Jonna Sundling hittade sitt framgångsrecept av en slump – nu jämförs hon med Bjørgen: "Hennes skor är ganska stora att fylla"
Efter att ha slagit igenom som sprinter är Jonna Sundling på väg att bli svårslagen på samtliga distanser. Den svenska sprintdrottningens väg mot toppen har inte varit spikrak.
Det är spänning i den mörka novemberluften i Ruka där en ny världscupsäsong i längdskidåkning startar. Endast drygt två månader återstår till OS i Peking. Nu ska skidvärlden få en första fingervisning om styrkeförhållandena under en olympisk tävlingssäsong.
I damernas sprint i Ruka 2021 är det föga oväntat Sverige som har anledning att jubla mest. Men ingendera svenskan på pallen är den regerande sprintvärldsmästaren Jonna Sundling. Hon finns inte ens på plats i Ruka.
Samma helg som landslagskollegorna Maja Dahlqvist och Johanna Hagström firar dubbelseger i Rukasprinten är Sundling gäst i SVT:s Vinterstudio. Där berättar hon om sin situation. I samband med kraschen i säsongens första tävling i Gällivare har hon dragit på sig en ligamentskada i tummen, som resulterat i en gipsad hand.
– Det känns jättetråkigt att inte vara på plats i Ruka, men det är bara att acceptera läget och göra det bästa av situationen, konstaterar Sundling i Vinterstudion.
Det gjorde hon sannerligen. Ett knappt år senare kan man lugnt konstatera att vintern efter katastrofstarten gick över alla vildaste förväntningar.
Hon befäste sin position som skidvärldens obestridliga sprintdrottning med ett osannolikt OS-guld och visade därtill upp en helt ny sida av sig själv. En sida som gör att hon plötsligt målas som en utmanare i kampen om den totala världscupen.
När en av längdåkningens största stjärnor tar emot Sportliv i ett sensomrigt Östersund pratar hon om jämförelsen med Marit Bjørgen, om hur slumpen ledde henne till det rätta träningsupplägget och hur oväntad OS-succén var också för henne själv.
– Det är väldigt härligt att titta tillbaka. Det känns lite overkligt att det ändå gick så pass bra. För det såg väldigt mörkt ut.
Se Sportlivs reportage med Jonna Sundling här:
Bort med tonsillerna
Jonna Sundlings väg mot världseliten i längdåkning var inte alldeles spikrak. Visst, hon skördade framgångar på juniornivå. I junior-VM blev hon sprintvärldsmästare och tvåfaldig guldmedaljör i stafett. Som 21-åring vann hon även U23-VM-guld i sprint. Men bland seniorer låg hon länge i skuggan av sina framgångsrika landsmaninnor.
Länge var det Stina Nilsson som var de svenska damsprintrarnas främsta äss. Som lite på 20-åring var Sundling fortfarande ett löfte, en flerfaldig juniorvärldsmästare, men hade svårt att platsa i det svenska laget i världscupen.
Konkurrensen i laget var tuff. Men till saken hör att Sundling helt enkelt inte var tillräckligt bra.
Det fanns en naturlig förklaring till varför hennes utveckling bromsades upp. Hon var väldigt ofta sjuk.
– Jag missade VM i Lahtis 2017 på grund av halsfluss, och det var sista droppen.
Sundling hade fått nog av att få sina säsonger förstörda av ständiga förkylningar. Tillsammans med sin läkare bestämde hon sig för att låta operera bort tonsillerna. Ingreppet visade sig ha en enorm effekt.
– Jag gick från 65 sjukdagar till 12 på ett år, så det var ju svinbra! Sedan dess har jag fått mycket bättre kontinuitet i min träning och också bättre kvalitet när man kan vara friskare och träna lite mer som man vill.
Ett drygt år efter operationen tog en frisk och kry Sundling sin första prispallsplacering i världscupen som 23-åring.
Följande vinter vann hon sin första världscupseger och blev mer eller mindre självskriven i världens bästa sprintlandslag. Samma vinter fick hon debutera på VM och var riktigt nära att knipa en medalj på första försöket i Seefeld 2019.
