Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

"Vi visste att det skulle hända någonting hemskt, Gammalsvenskby är ockuperat och allt är jättekomplicerat" – det var på håret att Marina Buskas inte lyckades fly från sin hemby i södra Ukraina

En ung brunhårig kvinna i en ljusröd klänning med svarta fjärilar på tittar leende in i kameran utanför ett smått fallfärdigt hus
Bildtext Marina Buskas var aderton år då hon på vårvintern flydde från Gammalsvenskby i Ukraina
Bild: Mi Wegelius / Yle

Nittonåriga Marina Buskas satt i tjugo dygn fast på sin studieort i södra Ukraina då Ryssland anföll. Sedan var det nära att hon och hennes familj inte hade lyckats fly från sin hemort, Gammalsvenskby.

Kontrasten är stor mellan det som nittonåriga Marina Buskas berättar om sin och sin familjs flykt från Gammalsvenskby i södra Ukraina och den lugna, lummiga gotländska landsbygd de nu bor på.

Tre systrar, två under tio och en nitton år gammal. De står framför en hage med en klunga kor som också de tittar in i kameran:)
Bildtext Marina Buskas, hennes systrar Maja och Kristina och alla de nyfikna korna.
Bild: Mi Wegelius / Yle

Här gal tuppen, här råmar korna och här gnäggar hästarna. Inga lågt flygande flygplan, inga missiler, inga bomber som exploderar...

Då den äldre generationen på gården hade flyttat ut kunde familjen Buskas flytta in i det vitrappade huset som stått tomt. Förutom Marina bor här nu hennes mamma och fem syskon, tre systrar och två bröder.

Inne i huset tittar bröderna och deras kompisar på tv, medan nioåriga Maja och hennes kompis håller Playstation spelet varmt i övre våningen och sjuåriga Kristina följer oss tätt under så gott som hela vår rundvandring.

Två systrar. Den sjuåriga sitter i den nittonårigas famn framför det hus de numera bor i på Gotland efter att de har flytt med resten av familjen från Gammalsvenskby i Ukraina
Bildtext Marina och sjuåriga Kristina.
Bild: Mi Wegelius / Yle

Marina och jag bänkar oss så småningom i syrenbersån där hon berättar sin gastkramande historia om familjens flykt från Gammalsvenskby. Men först några ord om hur det överhuvudtaget kommer sig att det finns en by som Gammalsvenskby i södra Ukraina, där invid floden Dnjeprs strand.

En folkspillra med en ödesmättad historia

Svenskbyborna är egentligen estlandssvenskar från Dagö. Enligt historikern Jörgen Hedman finns det indicier om att de innan de kom till Dagö ursprungligen var från det svenska Nyland i det som senare kom att kallas Finland och möjligen också från Kappelskjär, alltså Kapellskär i Sverige.

En karta där Gammalsvenskbys placering i Ukraina framkommer
Bildtext Kartan visar Gammalsvenskbys placering i Ukraina.
Bild: Wikipedia

Hedman berättar i sin bok ”Historien om Gammalsvenskby och svenskarna i Ukraina” att det finns ett antal omständigheter som talar för detta. Förutom att dräktskicket och språkbruket bär drag från Finland, följde de det kalendarium som Åbo Biskopen inrättade på 1400-talet.

Under hela medeltiden och framåt har de haft en mycket nära kontakt med Finland. Och på Dagö ligger ju också den estlandssvenska bosättningen som en spegelbild av den finlandssvenska bosättningen, säger Jörgen Hedman.

En skrattande man ute på en solig skärgårdsbacke. Han är klädd i en blå beige vitrutig skjorta och kisar bakom sina glasögon.
Bildtext Historikern Jörgen Hedman har skrivit flera böcker om Gammalsvenskby i Ukraina.
Bild: Mi Wegelius / Yle

De svensktalande sändes till Dagö under tidig medeltid som fiskare och för att bevaka stränderna, lotsa skepp och hjälpa till vid skeppsbrott. Därmed hade de färre andra skyldigheter.

Men med nya generationer grumlades uppfattningen om deras särskilda rättigheter vilket ledde till en rättslig tvist med godsägarna de la Gardie och Stenbock. Vid denna tid hade Dagö erövrats in i det ryska imperiet med Katarina den stora som härskare.

