Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Finskan är en vild mink och svenskan en ovig tax – Henrika Ringbom skriver om såväl översättning som ansvar och motstånd i ny essäsamling

Författaren Henrika Ringbom.
Bildtext Henrika Ringbom är aktuell med essäsamlingen "av ljuset för ljuset".
Bild: Niklas Sandström

Essäsamlingen "av ljuset för ljuset" är en poetisk upptäcktsresa som mödolöst rör sig mellan mörker och ljus, mellan olika världar, olika rytmer och rörelser, mellan det egna skapande arbetet och andra författares litterära universum.

”Ögat har ljuset att tacka för sin tillvaro. Ur likgiltiga djuriska hjälporgan kallar ljuset till sig organ som skall bli dessa lika och så bildas ögat av ljuset för ljuset, på det att det inre ljuset skall komma det yttre till mötes.”

Så skrev Johann Wolfgang von Goethe i sin färglära Zur Farbenlehre (1807-09), och citatet finns med i Henrika Ringboms nyutkomna essäsamling av ljuset för ljuset.

Citatet är en del av ett resonemang om ekopsykologin som i stället för att ta fasta på de mellanmänskliga relationerna fokuserar på de känslomässiga banden mellan människa och natur i en tid av snabba klimatförändringar och förlusten av ovärderliga miljövärden.

Där ekopsykologin talar om att aktivt utveckla en ”ekologisk perception” för att medvetet knyta an till naturen ser Henrika Ringbom en koppling till den konstnärliga verksamheten – författare och andra konstnärer har alltid odlat en uppmärksam hållning till naturen och omvärlden, de har helt enkelt en förhöjd sinnesnärvaro.

Samspelet och flödet mellan det yttre och det inre är ett tema som Henrika Ringbom återkommer till i de fem essäer som ingår i samlingen av ljuset för ljuset.

Henrika Ringbom skriver om hur yttre omständigheter kan påverka inre skeenden, så som tystnaden som en förutsättning för kreativitet, eller hur inre upplevelser, som drömmar, och kroppsliga erfarenheter, som sjukdomar, kan gestaltas och bli en del av en skapande process och det litterära arbetet.

Frågan om ansvar och motstånd

Henrika Ringbom debuterade som författare år 1988 med lyriksamlingen Båge. Dessförinnan studerade Ringbom litteraturvetenskap och jobbade bland annat som journalist.

Men när journalistrollen började skava och kännas alltför snäv och trång sökte sig Ringbom till den skönlitterära uttrycksformen: ”Min väg blev att skriva, dikter och prosa, och den förde mig in i ett liv vars själva grund är sårbarheten.”

I den långa essän ”Brev från en lycklig tid”, som utgör själva kärnan i boken, skriver Ringbom om hur författarskap som Christa Wolf och Ingeborg Bachmann fick henne att få syn på känslor av fångenskap, en längtan att fly och att låta sig uppslukas av någon eller något.

Essän ”Brev från en lycklig tid” är en vindlande associativ text som kretsar kring frågor om fångenskap och förtryck samt viljan och förmågan att ta sig ur en ohållbar situation, bryta destruktiva mönster och se möjligheterna till förändring.

Texten tar avstamp i Inger Christensens efterord till boken Jammers Minde där den danska kungadottern Leonora Christina skildrar sitt liv som fånge i Blåtårn i Köpenhamns slott mellan år 1663 och år 1685.

Enligt Inger Christensen lyckades Leonora göra tiden i fängelset meningsfull genom att varken förneka eller glömma sitt lidande – tvärtom vårdade hon dess minne. Leonora lyckades vända sin utsatta belägenhet till någonting positivt och känna kärlek och livslust över att tillverka ting av ingenting och tämja såväl råttor som oregerliga kvinnor. Och, inte minst, skriva en ”upprörande, elementärt spännande och humoristisk fängelsedagbok”.

Ett collage med bilder på drottning Leonora Christina, Ingeborg Bachmann och Christa Wolf.
Bildtext Den danska drottningen Leonora Christina, den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann och den tyska författaren Christa Wolf spelar en central roll i Henrika Ringboms bok.
Bild: Gerard von Honthorst, Neithan90, Bundesarchiv Bild

Men alla har inte förmågan eller möjligheten att vända ett nederlag till en seger, en motgång till en framgång, eller mörker till ljus.

Huvudfokus i essän ”Brev från en lycklig tid” är den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann vars texter i hög grad handlar om kvinnor som inte förmår ta sig ur, urskilja eller ifrågasätta de destruktiva mönster de sitter fast i.

Med utgångspunkt i Bachmanns verk funderar Ringbom på offerrollen i förhållande till att vara privilegierad – hur tacklar man till exempel frågan om ansvar och förtryck som vit centraleurope i ett efterkrigstida Europa präglat av arvet från ”fascism och imperialism, mord och förstörelse”?

