Eila Hiltunens Sibeliusmonument hyllades av självaste drottning Elizabeth, men själv grävde hon ner en del av sin konst
På Didrichsens konstmuseum i Helsingfors visas Eila Hiltunens 100-årsjubileumsutställning med många verk som hittats först nyligen.
Det som göms i snö tenderar komma upp i tö. Ibland kan man faktiskt hitta skatter på sin bakgård. Så gick det till när skulptören Eila Hiltunens (1922–2003) tidiga verk hittades nedgrävda i marken för några år sedan. Hiltunen är kanske mest känd för Sibeliusmonumentet i Bortre Tölö i Helsingfors.
På 50-talet hade hon en kubistisk fas och ställde ut sina verk i Arteks galleri. Verken kritiserades hårt. Det ledde till en konstnärlig kris och Hiltunen bad sin man, fotografen Otso Pietinen, gräva ner verken vid ateljén i Munksnäs där de bodde.
– Där har de legat under marken tills den nya ägaren för några år sedan i samband med en gårdsrenovering hittade några av verken som nu ställs ut här, säger Maria Didrichsen, chef för Didrichsens konstmuseum.
– En pjäs hittades redan tidigare av hennes son Markku Pietinen som grävde fram en relativt stor relief som nu finns där, säger Didrichsen och pekar mot väggen mittemot.
Pjäserna Herkules, Kristus och Dansösen visas nu, trots den osannolika historien, på väggen i familjen Didrichsens före detta vardagsrum.
– En grävskopa träffade Dansösen så den blev alldeles krum, men ett gjuteri i Hertonäs lyckades till slut räta ut den, och den har putsats upp och behandlats.
Från hatbrev till hyllningar
Trots att Hiltunen senare blev en av våra internationellt mest hyllade konstnärer fick hon i början utstå mycket kritik och motstånd, inte minst gällande Sibeliusmonumentet.
– Det var nog tungt för henne. Familjemedlemmarna censurerade posten varje dag, för det skickades väldigt mycket hatbrev till henne. Hon upplevde också att det politiska klimatet var vinklat i synnerhet på 60-talet, hon fick till exempel aldrig något stöd.
Hiltunen var en pionjär när det gäller abstrakt konst. Finlands Banks fontänskulptur, som är installerad 1961 och undertecknad Hiltunen, är Finlands första abstrakta offentliga skulptur. Den ansågs på den tiden vara för abstrakt och samma kritik mötte också Sibeliusmonumentet.
– Ett par veckor innan monumentet invigdes köpt Hiltunen ett medeltida torn, “Torre”, i Toscana i Italien dit hon flydde. Hon bodde och arbetade många år där.
Men senare vände kritiken till hyllningar och 1976 fick Hiltunen visa upp Sibeliusmonumentet för Storbritanniens drottning Elizabeth II.
– Det var helt fantastiskt! Tusentals människor följde med händelsen, och Hiltunen mötte drottningen med kortege och gjorde sin finaste hovnigning inför drottningen.
– Drottningen var så imponerad av Hiltunen att hon till och med skaffade ett verk av henne till sin samling.
Intresse för dans och rörelse
I november har det gått 100 år sedan Eila Hiltunens födsel och jubileumsutställningen som har förberetts tillsammans med hennes arvingar är den mest omfattande utställningen av hennes verk på 20 år.
På utställningen visas skulpturer, medaljer, smycken och skisser, en del av dem för första gången. En del av konstverken är museets egna, andra kommer från museum, stiftelser och privata samlingar i Finland.
Centrala teman i utställningen är intrycket av rörelse, som Hiltunen hanterade suveränt till exempel i sina dansande figurer, och de former av tillväxt och blomstring som återkommer i naturen. Den kronologiskt uppbyggda utställningen omfattar tidiga bronsskulpturer, kubistiska verk från 1950-talet och senare verk som är direkt bearbetade i metall och har en öppen form.
– Trots att hon ofta arbetade med tunga material ser de fjäderlätta ut. Hon har lyckats skapa en lätt rörelse i de här pjäserna.
Hiltunen var mycket intresserad av dans och i början av 50-talet verkade hon som danskritiker på tidningen Uusi Suomi och såg balettföreställningar på Alexandersteatern.
– Jag kan bra tänka mig att hon där inspirerats av rörelse och dans.
Stort intresse i Mellanöstern
Hiltunen var en av sin tids mest internationella konstnärer. Hennes verk finns i Frankrike, Kanada, USA, Iran, Saudi Arabien och Italien.
– Det allra viktigaste landet i hennes karriär var kanske Mellanöstern. Hon blev bekant med shah-paret som besökte Finland 1970 och shahens hustru Farah Diba beställde verk av Hiltunen, en fem meter hög palmdunge. Den har fått stå kvar trots iranska revolutionen och att shah-paret tvingades fly landet och väldigt mycket konst förstördes.
– Hennes största monument finns i Jeddah i Saudiarabien. Dit reste Hiltunen ensam, utan slöja. Det var nära att hon sattes i fängelset på grund av trubbel med hennes visum. Men hon klarade alla sådana här situationer.
Personlig koppling till museet
Hiltunen hade också en nära personlig koppling till Didrichsens museum. Hon blev nära vän med grundarna av Didrichens konstmuseum, Marie-Louise och Gunnar Didrichsen. Marie-Louise kontaktade Hiltunen efter att sett en bild av hennes konstverk med tre sammansvetsade figurer i en veckotidning.
– Den fanns i foajén på Åbo stadsteater. Min svärmor Marie-Louise Didrichsen blev väldigt entusiastisk och imponerad av rörelsen och balansen hos figurerna, så hon beställde ett likadant verk.
Efter det blev det flera konstverk, och det uppstod en livslång vänskap mellan Didrichsen och Hiltunen.
– Marie-Louise och Eila var som personer väldigt lika. De var drivna, impulsiva, energiska och små till växten. De var kvinnor, som visste vad de ville och de hyste en uppskattning för varandra.
Didrichsens museum blev som en trygg hamn för Hiltunen och där firades också hennes minnestillställning efter hennes död.
Pionjär i mansdominerad bransch
Redan som barn gick hon in i sin pappas bilverkstad och var så fascinerad av hans svetsningsverktyg och gasflaskorna att hon själv svetsade fast en tråd i kakburken hon hade med sig.
– Hon har själv sagt att det var startskottet för hennes karriär. Också hennes man svetsade och uppmuntrade henne till det. Men de facto lämpar sig svetsning ganska bra för kvinnor och för småväxta personer. Hon gillade också att styra processen själv från början till slut.
Arbetet med Sibeliusmonumentet och svetsgaserna förstörde hennes lungor, men ändå så fortsatte hon.
– Hon var en mäktig kvinna och brann verkligen för konsten. Hon jobbade ända till sin död.
Hiltunen kallade skulptörer för “materiens poeter”. Själv var hon som kvinna och svetsare föregångare i en mycket mansdominerad bransch.
– Det var ju helt oerhört på den tiden. Hon var unik med sin chockrosa svetsningsoverall som finns utställd här på museet. De facto har jag hört att det finns ganska mycket intresse bland också kvinnor i dag att lära sig svetsa. Hiltunen var en sann förebild.
Eila Hiltunens 100-årsjubileumsutställning visar upp nedgrävda konstskatter
Utställningen "Materiens poesi - Eila Hiltunen 100 år" visas på Didrichsens konstmuseum fram till den 29 januari 2023.