En rysk kejsarinna, Katarina den stora, iklädd mantel och praktfull dress
Bildtext Katarina II på ett porträtt från cirka 1770, målat av Fjodor Rokotov.
Bild: Fjodor Rokotov

Hon kom med en ukas om att Dagösvenskarna skulle anvisas nya boplatser i södra Ukraina. Av de ungefär ettusen tvåhundra som vandrade iväg, med hästar, oxar och kärror, kom en betydligt decimerad skara fram.

– Till området kom de den 1 maj 1782. Det är alltså 240 år sedan idag, påpekar Hedman.

Föredrag i Svenskbygården i Roma på Gotland. En far med sina barn på varsin sida och föredragshållaren med en pekpinne i sin hand. Alla ser upp emot den projicerade kartbilden på väggen.
Bildtext Läraren i historia och samhällslära i Tyska skolan i Stockholm, Jörgen Hedman, håller ett föredrag om Gammalsvenskby i nöd och lite lust. Föredraget hålls på Svenskbygården i Roma, Gotland den 31 juli 2022.
Bild: Mi Wegelius / Yle

Men de utlovade bostäderna och förberedda odlingsmarkerna, de lyste med sin frånvaro. Och farsoter och andra umbäranden decimerade skaran ytterligare så att den snart bestod av endast hundratrettiofem personer.

Angiveriets era

Svenskbybornas historia i södra Ukraina börjar alltså med en dödsmarsch. De gruvliga skedena i byns historia är sedan många.

En äldre leende kvinna med huckle på huvudet.
Bildtext Anna Sigalet upplevde som barn en natt under Stalins tid att hennes far och sju andra män i Gammalsvenskby fördes iväg och försvann.
Bild: Muséet på Svenskbygården i Roma, Gotland. Utställningen handlar om Gammalsvenskbyborna.

Ett av de vittnesmål som kommer en rakt under huden är Anna Sigalets berättelse om angiveriet under Stalins tid. På muséet om Gammalsvenskby på Svenskbygården i Roma på Gotland finns ett ljudklipp där hon går tillbaka till natten då hon som liten flicka vaknar när åtta män i byn förs iväg, däribland hennes pappa, som aldrig mer återvänder.

Flykten från Gammesvenskby i Ukraina 1929
Bildtext Lördagen den 20 juli 1929 monterades kyrkklockorna i Gammalsvenskby ned, efter att ha dånat oavbrutet i en timmes tid. En sista gudstjänst hölls på söndagen, och tidigt dagen därpå lämnade alla utom ett fåtal Gammalsvenskby.
Bild: Svenskbyföreningen

Redan innan detta skede på 1930-talet har byn kämpat under många krigsår, år av sovjetisering, missväxt, svält... År 1929 utverkar byborna med hjälp av den svenska ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tillstånd att så gott som mangrant få komma till Sverige.

En svartvit bild från 1929. Många människor på en strand med flera båtar
Bildtext Gammalsvenskbyborna när de 1929 nästan alla emigrerade från Gammalsvenskby till Sverige.
Bild: Muséet om Gammalsvenskby, i Svenskbygården i Roma socken på Gotland

Men missnöjda över förhållandena flyttar många ändå tillbaka till Gammalsvenskby redan efter ett-två år. I Alexandra Drotz Ruhns film på Youtube från 2008, publicerad 2013, berättar Elsa Utas om hur hon själv, född på Öland, var tio månader gammal när föräldrarna återvände till Gammalsvenskby 1931.

Systrarna Emma och Elsa Utas i Gammalsvenskby i södra Ukraina.
Bildtext Systrarna Emma och Elsa Utas.
Bild: Museet om Gammalsvenskby, i Svenskbygården i Roma socken på Gotland

Ändå påverkar detta skede än idag starkt det som händer på Gotland, i Roma. Med Svenskbyföreningens ordförande Sofia Hoas i spetsen stöder man här nu för fullt Gammalsvenskbyborna.

En kvinna i femtioårs åldern står inne på ett museum framför en vägg med hus från Gammalsvenskby i Ukraina. Hon är klädd i en svart klänning med röd-vita blommor. Hon ler in i kameran.
Bildtext Sofia Hoas i muséet om Gammalsvenskby i Roma.
Bild: Mi Wegelius / Yle

Här firas också den årliga högtidsdagen den 1 augusti – dagen då svenskbyborna kom fram till Sverige år 1929. Firandet sker med kyrkan och Svenskbygården i centrum.

