Din andel av statsskulden är 24 382 euro och nu ska regeringen Marin ta mera lån – det ser dystert ut, men är det verkligen det?

Debatten om statsskulden är i full gång. Staten slösar, varnar många ekonomer. Men vi borde tala om statsskulden utgående från fakta och inte känslor, anser två forskare som Svenska Yle har talat med.

Vi verkar inte kunna diskutera statsskulden nyanserat. Är statsskulden katastrofal eller är den måttfull? Står vår statsskuld i proportion till risker och tillgångar?

"Ofattbart slöseri med pengar, helt otroligt … det är dina pengar som dom sorglöst delar ut", slår Sanna Kurronen fast på Twitter.

Kurronen är en inflytelserik ekonomisk forskare, och får medhåll från många debattörer. Många ekonomer är upprörda efter att regeringen Marin beslutat att ta mera lån bland annat för att finansiera stöd till de som drabbats av energikrisen. Och debatten är inte ny. Varje gång staten går in för att ta nya lån haglar de dystra budskapen om en svällande statsskuld.

"Det är ansvarslöst", "varje kris löser regeringen genom att ta mera lån", "nu behövs käppen och inte moroten". Och det är alltså mina – och dina – pengar det handlar om.

Pessimistiska prognoser dominerar debatten

De som intervjuas är högt utbildade toppekonomer, bland andra Vesa Vihriälä, Aki Kangasharju, Lippo Suominen, Niku Määttänen och Vesa Puttonen.

Ska jag verkligen vara bekymrad?

Jag vill veta exakt hur mycket av mina pengar som den ansvarslösa regeringen slösar bort. Enligt Statskontoret, som håller reda på statsfinanserna är statsskulden i slutet av juli 135,7 miljarder euro, vilket delat på varje invånare blir 23 384, och nu ska det bli värre.

Döm om min förvåning när jag ringer upp professor emeritus Sakari Heikkinen för att höra hur vi har hamnat i det här skuldträsket. Enligt honom är läget inte särskild bekymmersamt. Heikkinen är professor emeritus i ekonomisk historia och han ger mig en lektion.

Vi borde se på statsskulden genom siffror, statistik och riskmätare. Och dessutom ta in ett historiskt perspektiv

― Emeritus professor Sakari Heikkinen

Det hela började år 1862.

Låntagningen började mer är 50 år innan Finland blev en självständig stat. Storhertigdömet Finland sålde sina skuldebrev i Frankfurt, Paris och London.

I början av självständigheten byggdes landet upp med lån. Järnvägar och industri behövde finansieras.

– Upplåningen har varit måttfull – också under de senaste åren, när man jämför med vissa andra kriser, säger Heikkinen.

Hans poäng är att vi borde se på statsskulden genom siffror, statistik och riskmätare. Och dessutom ta in ett historiskt perspektiv.

Att bara tala om de stora lånesummorna säger ännu ingenting

Heikkinen, tillsammans med doktor Mika Arola, som jobbar på Statskontoret, analyserar statslånen utgående från flera olika riskmätare i en vetenskaplig artikel nyligen. Statsskulden ökade till exempel klart mera efter 1990-talets depression, än vad den gör nu, skriver Heikkinen.

Vid varje historiskt brytningsskede har det behövts pengar för att inte störta finländarna i en total kris. I den ekonomiska nedgången i början av 1990-talet räddades bankerna. Nu tar staten lån bland annat för att hushåll som drabbas av onormalt stora elräkningar inte ska gå under.

Vem kräver tillbaka lånen?

Men det finns en avgörande omständighet som skiljer den nuvarande situationen från alla tidigare. Någonting som minskar riskerna. Det har nämligen betydelse till vem man är skyldig.

Under recessionen på nittiotalet reste Iiro Viinanen och Esko Aho runt och praktiskt taget tiggde om lån av internationella investerare – och räntan var därefter.

Nu har vi den Europeiska centralbanken som fordringsägare. En stor del av lånen finns på marknaden i form av skuldebrev som kan köpas upp av internationella placerare ofta handlar det om stora pensionsförsäkringsbolag – men en allt större del av finska statens lån finns hos vår egen centralbank. Det ger ekonomisk trygghet så länge räntorna är förhållandevis låga.

Vilka är riskerna?

Sakari Heikkinen listar några saker man måste veta när man talar om statslån:

1. För det första gäller det att ha koll på hur stort lånet är förhållande till bruttonationalprodukten. Finland ligger väl till här. Våra lån per bnp ligger på europeisk medelnivå, det vill säga drygt 50 procent. (Skulden, när man räknar med hela den offentliga ekonomin inklusive bland annat kommunerna och pensionsförsäkringsbolagen är närmare 70 procent).

2. För det andra. Hur stora är räntorna? Finland betalar inte höga räntor tack vare den allmänt låga räntenivån under de senaste åren, konstaterar Heikkinen.

3. För det tredje. Riskpremien som mäter hur mycket investerarna litar på Finland. Finland får enligt Heikkinen lån på den internationella marknaden med en fördelaktig riskpremie.

4. För det fjärde. Valutakursrisker. Inga stora risker här heller tack vare att vi hör till euroområdet. Och det här är en av Heikkinens stora poänger.

