charles trontillträde.

– Monarkins roll och förpliktelser kvarstår också [precis som våra värderingar], och det gör också monarkens speciella relation till och ansvar gentemot Engelska kyrkan, den kyrka inom vilken min egen tro är så djupt rotad, sa Charles i sitt första tal som kung.

Vilja att föra folk samman

Charles har signalerat att han är väl medveten om sin roll som kitt mellan olika människogrupper och folk. Det har han fått med modersmjölken: Elizabeth II hänvisade redan i sitt första jultal till sina undersåtar år 1952 till behovet att arbeta för att föra Samväldets folk närmare varandra.

Hon bad också om förbön inför kröningen följande sommar:

"Ni kommer att fira det som en helgdag, men jag vill be er alla, vilken religion ni än må bekänna, att be för mig den dagen – be att Gud ger mig vishet och styrka att leva upp till de högtidliga löften som jag kommer att ge och att jag troget kan tjäna Honom och er i alla mina dagar."

I sitt första tal försäkrade Charles III att han, liksom drottningen i tiden gjorde, som kung vill tjäna alla, oavsett var de bor eller vad deras bakgrund eller övertygelse är, "med lojalitet, respekt och kärlek".

Källor: BBC, AP, The Daily Mail, The Guardian, Reuters, The Telegraph, The Times