Tre ukrainska systrar som flytt från Gammalsvenskby, undan Rysslands anfallskrig. De är festklädda högtidsdagen den 1 augusti till ära. Deras mor närmast kyrkväggen ler också hon nöjd in i kameran.
Bildtext Marina Buskas systrar Kristina, Maja och Rita.
Bild: Mi Wegelius / Yle

Och nu under mitt besök hos familjen Buskas står också mor i huset och tillreder mat för släktingar som skall anlända till festligheterna. Medan Marina här i syrenbersån börjar sin berättelse om deras flykt undan historiens senaste omvälvningar.

Marina Buskas berättelse

– De har bombat där, de har bombat där, de har blockerat vägen där. Och då hade vi bara en väg man kunde åka. Men... då var också ryssarna där, utbrister Marina Buskas.

Hon blir synbart stressad när hon berättar. Marina visar också på sin pannlob och säger att hon fortfarande får ont i huvudet.

Två ryska stridsvagnar avfyrar sina kanoner under en krigsövning.
Bildtext Två ryska stridsvagnar avfyrar sina kanoner.
Bild: Sergei Savostyanov/TASS/All Over

Så vi börjar med att prata om när hennes liv ännu var bra i Gammalsvenskby.

– Jag älskar Gammalsvenskby jättemycket. Gammalsvenskby är en jätteunik by i hela Ukraina och i hela världen. Mitt liv i Gammalsvenskby, det var faktiskt jätte, jätteroligt. ... att springa, spela fotboll… Jag älskar att promenera… Vi har våran Dnjepr.

Gammelsvenskby
Bildtext Gammalsvenskby vid Dnjepr.
Bild: Sofia Hoas

Men så kom kriget och när anfallet började befann sig Marina på sin studieort Nova Kakhovka där hon studerade juridik, ungefär tjugofem kilometer från Gammalsvenskby. En strategisk kraftdamm som ryssarna ville åt gjorde att hon inte kunde återvända hem till sin by.

Trots att vägarna var blockerade lyckades hon med sin kompis Carina ta skydd hos släktingar i närheten av Nova Kakhovka. Men också här var det nästan omöjligt att gå ut på grund av allt bombande.

Venäläinen hävittäjäkone nousee.
Bildtext Ett ryskt stridsflygplan.
Bild: Russian Defence Ministry/TASS/Al

– Alltså det var så hemskt, det står en stor bil där, och ryssarna bara står så här typ med pistolerna, berättar Marina och pekar i riktning mot sig själv.

– Kan de döda eller vill de bara leka eller vad vill de visa? undrar hon.

En raket skjuten av ryssar, som fallit ner på en gata i Gammalsvenskby, södra Ukraina.
Bildtext En rysk raket, som föll ner på en av bygatorna 21.9.2022 i Gammalsvenskby i södra Ukraina. Lyckligtvis exploderade den inte.
Bild: Svenskby

Hennes mamma i Gammalsvenskby, hon vill att Marina skall komma hem. Men hur, frågar hon?

– Och sedan jag bara gråter och säger jamen jag åker iväg, men jag lovar ingenting. Jag vet inte vad som kan hända med mig där.

Efter tjugo dygn beger sig Marina och hennes vän Carina iväg efter att Marina har lyckats köpa varor bland annat från en buss. Hon hoppas att de skall hjälpa dem att komma genom de många vägspärrarna.

En rysk soldat vid fronten i Ukraina
Bildtext En rysk soldat vid fronten i Ukraina.
Bild: STELLA Pictures/abaca press

Det kanske nionde kontrollstället finns just där vid kraftdammen och det blir verkligt nervpåfrestande att vänta på svar om de får åka vidare eller inte.

– Jag var livrädd att det skulle hända någonting. Det känns inte okej att de är i Ukraina, de kommer från Ryssland och de vill att jag skall visa dem mitt ukrainska pass. Alltså vem är de på riktigt! Det fattar man inte, utbrister Marina.

Gammalsvenskby
Bildtext Gammalsvenksby.
Bild: Sofia Hoas

Efter en färd som vanligen tar en timme, men nu tre lyckas Marina återvända till Gammalsvenskby. Här inser familjen Buskas att de måste iväg.

– Vi visste att det skulle hända någonting hemskt. Som just nu, Gammalsvenskby är ockuperat och det är jättekomplicerat med allt, påpekar Marina.

Gammalsvenskby
Bildtext Mörkret lägger sig i Gammalsvenskby.
Bild: Sofia Hoas

Via Facebook hittar de ett kontaktnummer till en man som arbetar för Röda Korset och som nu inom en annan organisation hjälper människor att evakuera. Tiden är knapp på grund av att allt fler vägar spärras av och Marina berättar att det ungefär är den nästsista dagen som de kan bege sig iväg.