Frågan om den enskilda individens ansvar belyser Henrika Ringbom bland annat genom att lyfta fram Patricia Krenwinkel, medlem av Mansonfamiljen, som avtjänar ett livstidsstraff för delaktighet i de brutala morden på bland annat skådespelerskan Sharon Tate och paret LaBianca.

Under sina drygt 50 år i fängelse har Krenwinkel lyckats komma i kontakt med sin egen vilja och tvingats inse att hon själv bär ansvar för det hon gjort.

Henrika Ringbom hänvisar till en tv-intervju där Krenwinkel konstaterar att var och en av oss kan välja vem man vill vara, och Ringbom skriver att det kan vara bra att dagligen påminna oss själva om att ”vi är de vi väljer att vara, och varenda dag, ögonblick för ögonblick, kan och måste vi ta ansvar för vad vi säger, tror på och gör, och låter bli att göra.”

I essän landar Ringbom i en diskussion om ansvar och motstånd när hon kommer in på ett resonemang kring försvar av frihet och människovärde i Belarus och hänvisar till den belarusiske poeten Dmitri Strotsev som i sin poesi förespråkar tålmodighet, hopp och framtidstro i en tid som präglas av hänsynslös maktfullkomlighet och brutala maktövergrepp.

Där Dmitri Strotsev talar om motståndets tid som en lycklig tid skriver författaren Ursula Le Guin för sin del om ett hoppets område när hon drömmer om hur ett bättre samhälle kan tänkas växa fram. Enligt Le Guin är hoppets område ett område som består av ”flexibelt motstånd, ett utrymme som är öppet för förändring”.

När kriget i Ukraina bryter ut i februari 2022 och den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj försöker mobilisera röster mot kriget bland den ryska intelligentian möts hon inte av framtidstro och kämpaglöd, snarare av uppgivenhet och apati. Hoppets område präglas av hopplöshet och förlamande vanmakt.

Finskan en vild och vig mink, svenskan en styvare tax

Vid sidan av sitt eget författarskap har Henrika Ringbom under alla år ägnat sig åt att översätta, i första hand finsk lyrik.

I essän ”En övning i erfarenheten” skriver Ringbom om hur hon ser på sin roll i transformeringsarbetet och att ”i sitt språk framkalla det främmande”.

Texten ger en spännande inblick i hur svårt och utmanande det kan vara att översätta finsk lyrik till svenska, men samtidigt belönande och berikande.

Översättningsarbetet är en långsam process där översättaren inte enbart översätter en text, utan där texten också påverkar översättaren på det mest oväntade sätt:

”För en stund bli en annan och tala med den andras röst som lockar fram överraskande känslor och tankar, för in i okända erfarenheter, rör sig enligt ett mönster som jag inte har tillgång till i mig själv.”

Under många år har Ringbom till exempel översatt den finska poeten Mirkka Rekola, ett arbete som enligt Ringbom utvecklats ”till en övning inte bara i tanken och språket utan också i erfarenheten”.

Ibland kan en del av Rekolas mångtydiga och komprimerade dikter och aforismer te sig obegripliga eller oöversättbara, men tiden ger erfarenheter som långsamt kan göra dikterna tydliga. Henrika Ringbom liknar arbetet vid att framkalla fotografier i ett mörkrum.

När Henrika Ringbom ska beskriva skillnaderna mellan det finska och det svenska språket, som enligt henne rör sig på diametralt olika sätt, tar hon djurriket till hjälp: om finskan är en mink, ”(v)ild, snabb och oerhört smidig, lika hemmastadd i vattnet som på land, med ett farligt bett” kanske svenskan är mer av en släthårig tax som förvisso också kan springa och simma, men som inte är lika vig.

Omslaget till Henrika Ringboms essäsamling "av ljuset för ljuset".
Bild: Förlaget M

av ljuset för ljuset är en personligt hållen poetisk upptäcktsresa som mödolöst rör sig mellan mörker och ljus, mellan olika världar, olika rytmer och rörelser, mellan det egna skapande arbetet och andra författares litterära universum.

Förutom att texterna i essäsamlingen av ljuset för ljuset ger en spännande, inkännande och utvidgande inblick i författarskap som Mirkka Rekola, Ingeborg Bachmann eller W.G. Sebald gläntar Henrika Ringbom också på förlåten till det egna författarskapet när hon skriver om hur hon strävar efter att konsten ska få växa fram organiskt, hur hon låter frågorna och undersökningarna ta plats:

”Jag upptäcker snarare än hittar på, röjer ett rum där jag kan nosa mig fram. Närmar mig från olika håll, låter mitt medvetande bearbetas. Fragment börjar frigöras, en rytm, kanske en melodi, associationer, bilder, tonen i en röst, andra läten.”