Euron har förändrat Finlands situation på ett avgörande sätt. Vi är med i euroområdet och får lån av Europeiska centralbanken i form av så kallade stödköp.

Valutakursrisken försvinner och samtidigt finns ingen risk för att den egna centralbanken skulle börja driva in skulderna.

Historieprofessorn förespråkar absolut inte hejdlös låntagning. Men att bara tala om de stora lånesummorna säger ännu ingenting.

Vi måste känna till alla de ovan nämnda avgörande faktorerna för att kunna bedöma om statens upplåning kan anses vara stor eller liten. Och enligt professor Sakari Heikkinen är den inte enormt stor just nu – både i historiskt perspektiv och jämfört med andra länder.

Finns det avvikande åsikter?

Professorn är ändå ganska ensam med sitt påstående. De mer dystra ekonomerna har ett klart övertag i medierna. Jag är fortfarande orolig för mina 23 384 euro. Jag beslutar mig för att gå igenom ett större material för att se om det finns fler som har en avvikande åsikt. Då märker jag att det jobbet är redan gjort.

Ilja Kavonius, forskare vid Helsingfors universitet, har tillsammans med sina kolleger plöjt igenom en imponerande mängd nyhetsartiklar, riksdagsdebatter och diskussioner på sociala medier från år 2001 till 2018 för att analysera hur statsskulden debatteras I Finland.

Är vi på väg att bli ett Grekland?

Det är slående hur mörk bild finländarna redan länge har haft av statens lån. De pessimistiska prognoserna dominerar diskussionerna. Uttryck som används både bland politiker, i medier och bland folket är bland annat "explosivt växande, gigantisk, svällande, massiv, vansinnig".

Japan är nästan fem gånger mer skuldsatt än Finland

– Man borde inte demonisera statsskulden, säger Kavonius.

Han tycker det är direkt dumt att hävda, som vissa politiker, att vår skuldsituation på något sätt skulle likna Greklands. Finland är ett land vars tillgångar klart överskrider skulderna. Det ser man om man lägger känslorna åt sidan och granskar fakta.

Världens mest skuldsatta industriland är Japan – också ett land som har tillräckliga tillgångar för att hålla riskerna låga. Japans offentliga skuld ligger på nästan 250 procent av bruttonationalprodukten medan Finlands motsvarande siffra är cirka 70 procent.

Till den offentliga skulden räknar man med hela den offentliga ekonomin inklusive bland annat kommunerna och pensionsförsäkringsbolagen medan statsskulden är mindre, i Finland drygt 50 procent.

– Det verkar dessutom många gånger vara oklart vad vi talar om, konstaterar Kavonius.

När vi talar om statsskulden menas vanligen de skuldebrev som staten säljer på marknaden och så kallade stödköp från Europeiska centralbanken. Men om vi samtidigt talar om hur Finland ska klara skuldbördan borde man räkna med hela den offentliga ekonomins tillgångar, bland annat den förmögenhet som finns i våra pensionsbolag. Och då ser det inte alls mörkt ut för vår ekonomi.

Har då alla dessa dystra toppekonomer fel, som varnar för lössläppt ekonomisk politik då de intervjuas i medierna?

Här harklar sig Kavonius litegrann.

– Jag skulle också som ekonom akta mig för att ge fel signaler i en intervju, säger han.

Enligt Kavonius finns det alltid en oro hos ekonomer för lättvindiga lån. Det ingår i utbildningen. Det är här vi kommer till poängen enligt professor Sakari Heikkinen.

Vad gör vi med pengarna?

Frågan är vad vi gör med de lånade medlen. Är det goda, viktiga åtgärder man finansierar med statslånet? Vad händer om man inte tar ett lån? Störtas till exempel ett stort antal finländare i fördärvet mitt under energikrisen? Var det klokt att ta lån för att bygga ut järnvägsnätet?

– När man kritiserar statens upplåning hårt, finns ofta i bakgrunden en tanke att staten ska vara så liten som möjligt, enligt Heikkinen.

En liten stat som endast sköter det allra nödvändigaste och där marknaden sköter resten är traditionellt högerns ideal. Marknaden, inte staten, ska ta hand om samhällsbygget.

Då ska också till exempel elmarknaden styra priset. Staten ska inte störa marknadsmekanismerna med stöd.

Medan den politiska vänstern ser statens uppgift att ingripa för att till exempel skydda utsatta hushåll från tvära svängningar på marknaden.

Det kan alltså finnas ideologi bakom ett uttalande om statsskulden.

I många andra länder är inte statens upplåning en stor fråga som debatteras i media och i sociala medier, konstaterar Kavonius. Även om lånebördan i många länder är klart större än i Finland.

När man läser undersökningen om hur debatten om statsskulden förs i Finland märker man hur alla nyanser försvinner. Statens låntagning benämns aldrig som "ganska stor" eller "måttfull" eller "relativt riskfri". Orden som används i debatten är så gott som alltid "gigantisk", "svällande" eller "exploderande". Det talas inte om hur stora lånen är i proportion till riskerna eller tillgångarna.

– Kanske en lite dyster debatt på något sätt hör till den finländska kulturen, skrattar forskaren Ilja Kavonius.