Johanna Törn-Mangs: Den som påstår att Yles texter på webben inte följer lagen saknar insyn i vår verksamhet

Yle följer noggrant med hur vi följer den reviderade lagen, och rapporterar om det i förvaltningsrådet, skriver Svenska Yles ansvariga chefredaktör Johanna Törn-Mangs.

I början av augusti trädde den reviderade Yle-lagen i kraft. Den viktigaste förändringen är att det nu för första gången fastslås också i lag att de texter som Yle gör för webben är en del av vårt public service-uppdrag. Den preciseringen saknades i den tidigare versionen av lagen, där lagen enbart nämnde – som det hette – “tilläggstjänster”.

En annan viktig förändring i den omarbetade lagen är att en del av de texter som Yle producerar ska "hänföra sig till" Yles video- eller ljudinnehåll.

Men inte alla texter, eftersom lagen innehåller hela sex undantag, där det inte finns ett krav på att texten ska hänföra sig till ett audiovisuellt innehåll. Yle kan till exempel publicera korta nyhetsartiklar, korta nyhetsbyråtexter, kulturartiklar, artiklar som har att göra med inlärning, myndighetsmeddelanden, och artiklar på samiska, romani och övriga minoritetsspråk på webben utan begränsningar.

Ny rutin med kryss i rutan

Vad betyder då att en del av Yles texter på webben ska hänföra sig till Yles video- eller ljudinnehåll?

Det betyder att samma ämne behandlas i de innehåll som publiceras på Yles tv- eller radiokanaler, eller på Yle Arenan, eller i ett klipp i samband med webbinnehållet, kan behandlas också i en text på webben.

Någon i texten inklistrad konkret länk från webbtext till audiovisuellt innehåll krävs inte enligt lag, så är lagen skriven. Ingenstans i lagen nämns alltså ordet “länk”, utan det talas om att texten ska “hänföra sig till bolagets publikationer som innehåller rörlig bild eller ljud”.

Någon samtidig publicering krävs inte enligt lag, inte heller att texten ska vara skriven på samma språk som det audiovisuella innehållet.

Förvaltningsrådet övervakar

Det är Yles förvaltningsråd som övervakar att Yle följer lagen. Det är riksdagen som väljer medlemmarna i förvaltningsrådet och Yle kan inte påverka vilka personer som sitter i förvaltningsrådet. Det finns alltså ett utomstående organ som följer med hur Yle följer lagen.

På Yle har vi nu skapat olika system för att kunna rapportera till förvaltningsrådet. På Svenska Yle har vi till exempel infört ett nytt formulär i vårt webbpubliceringssystem. För varje enskild artikel som publiceras kryssar redaktören i på vilket sätt texten följer lagen. Är det en kort nyhetstext? En kulturartikel? Eller har den ett samband med ett audiovisuellt innehåll?

Krysset syns inte för den som läser artikeln men internt har vi valt den här lösningen. Förutom att det ger oss data för att kunna rapportera till förvaltningsrådet hjälper det oss också att säkerställa att alla på Yle är förtrogna med den reviderade lagen. Den första rapporten utifrån det här systemet sammanställs i slutet av hösten.

Men redan nu kan vi med säkerhet säga att Yle följer lagen, och något annat vore väl otänkbart. Formuläret är byggt på ett sätt som gör det omöjligt att publicera en webbartikel utan redovisning för hur lagen följs i den enskilda artikeln.

Radio- och tv-programmen dominerar i utbudet

En orsak till att vi på Yle lyckats anpassa oss till den reviderade lagen är att vi redan länge jobbat mångmedialt. Det hör till vardagen på redaktionen att samma ämne behandlas i flera kanaler och på flera plattformar. En annan orsak är att vi förberett oss för lagen i flera år, genom att medvetet öka mängden audiovisuellt innehåll i vår webbtjänst och på Yle Arenan.

Mycket av diskussionen om Yle-lagen har i offentligheten handlat om att Yle i största allmänhet ska fokusera på rörlig bild och ljud. Vi på Yle har hävdat att så definitivt är fallet sedan länge. Enbart på Svenska Yle produceras tiotals timmar av nyhetsinslag och program varje dag för Yle Vega, Yle X3M, Yle Fem och Yle Arenan, och mängden webbtexter bleknar i jämförelse. Nu finns också siffrorna som bevisar det.

I augusti i år tittade vi nämligen på volymen av allt det webbinnehåll som publicerades på hela Yle och jämförde den med volymen i Yles radio- och tv-sändningar under samma tidpunkt. Vi bortsåg från de radio- och tv-program som sändes i repris. För att kunna jämföra olika medieformer räknade vi om texterna i tid, genom att beakta medelläshastigheten i ord per minut.

Siffrorna vi då fick fram var 98 procent och 2 procent. Om man alltså skulle titta och lyssna på förstasändningarna - inklusive de regionala sändningarna - på Yles alla tv- och radiokanaler i ett sträck, och därefter läsa alla våra webbtexter i ett sträck, skulle 98 procent av tiden gå åt till att titta och lyssna på tv eller radio, och 2 procent av tiden gå åt till att få våra webbtexter upplästa för sig.

Yttrandefriheten främst

Man kan opponera sig mot det här sättet att jämföra audiovisuellt innehåll med textinnehåll, det handlar trots allt om väldigt olika medieformer. Men oavsett hur man räknar är slutsatsen i alla fall kristallklar: Yles innehållstjänster är i huvudsak inriktade på publikationer som innehåller rörlig bild eller ljud. Det här visar siffrorna med all önskvärd tydlighet oberoende av hur man räknar, och det här ser vi i vardagen på redaktionen varje dag. Den som påstår något annat saknar insyn i vår verksamhet.

I den tidvis eldiga diskussionen som fokuserar på vad Yle inte får göra på webben vill jag ändå påminna om ett annat ställe i Yle-lagen, där det talas om Yles roll i att främja yttrandefriheten.

Yttrandefrihet betyder att alla medborgare har rätt till tillförlitlig och mångsidig information. En del av publiken vill ta till sig information just i textform, och därför är det otänkbart att vi skulle lämna bort texten. Ett public service-bolag som Yle måste utnyttja olika medieformer för att leva upp till Yle-lagens mest centrala princip: för alla, på lika villkor.