Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teater: Historien om vampyrgreven Dracula på Åbo Svenska Teater är mer skratt än skräck

Scen ur Åbo Svenska Teaters föreställning Dracula. Riko Eklundh som Dracula beredd att hugga till.
Bildtext Sekunden innan hugget. Riko Eklundh som greve Dracula och Tuuli Heinonen som Lucy.
Bild: Robert Seger.

Höstens storsatsning på ÅST bjuder på musikteater med flera visuellt ståtliga lösningar och fina skådespelarprestationer. Men själva berättelsen om Dracula och hans offer når aldrig djupt.

”Människan är aldrig säker”. Det budskapet möts vi åskådare av när spelet ska börja.

Närmare tre timmar senare avrundas berättelsen med bönen Fader vår och ett lite övertydligt budskap om att evigt liv inte är värt att eftersträva till vilket pris som helst.

Däremellan serveras vi visuellt snygga lösningar, en regi som med ett stramt grepp om rytm och stora scenbyten ger föreställningen ett bra flyt, en rad genuint komiska farskryddade scener, en nykomponerad teatermusik som på ett filmatiskt sätt följer och knyter ihop spelet, och flera fina skådespelarprestationer.

Scen ur Åbo Svenska Teaters föreställning Dracula.
Bildtext Ibland behövs det hårdrock. Samuel Karlsson och gitarren lockar fram vampyrdödaren Van Helsing (Jerry Wahlforss) från höjderna.
Bild: Robert Seger.

Själva berättelsen spretar däremot åt väldigt många olika håll, på ett sätt som gör att man inte lyckas ge djup åt vare sig historiens tematik eller pjäsfigurer.

I slutändan får jag helgjuten underhållning, komiska mellanspel och ett visuellt bländverk, men är osäker på vad man egentligen velat berätta.

Men vi tar det från början.

Romanen från 1897 som grund

Bram Stoker publicerade sin skräckroman om den transsylvanska vampyrgreven Dracula 1897. Den första teaterversionen gjordes redan samma år, och senast via en rad filmatiseringar längs med 1900-talet blev romanen en klassiker. Senare har det också gjorts allt från musikaler till videospel av Dracula och en hel rad analyser av fascinationen för vampyrtemat, där genrens starka sexuella undertoner ofta spelat en viktig roll.

I Åbo har regissören Susanna Airaksinen byggt upp en egen helhet med romanen som grund, och tillsammans med kompositören Kari Mäkiranta skapat en musikföreställning av paketet.

Här spelar de utpräglat sexuella laddningarna en undanskymd roll, istället introduceras snabbt flera enskilda spår som väntar på fördjupning.

Scen ur Åbo Svenska Teaters föreställning Dracula. Riko Eklundh som Dracula vid middagsbord.
Bildtext Första mötet mellan Dracula (Riko Eklundh) och Jonathan (Aaro Wichmann).
Bild: Robert Seger.

Vi har juristen Jonathan (Aaro Wichmann) som ser ett stort genombrott framför sig när han får uppdraget att resa till Transsylvanien för att avsluta ett stort fastighetsköp, vi har kvinnan Mina (Anna Victoria Eriksson) som drömmer om att skriva en roman om utanförskap, vi har kärlekshistorien mellan Lucy (Tuuli Heinonen) och Arthur (Ingemar Raukola) som hotas av Draculas lockelser, doktor Seward (Samuel Karlsson) som fascineras av den mentalt skadade kvinnan (Julia Korander), och förstås greve Dracula själv (Riko Eklundh) som lever sitt eviga liv - men till vilket pris?

Scen ur Åbo Svenska Teaters föreställning Dracula.
Bildtext Stella Laine som nunna, Julia Korander som den förtvivlade kvinnan och Samuel Karlsson som doktorn.
Bild: Robert Seger.

Här finns mycket att gräva i. Vad är man beredd att offra för en karriär? Vad är kärleken värd? Känslan av förtvivlan när man, som Julia Koranders kvinna, har offrat allt för något som visat sig vara tomt prat. Känslan av långtråkighet när man fått ett evigt liv och efter 500 år redan har upplevt allt som är värt att uppleva.

Nu når man ändå inte mycket längre än till att just presentera startpunkten för alla dessa ödesmättade historier. Och den stora frågan ”vad är du rädd för” som upprepas otaliga gånger både på scenen och i det utförliga programbladet, kommer man aldrig på allvar in på.

Visuella fullträffar

Nu är det föreställningens fungerande rytm och flera visuella guldkorn som gör helheten underhållande.

