Månskensbondens nya album gör ett nedslag i den vuxna vardagen

Om debuten ”Vårat ödeland” från 2018 var inriktad på det förflutna är uppföljaren mer av ett nedslag i vardagen. ”Nånstans längs en bortglömd breddgrad” är en nutidsrapport från Månskensbonden.

Vasabon Markus Bergfors fick, precis som många andra, tänka om när pandemin var ett faktum i början av 2020. Soloprojektet Månskensbonden hade ett nytt album på gång redan då, men inspelningarna fick skjutas fram.

– Det känns tråkigt att prata om pandemin, men det är klart att det påverkade. Jag hade redan börjat jobba tillsammans med producenten Henrik Oja i Umeå, men när det blev för jobbigt att resa mellan länderna, på grund av karantänskravet, bestämde vi oss för att vänta, säger Bergfors.

Ny producent och nytt bolag

Det var först förra hösten som man på allvar nådde någon vart med arbetet. Att Umeå blev inspelningsorten och Henrik Oja producenten beror mycket på vad han gjort tidigare.

– När min tidigare producent Petter Näse tog sabbatsår från musiken behövde jag söka efter en ny producent och kontaktade Henrik Oja eftersom jag tycker mycket om hans produktion av Annika Norlins projekt Säkert! Jag gillar hennes uttryck och tänkte mig att det skulle vara möjligt att utgå från samma grunder. Henrik och jag har till stor del liknande referenser, men han har fört in ambienta synthvärldar, ett element i musiken som kanske inte funnits där tidigare.

Nånstans längs en bortglömd breddgrad kom ut i fredags på det svenska bolaget Startracks som funnits sedan 1990-talet och gett ut bland andra Refused och finlandssvenska Vasas flora och fauna. Med några få undantag har Markus Bergfors, både med soloprojektet Månskensbonden och det tidigare bandet Timshel, tidigare alltid släppt musik på egen hand.

– Som soloartist blir man lätt väldigt ensam, så det är skönt med någon som backar upp. Det känns rätt att det är ett litet, men drivet, indiebolag med mycket hjärta.

Mindre litteratur, mer intryck från kompisar

Månskensbondens fyra år gamla debut Vårat ödeland skildrade till stora delar en uppväxt och ett landskap i förändring.

– Den skivan blickade bakåt och inåt och utgick också mycket från litteratur. Det är säkert inte något som alla hörde, men jag inspirerades av till exempel P.O Enquist och försökte arbeta med en arkaisk, bred pensel.

Avstampet har inte varit detsamma den här gången. I stället är vuxenlivets vardag mer i fokus.

– Dels har jag inte hunnit läsa något sen jag fick barn, men dels har jag också medvetet velat vara mera utåtblickande. Inte ta in intrycken från minnen och litteratur i första hand utan mer från vad som händer runt omkring, vad folk säger på kaféer och vad kompisar berättar. På förra skivan var det mer rim, men nu har jag skrivit mer som i ett flöde och inte redigerat så mycket.

På förra skivan var det mer rim, men nu har jag skrivit mer som i ett flöde och inte redigerat så mycket.

Markus Bergfors

Stilen märks exempelvis i Måndamoron. Den börjar som en beskrivning av vardagsslit (”Måndamoron klockan fem/Jag ger mig ut i trafiken/Jag piskas av bottniska viken vinden/Mellan 60-talshusen, värktablettsrusen”), men några minuter senare ställer den de stora, och små, frågorna. (”Kanske räddas vi av batterier/Kanske glöms vi kvar i ödemarken/Kanske måst vi fly tvärs över kvarken/Kanske kommer vi stanna här för alltid/Kanske flyttar vi ti moherfucking USA/Kör runt i en pickup, försöker glömma Greta”).

– Första delen är en vanlig poplåt och i sista delen samlas reflektioner och oro. Det är ju sådär, det kan vara stora tankar om universum och det vardagliga om vartannat medan livet pågår.

Låna på eget sätt

Rauhaa ja rakkautta är, utan att vara en regelrätt översättning eller cover, en hommage till Thin Lizzys Dancing in the Moonlight.

– Jag har en ganska anarkistisk syn på vem som äger vad. Alla lånar av varandra. Det enda som inte är lånat är det som är mest generiskt, det som är så mycket använt att man inte kan koppla ihop det med någon särskild. Det gäller att låna på ett eget och unikt sätt, så att det blir något nytt. Liksom sampling i hiphop.

Det gäller att låna på ett eget och unikt sätt, så att det blir något nytt.

Markus Bergfors

Ett grepp som också tagits genom musikhistorien är användningen av återkommande karaktärer i låtar. På Nånstans längs en bortglömd breddgrad figurerar Billy och Conny såväl som Billys mamm och Connys brorsa och papp.

– När man börjat skriva om dem får de mer och mer liv. En poplåt i taget kan man bygga ett narrativ. Det är kul om lyssnarna vill skapa egna världar kring dem. Berättandet lämnar mycket tomrum, så möjligheten finns.

Hanna gästar

Senaste singeln före fredagens albumsläpp, Varenda veranda, gästas av rapparen Hanna. Bakom namnet finns Hanna Lagerström från Närpes, känd för egna släpp som singeln 02.51 och EP:n Vill.

– Jag tycker att hon är grym, så jag frågade om vi skulle göra nåt samarbete. Sen kom Petronella, min fru, och gav mig raden ”He växer gräs på varenda veranda”, och jag börja skriva på det. Det kändes då som att Hannas röst skulle passa på det här, så jag skickade vad jag hade och så skrev hon sina delar. Så vi jobbade själva på varsitt håll med våra delar, men skickade dem åt varandra och feedbackade och ändrade lite.

Musik till pjäs

Det senaste året har Markus Bergfors haft arbetsstipendium från Svenska kulturfonden. Inte endast albuminspelningen har varit i fokus under tiden. Månskensbonden stod för musiken till Oravais teaters uppsättning av Populärmusik från VIttula vid Kyroboas i Kimo i somras. Totalt resulterade arbetet i 15 instrumentala stycken och två till formen traditionella låtar till pjäsens tonårsband.

– Folket vid Oravais Teater ville specifikt att Månskensbonden snarare än jag som person skulle göra musiken. Jag hade inte gjort något sådant tidigare, men just eftersom det skulle vara Månskensbonden-musik kunde jag utgå från det jag gör vanligtvis. Jag trodde att det skulle vara jättesvårt, men det var nästan så att det blev lättare när det fanns tydliga ramar och ett manus att förhålla sig till.
Pjäsen sätts upp nästa sommar på nytt och det finns en tanke om att låta åtminstone de två poplåtarna få eget liv på ett separat släpp någon gång, men först vill Markus Bergfors att Månskensbondens nya album ska få komma ut till lyssnarna.

– Helst ska man väl inte bry sig om vad folk tycker, men visst är det en drivkraft att få visa vad man gjort även om det är jobbigt. Precis innan släppet är det nervöst och i några dagar följer man med reaktionerna, men sedan dör det lite för en. Det är nåt slags överlevnadsmekanism, och för mig är ju skivan redan gammal. Jag jobbar redan på nytt material.

Under oktober gör Månskensbonden tre spelningar i Sverige följt av konserter i Vasa och Jakobstad den 21:e respektive den 26:e.

– Och jag hoppas kunna komma till södra Finland någon gång snart också.