Teater: Lars Noréns Solitaire på Svenska Teatern är en ömsint och grym dödsmässa

Tio människor inklämda i ett trångt utrymme. De vet inte varför de är där och kan av någon anledning inte ta sig därifrån. I 100 minuter får vi följa med hur dessa mänsklighetens representanter reagerar när de placeras i en extrem situation.

Tio personer som trängs. Ingen av dem förstår vad som har hänt. Scenen är naken, ljus- och ljudvärlden mycket sparsam. En kort sekvens av regndroppar mot tak, en smäll, ett ständigt skymningsljus som ibland avbryts av en bländande ljus sekund.

Det kunde vara öppningsscenen i en nordic noir-serie.

Tio personer utan namn, i olika åldrar och med olika bakgrund. En arbetarkille, en matematiklärare, en pensionerad läkare, en psykiater som jobbat på intensiven, en med sannolik invandrarbakgrund, flera som vi inte får veta just någonting om. Någon var på väg till källaren för att söka en kappsäck, någon skulle hämta sin döda pappa, någon skulle liksom varje annan kväll möta en man som aldrig dyker upp, någon minns inte vad den skulle göra. Och nu sitter de alla fast i ett mörkt utrymme, utan att veta varför.

Men det här är Norén och inte nordic noir, och istället för ett brott får vi en berättelse om hur individen agerar i en krissituation.

Svar: Själviskt!

Det är ingen vacker bild av människan och mänskligheten som Lars Norén skrivit fram, även om han själv sagt att han önskat ”omfamna döden”. Men på ett väldigt Norénskt sätt har han också kryddat med en absurd och svart humor, knappast för att lätta upp stämningen utan för att också den biten är en självklar del av livet.

Så blir Solitaire som en Noréns version av Samuel Becketts klassiker I väntan på Godot. Lika mångtydbar och fylld av väntan på att någon ska komma för att lösa alla problem. Men om Becketts pjäs var skriven i en postkrigstid där ruinerna ändå kanske rymde en framtid, såg Norén en mänsklighet som ruinerar sin framtid utan att ens vilja förstå varför man hamnat där man hamnat.

Jämförelsen med Godot bjuder Norén faktiskt också själv på då han låter en av figurerna säga ”förr eller senare kommer någon” – det där som det ständigt pratas om i Godot – eller då en annan noterar att ”här finns ingenting, inte ens ett träd”. I Solitaire är scenbilden helt naken, hos Beckett fanns det ändå just ett träd på scenen.

Men om Beckett låter sina huvudpersoner samarbeta, om än på ett fumligt sätt, skriver Norén inte fram några gemensamma försök att lösa situationen. Här finns ingen kollektiv känsla, allt handlar om det egna jaget, hur jag får ta plats, hur jag får luft. Majoriteten försöker hitta en fast punkt var som helst, i det man skulle göra, i vrede, i extremt lugn, men ständigt med det egna jaget i centrum.

Så bjuder Noréns 2020-tal på en ännu dystrare bild av tillvaron än Becketts 1950-tal.

En av Noréns sista pjäser

Lars Norén var Sveriges dramatikerkung som efter en karriär som poet gick över till dramatiken och skrev massiva pjästexter om familjens sönderfall och samhällets utslagna, för att sedan skala bort allt överlopps och söka sig tillbaka mot det poetiskt minimalistiska, pjästexter där han ofta undersökte dödens rum.

Solitaire skrev han strax innan Coronapandemin som senare skulle ta hans liv, en pjäs som blev en av hans sista.

Det väldigt Norénska här är hur exakt han mejslar fram figurernas repliker. Han var en mästare i användningen av språket. Pjäsfigurerna ÄR sina ord, de definieras inte via sina handlingar utan via sina repliker.

För den svenska regissören Sofia Adrian Jupither är det nu sjunde gången hon arbetat med en Norénpjäs, och det märks i hur självklart och otvunget Jupither och ensemblen arbetat fram föreställningens rytm. Helheten är som ordmusik, noggrant orkestrerad och dirigerad. Snabba korta replikbyten varvas med långsamma halvlånga monologer där pjäsfigurer som tar plats försöker återvända till en vardag som inte längre finns.

Några tydliga förklaringar bjuder varken Norén eller Jupither på. Det klaustrofobiska rummet kunde vara en väntsal mellan livet och döden. Det kunde också vara en symbolisk bild av hur mänskligheten i sitt eget oförstånd frivilligt promenerat rakt in i undergången. Som en bild av en klimatkatastrof när allt redan har gått för långt? Eller något helt annat? Liksom i fallet Godot finns här gott om tolkningsmöjligheter.

Att döden ständigt finns närvarande blir ändå småningom allt tydligare. Liksom att osäkerhet föder misstänksamhet föder rädsla föder våld.

Efter 100 minuter utan paus kommer slutet plötsligt, nästan för plötsligt.

Men å andra sidan: I det verkliga livet kommer slut ofta plötsligt, även om vi borde kunna vara förberedda.