I sprintinalens näst sista kurva utmanades den regerande världsmästaren Maiken Caspersen Falla av tre svenskor: Stina Nilsson, Maja Dahlqvist och Jonna Sundling. Sundling låg bäst till av svenskorna ända tills hennes och Dahlqvists skidor trasslade sig in i varandra. Dahlqvist kraschade, Sundling tappade balansen och rytmen, och Nilsson som hade legat fyra blev enda svenska medaljör.
Två år och åtta världscupspallplaceringar senare såg Sundling till att inte råka ut för samma öde i VM-sprintfinalen i Oberstdorf 2021. Hon låg etta från start och var slutligen överlägsen i finalloppet. Guldet var hennes första på VM-nivå bland seniorer. Det andra guldet tog hon tre dagar senare i sprintstafetten tillsammans med Maja Dahlqvist.
Nu var Sundling definitivt erkänd som en av världens allra starkaste sprintskidåkare. Men hon sågs fortfarande som en utpräglad sprinter och hade aldrig varit i närheten av samma framgångar i distanslopp.
Följande vinter skulle komma att leda henne i en ny riktning på ett sätt som varken hon själv eller någon annan kunnat förutspå.
Skada ger extra bränsle inför OS
Inför säsongen 2022 var den regerande världsmästaren Sundling en av de starkaste OS-guldkandidaterna i sprint. Men kraschen den 19 november i Gällivare och ligamentskadan i tummen ändrade på hennes utsikter.
Sundlings långvariga vän, landslagskollega och rival Maja Dahlqvist dominerade i världscupen och vann sprint efter sprint, medan Sundling sysslade med alternativ träning.
Under rehabiliteringsperioden, som tog slut mindre än två månader före OS, visade Sundling prov på sin mentala styrka. I stället för att stressa över vetskapen att OS närmar sig klarade hon av att leva i nuet och ta en dag i taget.
– Det hjälpte mig väldigt mycket när jag var skadad. För då blir man inte stressad och undrar hur det kommer att gå, utan jag kunde vara väldigt mycket i mig själv och accepterade läget så som det var.
Sundling kunde inte åka skidor, men hon kunde träna på andra sätt, och exakt en månad efter att hon skadat sig i Gällivare tävlade hon i världscupen i Dresden. I det som blev hennes enda världscuptävling före OS slutade Sundling tvåa bakom Dahlqvist.
Sina enda tävlingsstarter i januari gjorde hon i Skandinaviska cupen i Falun där hon tog en väntad seger i sprinten. Dessutom överraskade hon under samma helg på 10 kilometer klassiskt. Motståndet var kanske inte av yttersta världsklass, men Sundlings segermarginal i loppet var över en halv minut – en indikation på att någonting alldeles speciellt var på väg att ske.
– Skadan var ju inte kul, men den gav mig någonting. Den gav mig extra bränsle. Jag blev lite förbannad och ville ha revansch för mig själv. Jag var ännu mer fokuserad.
Under vintern 2021–22 träffade Sundling verkligen rätt i träningen. Det hade hon inte lyckats med så ofta tidigare. Under flera år hade hon haft svårt att hitta rätt intensitet på passen.
På de längre träningspassen hade hon tenderat att slita ut sig genom att mäta sig med meriterade distansåkare och försöka hänga med i deras tempo.
– För mig var det inte ett framgångsrecept, utan jag hade egentligen behövt ta saker och ting i min takt. Det är väldigt lätt att säga så här i efterhand, men att gå efter min egen dagsform och mina intensiteter är någonting som jag har börjat göra de senaste åren, och det har fungerat väldigt bra.
Chockerande bra i Peking
I OS i Peking var förhållandena extrema. Den torra och iskalla luften gjorde snön väldigt trög att åka på. På den krävande sprintbanan skulle agnarna verkligen sållas från vetet.
Sundling gav en stormvarning redan i kvalet. Där slog hon tvåan Rosie Brennan med nästan sex sekunder. Marginalen till världscupledande Dahlqvist, var över nio sekunder.
