Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: The Princess – fascinerande Dianadokumentär låter arkivmaterialet tala

En leende kvinna håller i en granat framför en skylt som varnar för minor.
Bildtext Prinsessa med stort P. Ed Perkins dokumentärfilm "The Princess" förser bilden av Diana med nya nyanser.
Bild: Kent Gavin

En vecka efter drottning Elizabeths bortgång är det dags för ännu en dokumentär som tar sats i det brittiska kungahuset. Och än en gång är det prinsessan Diana som står i fokus.

Kan det verkligen finnas något nytt att tillföra sagan om prinsessan Diana - en saga som för bara några månader sedan synades i den fiktiva filmen Spencer ?

Frågan hänger tung över biosalongen när de första bilderna i Ed Perkins arkivkollagefilm rullar fram över duken.

En minut senare har jag glömt alla tvivel och sitter som fastnaglad vid detta fantastiska bildmaterial där varje sekvens framstår som en pusselbit i ett större sammanhang.

Ett sammanhang som sträcker sig bortom personen Diana och ut mot de drömmar som folket/publiken/fansen hoppades att hon skulle infria.

Varför väckte hon så starka känslor? Och hur kunde det gå så fel?

Gammalt material i ny form

Det säger sig självt att vi vid det här laget sett en stor del av det bildmaterial som existerar i anslutning till prinsen, prinsessan och kungariket.

Vi har sett allt från den absurda förlovningsvideon - där prins Charles inte verkar vara på det klara med om han är kär eller inte - till blomsterhavet som rinner ut över slottsgården när dödsbudet kommit.

Ett blomsterhav framför en slottsbyggnad och i mitten ett fotografi av prinsessan Diana.
Bildtext Tiotusen röda rosor - och lite till.
Bild: Jeremy Sutton-Hibbert

Men The Princess fyller i transportsträckorna mellan dessa scener, tätar hålen mellan enskilda ikoniska bilder. På samma sätt som Todd Miller i dokumentären Apollo 11 använde mängder av “behind the scenes”-material, så satsar Perkins på ett helhetsperspektiv.

Han inleder med en vanlig turistvideo som någon av en slump råkat filma i Paris den där ödesdigra natten och återkommer ofta till den typen av material.

Likaså finns här gott om bilder av det slag som vanligen klipps bort när man sammanställer nyhetsinslag. Bilder som fångar in själva mediebevakningen och stämningen bland människor som i olika lägen samlas på pubar, i parker och på gatan.

Det innebär i förlängningen att vi på ljudspåret ofta hör spontana kommentarer från både fotografer och “vanligt folk”.

Folkets prinsessa

När Perkins presenterar ett Storbritannien som i början av 1980-talet präglas av recession och en allmän oro gör han det möjligt för dagens publik att förstå varför det fanns en så stark längtan efter lite sagoskimmer.

Och när han ställer oss inför en gänglig tonåring som slår ner blicken och fnittrar när hon får frågan om en eventuell förlovning med rikets kronprins är det lätt att förstå hur sagan fick sin början.

Diana är visserligen inte vilken grannflicka som helst, men hon är definitivt en flicka som det är lätt att fatta tycke för. Oslipad och chosefri utstrålar hon en blandning av blyg sprallighet och värme.

En blond kvinna i närbild med blicken riktad bort från kameran - ut ur bild.
Bildtext Den undflyende blicken. Även efter många år i rampljuset kunde Diana se blyg ut - här på besök i Vita Huset 1996.
Bild: Richard Ellis

När det gäller de tidiga klippen med prins Charles så fokuserar man i denna version inte på citat som kan kännas kyligt distanserade. Istället hör vi honom tala om det tunga i att alltid vara iakttagen. Och ser blickarna han ger sin blivande hustru.

Och plötsligt är det inte alls omöjligt att ana sig till både närhet och ömhet. På motsvarande sätt talar bilderna sitt tydliga språk när paret några år senare glider förbi varandra, vänder sig åt olika håll, poserar var för sig.

Mediernas makt – eller publikens?

The Princess förändrar inte bilden av Diana – men den förser den med fler nyanser. Tragiken är påtaglig, men här finns också glädje, humor och skratt.

Även om de orimliga kraven ständigt svävar omkring henne som hotfulla Dödsätare.

Fotograferna beter sig genomgående som hungriga hyenor, men att ingen går skuldfri visar Perkins genom att klippa mellan debatter om det fula mediaspelet och rusningen vid tidningsstånden i samband med begravningen.

Det är uppenbart att publiken girigt slickade i sig allt det som pressen erbjöd.

Ett tidningsstånd fullt med tidningar vars omslag pryds av bilder på prinsessan Diana.
Bildtext Tidning, tidning på hyllan där. Pressen gav och publiken tog - i ett evigt kretslopp.
Bild: Michael Dwyer

Tjugofem år senare slukar jag i min tur innehållet i Perkins visuella karamellpåse och fastnar slutligen för bilden av det nygifta paret som i skydd från publiken försöker krångla sig ur sin gyllene vagn.

Trots avståndet och den suddiga bildkvaliteten går det att urskilja sammanbitna ansiktsuttryck som talar om ett inre tryck långt bortom traditionell bröllopsstress.

Men här finns också en antydan till vilsen närhet när han lite tafatt försöker rätta till hennes släp medan hon med ett snett leende sneglar över axeln.

En stund leker jag med tanken att det här är vändpunkten när allt ännu var möjligt. Men så påminns jag om att det även i detta privata ögonblick funnits en kamera på plats.

En kamera som förevigat ett stycke liv som vi fyrtio år senare tycker oss ha rätt att vända ut och in på. Vem gav oss den rätten?

En kvinna i röd jacka mitt i ett hav av festklädda människor.
Bildtext Den givna medelpunkten. Ännu 25 år efter sin död.
Bild: Kent Gavin