Scen ur föreställningen, Tuuli Heinonen som Lucy framför en krossad spegel.
Bildtext Smittad och samtidigt söndrig. Tuuli Heinonen som Lucy, Julia Korander och Sofia Törnqvist (skymd) och Stella Laine med den krossade spegeln.
Bild: Robert Seger.

Jag tänker på lyckade visuella ögonblick som juristens ankomst till Transsylvanien, med hästspannet som byggs upp av en figur på styltor bakom flera svartklädda figurer och snurrande paraplyer. Enkelt, men med rätt koreografi och ljussättning blir effekten magisk.

Eller en grotesk skallborrning som skuggspel, med hjärnans fullpackade innehåll som svävar fram över scenen.

Eller en farsartad båtresa där den ena sjöbjörnen efter den andra försvinner i fripassageraren Draculas gap, samtidigt som segel dansar ner från andra balkong och skådespelare svävar runt scenen.

Det visuella blir kvällens behållning, tillsammans med skådespelarprestationerna.

Inför premiären har mycket handlat om Riko Eklundhs återkomst till Åboteatern efter sex år på annat håll. Han gör sin Dracula till en hövlig äldre herreman som aldrig tränger sig på utan alltid väntar på att människan ska bjuda in honom, och även om han inte alls blir kvällens centrala figur hämtar hans karisma med sig en trygg stadga till föreställningen.

Härlig kvinnlig vampyrtrio

Jag fascineras ändå framför allt av den vilda kvinnliga trion (Julia Korander, Stella Laine, Sofia Törnqvist) som både förvandlar bänksittande gubbar och framför allt tre återkommande vampyrer till stor komisk konst. Trion fungerar perfekt som kollektiv, och behärskar både fysik och komik utan att någonsin göra en affär av det.

Scenen med trion som fångat juristen och fastnar i en existentiell argumentation när de ska torrlägga honom, är ett av de farsartade inslagen som fungerar perfekt, just för trions samtidigt lössläppta och kontrollerade spel.

(artikeln fortsätter efter bilden)

Scen ur Dracula. Den kvinnliga vampyrtrion har fångat juristen.
Bildtext Några minuter innan motorsågen hittar in på scenen. Jonathan (Aaro Wichmann) och den kvinnliga vampyrtrion, fr.v. Julia Korander, Stella Laine och Sofia Törnqvist.
Bild: Robert Seger.

Farsinslagen fungerar överlag utmärkt, men att de med jämna mellanrum ges så stor plats suger samtidigt blod ur det som kunde ha gett berättelsen djup.

Jag blir också smått förvirrad av uppsättningens tidsmarkörer.

Samtidigt som man uttalat håller sig i ett sent 1800-tal, vimlar det av element som inte har något med den tiden att göra. Utegrillar? Elgitarrer? Ficklampor? Motorsågar? Ord som mansplaining?

Det må vara medvetet, men bidrar också det till att själva berättelsen haltar.

Och när den avslutande vitlöksarmén uppmanar publiken att ropa efter Dracula inför den sista uppgörelsen, blir det lite ofrivillig komik över det hela.

Att bara en av rollerna spelas av en bekant musikteaterartist, Anna Victoria Eriksson, är däremot i sig inget problem. Ensemblens skådespelare sjunger alla tillräckligt bra för att den biten ska hålla ihop, men jag hade gärna hört mera av just Annas sång.

Scen ur Åbo Svenska Teaters föreställning Dracula. Riko Eklundh som Dracula hotas.
Bildtext Slutuppgörelsen. Dracula (Riko Eklundh) möter vitlöksarmén.
Bild: Robert Seger.

DRACULA på Åbo Svenska Teater

Baserad på Bram Stokers roman.

Manus och regi: Susanna Airaksinen.

Musik: Kari Mäkiranta.

Skådespelare: Riko Eklundh, Anna Victoria Eriksson, Aaro Wichmann, Tuuli Heinonen, Ingemar Raukola, Samuel Karlsson, Jerry Wahlforss, Julia Korander, Stella Laine, Sofia Törnqvist, Heidi Aho, Iiro Heikkilä. (Från mitten av oktober hoppar Marika Westerling in istället för Eriksson).

Orkester: Kari Mäkiranta, Kimmo Gröhn, Teemu Mastovaara, Rasmus Puranen.

Sceografi: Anders Karls.

Kostymdesign: Tuomas Lampinen.

Ljusdesign: Antti Niitemaa.

Koreografier: Iiro Heikkilä.

Ljud: Jaakko Savela, Jouni Haavisto.

Maskdesign: Sabina Segerström.