Sundling kände sig stark och tänkte inte ta några risker. Hon såg till att ligga etta från start i kvartsfinalen, semifinalen och i finalen. Den för dagen totalt överlägsna svenskans seger var aldrig hotad.
Allting klaffade och formen var på topp – till och med bättre än någonsin tidigare, vilket skulle klarna under de följande OS-distanserna.
I OS-stafetten höll Sverige på att tappa greppet om medalj efter oväntat svaga insatser på de tre första etapperna. Ankaret Sundling gjorde ändå ett makalöst lopp. Hon åkte ikapp Krista Pärmäkoskis försprång på 17 sekunder och såg till att Sverige kammade hem bronset framför näsan på Finland.
Att det sedan blev endast OS-silver för sprintstafettlaget Dahlqvist-Sundling var en liten missräkning, men på tremilen stod den svenska sprintdrottningen sedan för en rejäl skräll.
Sundling hade aldrig tidigare åkt en tremil på tävling utanför Sveriges gränser. Att hon överhuvudtaget fick starta på distansen i Peking underlättades av de övriga svenskornas dåliga form.
Att Sundling skulle ställa upp var inte alls självklart, men hon valde att göra ett försök.
– I och med att jag hade varit i så pass bra form så tänkte jag att om det är någon gång jag ska köra en tremil på hög höjd, i det här jäkla kärva föret, då är det nu.
I ett lopp där Therese Johaug var totalt överlägsen och Jessie Diggins nästan lika ohotad tvåa, kom Sundling i mål på fjärde plats, endast två sekunder bakom bronsmedaljören Kerttu Niskanen.
– Att jag skulle bli fyra och så nära pallen, det var lite chockerande för mig, medger Sundling.
Jämförs med Bjørgen
Under de senaste åren har Sundling slagit sig in i världseliten som en utpräglad sprinter. Det har alltid varit hennes bästa distans. Men hon har också gillat att åka de längre distanserna, och när hon var yngre var hon nästan lika bra på dem som på sprint.
Hon har försökt utveckla sig till en allroundåkare, men framstegen i utvecklingen på de längre distanserna var rätt så marginella under flera års tid.
Efter skadan i Gällivare lade hon sina tidigare funderingar på att bli bättre på längre distanser tillfälligt helt åt sidan. I sin träning under vintermånaderna fokuserade hon enbart på att se till att vara i så bra form som möjligt i sprinten på OS.
Den mer sprintbetonade träningen visade sig fungera perfekt – märkligt nog inte enbart i sprint utan på samtliga distanser.
– Det var extra överraskande att jag tog det här stora steget i distansåkningen. Det hade jag inte räknat med. Jag kände mig starkare som skidåkare överlag, men eftersom jag inte hade tränat för distansåkning så trodde jag inte att det skulle ske.
Sundlings framgångar i distanslopp fortsatte även efter OS. I världscupen i Lahtis kom hon femma på 10 kilometer klassiskt, på Holmenkollen var hon trea på tremilen, och i Falun slutade hon tvåa på 10 kilometer fritt.
– Jag vill definitivt åka mer av de här längre distanserna nu, när jag sett att jag har hanterat dem på ett mycket bättre sätt. Då blir det roligare att åka. Jag vill vara en allroundåkare.
För Sundling tog det tid att slå igenom som sprinter, och ännu längre tid att bli den allroundåkare hon vill vara.
Hon har inspirerats av åkare som lyckats med den svåra konsten att vara framgångsrik i både sprint och distanslopp. Hon nämner bland annat Marit Bjørgen som en av längdåkarna hon sett upp till.
När Sundling under vårvintern började plocka fina placeringar på de längre distanserna tog det inte länge för de svenska medierna att börja dra paralleller mellan henne och Bjørgen. Och visst finns det likheter. Båda är urstarka, kraftigt byggda längdåkare som i sina bästa stunder krossar allt motstånd.
Sundling tar ändå avstånd från jämförelsen.
– Det är ju fint att de tror på mig. Däremot så är Marit Bjørgens skor ganska stora att fylla. Och jag vill jättegärna vara mig själv, skrattar Sundling.