Men när Marina talar med mannen från organisationen i telefonen svarar han att han inte har lovat att hämta dem från Gammalsvenskby den här dagen utan kanske under den här veckan.

– Och vi bara va?

Under nya samtal ändrar sig mannen i alla fall och säger att de har fyrtio minuter på sig att göra sig klara. Paniken bryter ut, småsyskonen börjar gråta, men de lyckas packa med sig sina viktigaste kläder.

Gammalsvenskby. Folk flyr med en minibuss
Bildtext Minibuss i Gammalsvenskby
Bild: Sofia Hoas

Deras granne, som har en minibuss skall köra dem ut till en större väg i byn, Kungsvägen. Men grannen är inte hemma, han har åkt någonstans och nu har de ju bara fyrtio minuter på sig.

En av kyrkorna i Gammalsvenskby i södra Ukraina. Kvällsol, kyrkan har kompletterats med en lökkupol.
Bildtext En av kyrkorna i Gammalsvenskby
Bild: Sofia Hoas

Lyckligtvis återvänder grannen och går med på att i all hast skjutsa dem. Men:

– ... då på den här vägen ... står ryssarna längs hela vägen.

Marinas familj går ut på vägen lite längre fram och så börjar en lång väntan. De hinner redan tro att deras hjälpare inte kommer.

Gammalsvenskby
Bildtext Gammalsvenskby kallas Potatisbyn.
Bild: Sofia Hoas

Han går heller inte att nå, för han har inte sin telefon med sig, eftersom ryssarna kan ta och kolla den. Men, så efter kanske en timme anländer mannen äntligen.

Han uppmanar dem att stänga av sina telefoner och kasta dem någonstans. Marina gömmer sin i sin sko och där sitter hon sedan med antingen Kristina eller Maja i sin famn – hon minns inte - och tankarna myllrar i huvudet på henne om vad som skall hända.

I baksätet sitter hennes mamma och de övriga syskonen. Bilen är inte så stor och deras väskor gör utrymmet ännu trängre.

En bil på en väg full med gropar och sprickor kör förbi skadade hus i Ukraina.
Bild: Oleg Petrasyuk / EPA

– Alltså det var inte lite läskigt. Alltså det var på riktigt jätte, jätteläskigt. Och sedan vi åker, vi åker ... Någon kunde stoppa oss om den ville ha cigaretter. Någon kunde stoppa oss bara för att fråga: Vad händer där typ bakom er?

Vid den sista vägspärren står trettio ryssar på vägen, de är jättearga, berättar Marina. Familjens chaufför säger att om ryssarna nu nekar dem genomfart måste de åka tillbaka.

– Alltså tänk, åka tillbaka tre timmar till. Och sedan veta att du aldrig skulle få åka iväg igen.

Chauffören står utanför bilen och pratar med ryssarna. Han ger dem av de medhavda varorna och efter femton kvalfyllda minuter får de till sin enorma lättnad åka iväg.

Tre ukrainska systrar står invid trappan till sitt nya hem på Gotland
Bildtext Familjen Buskas har på Gotland fått flytta in i detta annex till bondgården som omger dem.
Bild: Mi Wegelius / Yle

Efter dem är där en massa bilar, berättar Marina. Kanske trehundra bilar som står i en lång kö.

– Och de fick nej!

– De ville åka bara för att få trygghet i sina liv. De ville ju inte dö, så som ingen av oss ville dö - bara på grund av att någon har kommit till Ukraina och påstår att vi är nazister, säger Marina.

Varför?

– Jag fattar faktiskt inte varför ryssarna är så konstiga. De säger att de inte skall göra någonting åt civila. Varför vill de då inte att civila skall få säkerhet i sina liv? Vill de bara att de skall vara som dockor eller någonting? undrar Marina sorgset.

Gammalsvenskby
Bild: Sofia Hoas

Idag saknar hon verkligen Ukraina. Men hon vill inte gråta eller stressa sig och liksom sitta och stanna upp sitt liv, säger hon.

– Jag vet inte vad det blir om ... om Gammalsvenskby... om det blir ryskt. I så fall skulle jag aldrig bo där, som ett annat land har gjort så hemska saker emot. Alltså nej, aldrig i livet att jag skall acceptera att leva på ett ryskt territorium, säger Marina Buskas med eftertryck.